Kill Bills anime: Production I.G:s arbete

Production I.G skapade anime-sekvensen i Kill Bill: Vol. 1, som handlar om O-Ren Ishiis förflutna. Kazuto Nakazawa regisserade segmentets första enhet och Mitsuhisa Ishikawa var exekutiv animationsproducent. Studion samlade yrkesverksamma inom design, animation, färg och klippning för att föra in det avsnittet i en film med skådespelare.

Bytet av medium ger O-Rens barndomsminnen en särskild form. De tecknade bilderna skildrar hennes väg från offer till mördare och koncentrerar en historia som utspelar sig före Beatrix konfrontationer. Resultatet växte fram ur ett samarbete mellan Tarantinos berättaridé och det japanska teamets arbete.

Ishikawas och Nakazawas vittnesmål belyser två delar av uppdraget: hur projektet kom till studion och hur regissörens vision tolkades. Eftertexterna ger ytterligare ett perspektiv genom att ange ansvarsområdena. Tillsammans klargör dessa källor vad Production I.G bidrog med och hur arbetet med att skapa bilderna i kapitlet fördelades.

Production I.G:s medverkan gäller ett särskilt segment i Kill Bill: Vol. 1. Resten av filmen och den animerade sekvensen ingår i samma berättelse, även om de kräver olika slags arbete. Samarbetet skulle bevara O-Rens historia och ge den ett eget visuellt uttryck genom teckning och rörelse.

Tarantinos uppdrag och studions svar

I Production I.G:s officiella presentation av projektet står det att Tarantino personligen bad studion att medverka efter att ha blivit intresserad av Ghost in the Shell och Blood: The Last Vampire. Kopplingen till dessa titlar hjälper oss att förstå vilken sorts erfarenhet han sökte hos studion.

Ishikawa berättade om mötet i ett samtal i mars 2006, som Anime Pulse transkriberade utifrån tolken David Wheelers återgivning. Han mindes att Tarantino hade dykt upp oanmäld på studion i Kokubunji 2001. Hans första svar på projektet var nej, eftersom teamet redan arbetade med Innocence och Stand Alone Complex.

Enligt samma berättelse fortsatte Tarantino att skicka honom nya versioner av manuset, som Ishikawa tyckte blev allt intressantare. Till slut tackade Ishikawa ja. Hans vittnesmål beskriver samarbetet som ett beslut som behövde passas in i studions verksamhet, men också som ett möte mellan människor med intresse för olika länders film.

Intresset för ett visst team avgör inte i sig hur resultatet ser ut. En studio samlar kunskap och yrkesverksamma som kan arbeta med olika projekt. I den här sekvensen behövde uppdraget skildra ett avsnitt om brott och hämnd i en kvinnlig antagonists liv. Det berättarmässiga behovet gav samarbetet ett mål och gjorde det möjligt att bedöma bilderna utifrån vad de skulle förmedla.

Nakazawa och ansvarsfördelningen

I en intervju som publicerades av Eiga.com den 21 oktober 2003 förklarade Nakazawa att Tarantino hade en tydlig vision för segmentet. Han såg sin uppgift som att troget förmedla den visionen. Hans svar beskriver ett tolkningsarbete: att omsätta en idé i bilder krävde beslut av animationsregissören, även om projektet kom från filmens regissör.

Production I.G:s officiella eftertexter skiljer mellan flera av dessa arbetsuppgifter:

  • Kazuto Nakazawa anges som regissör för första enheten och Toshihiko Nishikubo som regissör för andra enheten.
  • Sho-U Tajima och Katsuhito Ishii anges som karaktärsdesigners.
  • Minoru Nishida ansvarade för scenografin och Katsue Inoue för färgövervakningen.
  • Junichi Uematsu står för klippningen av segmentet och Katsuji Morishita anges som animationsproducent.

Ansvarsfördelningen hjälper oss att förstå varför avsnittet har flera dimensioner av upphovsmannaskap. Att utforma en karaktärs utseende och att bestämma hur en handling utvecklas är närbesläktade uppgifter. Den första ger karaktären igenkännbara drag; den andra organiserar vad dessa drag uttrycker när figuren ändrar ställning, närmar sig någon annan eller reagerar.

Färgerna och miljön påverkar också hur scenen tolkas. En karaktär måste kunna urskiljas i sin omgivning och ha en begriplig relation till föremålen och de andra figurerna. Den visuella samordningen gör att uppmärksamheten kan flyttas från en handling till dess följd utan att man tappar bort vem som är inblandad. Det gemensamma arbetet märks i hur upplevelsen hålls samman.

Från teckning till avsnittet som tittaren ser

Enligt studions uppgifter stod dess studior 1, 2 och 3 för mellananimationen och studio 7 för den digitala färgläggningen. Uppdelningen visar att arbetet bestod av olika uppgifter. Inom animation bidrar nyckelpositioner och mellanliggande teckningar till att skapa rörelsen; färgbehandlingen utgör en annan del av den färdiga bilden. Eftertexterna låter oss uppmärksamma dessa bidrag utan att reducera hela processen till en enda arbetsuppgift.

Animationen kan variera hur länge en viss ställning eller reaktion visas. En bild som hålls kvar riktar uppmärksamheten mot gesten; en snabb följd av bilder kan koncentrera en handling till ett kort ögonblick. Det påverkar hur våldet upplevs, eftersom det går att avgöra vilket ögonblick som dröjer sig kvar och vilken övergång som blir plötslig. Rytmen beror på hur bilderna förhåller sig till varandra, inte bara på det som skildras.

Inom kapitlet om O-Rens ursprung markerar bildskiftet att en tidigare historia tar vid. Berättelsen behåller sin koppling till kvinnan som Beatrix söker efter, samtidigt som mediet ger henne ett eget utseende. Genom sekvensen får tittaren veta mer om hennes förflutna, och den har sitt eget sätt att skildra skadan och motreaktionen.

När filmen återgår till skådespelarna kan vi ta med oss det vi har fått veta. O-Ren får ett synligt förflutet som följer med i hennes senare handlingar. Animationen skapar därmed ett minne åt karaktären: bilderna finns kvar för tittaren när hon dyker upp senare, trots att filmen har återgått till ett annat uttryck. Det förklarar hur segmentet kan ha en självständig form och ändå höra ihop med den större berättelsen.

Sekvensens offentliga historia omfattar även dess presentation som animationsverk. I oktober 2006 tillkännagav Production I.G programmet som Holland Animation Film Festival skulle ägna åt studion. Kill Bill-segmentet ingick i Production I.G in Detail, tillsammans med andra verk i olika format. Programmet innehöll också en visning av långfilmen.

Den dubbla förekomsten ger två sätt att sätta verket i sitt sammanhang. I Kill Bill ger avsnittet bakgrund till en antagonist; i ett program om studion kan man se dess medverkan sida vid sida med andra uppdrag. Visningssammanhanget påverkar vilka jämförelser publiken kan göra.

Urvalet bevarar också en dokumentär uppgift om erkännandet av det japanska teamet. I tillkännagivandet nämndes Nakazawa och karaktärsdesignerna, så att sekvensen kunde kopplas till konkreta yrkespersoner och inte bara till Tarantinos namn. När den visades på en animationsfestival vidgades sammanhanget för hur samarbetet betraktades.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer