Yuen Woo-ping arbetade med kampsportskoreografin i Kill Bill, en film som växlar mellan masslagsmål, svärdsdueller och konfrontationer i trånga utrymmen. Hans bidrag blev en del av en produktion där Tarantino utformade scenen och olika yrkespersoner bidrog med rörelser, skådespeleri och lösningar för att visa dem på film.
Skillnaderna mellan slagsmålen är en del av utformningen. Beatrix rör sig inte på samma sätt när hon möter en enda motståndare som när hon måste hantera flera angripare. Avstånd, pauser och positionsbyten gör det lättare att förstå varje utmaning. I actionscenerna får vi se både vad hon behärskar och vad som tvingar henne att ändra strategi.
Utöver Yuen finns även andra specifika bidrag, däribland Tetsuro Shimaguchis arbete med svärdsrörelserna. Genom att skilja dem åt blir det lättare att förstå filmens variation och det kollektiva arbetet bakom den. Resultatet förenar skådespelarnas färdigheter, koreografernas idéer och beslut om regi och kamera som avgör vad tittaren kan följa.
Att utforma slagsmålen tillsammans med regissören och ensemblen
I en intervju med Mr. Beaks för Ain't It Cool News 2011 förklarade Yuen Woo-ping att berättelserna och karaktärerna inspirerade honom till olika rörelser. När han beskrev sitt arbete i Hollywood framställde han sig som en medarbetare till regissören, med samtal i förväg för att komma överens om ett gemensamt synsätt. Om huset med de blå löven mindes han kommunikationen med Tarantino och den kreativa frihet han fick.
I slaget i huset med de blå löven ser variationen till att varje ny motståndare inte ställer exakt samma utmaning. Gruppens storlek förändrar vad Beatrix måste hålla uppsikt över: hon kan inte längre hela tiden koncentrera sig på en enda person. Scenen fördelar entréer, hot och motreaktioner så att tittaren kan följa en handling som utspelar sig på olika platser i restaurangen.
Gordon Liu berättade för Quint på Ain't It Cool News 2003 att han frågade om han skulle anpassa sig till Yuens arbetssätt eller visa upp de utdragna sekvenser som han förknippade med sina tidigare filmer. Enligt hans minne bad Tarantino honom att göra det han var bäst på.
Anpassningen till skådespelaren gör det möjligt att bevara olikheterna inom gruppen. Johnny Mo måste kunna urskiljas bland de andra kämparna genom sitt sätt att hålla stånd. Beatrix måste i sin tur reagera på dessa skillnader. Om alla karaktärer anföll och svarade på ett utbytbart sätt skulle den växande skaran motståndare förlora sin särprägel. Även ett gruppslagsmål kan ge två personer ett särskilt meningsutbyte där de får stå i centrum en kort stund.
Svärd, gester och Shimaguchis bidrag
I en intervju med PS Skatz för The Credits 2015 berättade Tetsuro Shimaguchi att han ansvarade för japanska rörelser och koreografin i den snöiga trädgården, och att han även medverkade i arbetet i restaurangen. Han mindes förberedelserna tillsammans med Uma Thurman och Lucy Liu samt Tarantinos instruktioner.
Förberedelserna omfattade även blickar: Shimaguchi mindes hur han hjälpte Lucy Liu att finslipa en reaktion under duellen, en detalj i skådespeleriet som de arbetade med parallellt med rörelserna.
I duellen mellan Beatrix och O-Ren i den snöiga trädgården ger pauserna oss tid att betrakta dem båda innan striden fortsätter. Väntan får en tyngd som skulle gå förlorad i ett slagsmål där andra hela tiden avbröt. En blick kan förebåda ett beslut eller förändra hur vi uppfattar motståndaren. Ögonblicket innan någon agerar är en del av spänningen i striden.
Jämförelsen med Gogo visar ett annat sätt att styra uppmärksamheten. Hennes vapen tvingar oss att följa en vid rörelsebana och uppfatta avståndet till Beatrix. Rörelsen fyller det visuella utrymmet mellan dem. I trädgården framträder avståndet och närmandena som delar av en mer återhållen konfrontation. Filmen förändrar utmaningen i varje möte i stället för att framställa alla vapen som likvärdiga ersättare för varandra.
Att samordna rörelserna med rummet och kameran
Restaurangen har en gångbro, trappor och upphöjda ytor som förändrar kropparnas positioner. Varje förflyttning kan skapa en ny plats varifrån någon hotar eller svarar. Den rumsliga organiseringen gör det möjligt att förlänga ett slag utan att behålla samma uppställning hela tiden. Scenografin i huset med de blå löven fungerar på film som en rad möjligheter: en plats som först verkar vara bakgrund kan bli en del av konfrontationen.
I husvagnen där Beatrix och Elle möts blir de fysiska begränsningarna en del av kampen: väggar och möbler gör det omöjligt att hålla samma avstånd som i en öppen duell. Konfrontationen förändras när de två kvinnorna befinner sig i ett utrymme som de knappt kan röra sig bort från.
Herb Ault beskrev för John Pavlus i American Cinematographer hur en kamera på en linjär räls följde Thurman längs ett räcke, med hjälp av kablar.
Det som syns av handlingen beror också på vad som får vara kvar i bild. Att visa en person som förbereder sig kan skapa förväntan; att låta personen vara utanför bild riktar uppmärksamheten mot den som ännu inte vet att hen är där. Koreografin organiserar kroppar och rörelser, och iscensättningen omvandlar dem till information för publiken. I vilken ordning ett hot upptäcks påverkar upplevelsen av striden.
Ensemblens träning och arbetet med att bygga upp ett slagsmål har besläktade uppgifter. Förberedelserna ger skådespelarna rörelser som sedan måste passa in i en konkret dramatisk situation. På film kan samma huvudperson verka självsäker, överraskad eller utmattad beroende på hur varje meningsutbyte börjar och slutar. Skådespelarens arbete går också ut på att synliggöra en svårighet utan att bryta karaktärens kontinuitet.
Motståndarna bidrar till den kontinuiteten: att närma sig, stanna upp, reagera och falla är handlingar som kompletterar det Beatrix gör. Stuntteamets arbete omfattar att forma dessa reaktioner. Stridens trovärdighet beror på samspelet mellan kropparna, även när filmen visar upp extraordinära förmågor. En persons rörelse behöver mötas av en begriplig reaktion från de andra.
Shimaguchi berättade i The Credits att han kom till projektet för att undervisa men till slut hamnade framför kameran. Enligt hans berättelse beslutade Tarantino att ge honom en roll när han såg honom röra sig under de första dagarnas förberedelser. Han spelade Miki, en av de 88 galningarna.
Detta överlapp mellan olika arbetsuppgifter visar ett bidrag som inte begränsar sig till att ge instruktioner utanför bild. Den yrkesperson som hjälper till att förbereda rörelser kan sedan medverka i gestaltningen av dem och spela en motståndare som huvudpersonen måste bemöta. Den kroppsliga erfarenheten blir en del av ensemblen och av en birolls närvaro.
I samma intervju förklarade han att Tarantino ville att Miki skulle hoppa innan han gick till attack. Den detaljen gör hans entré till en rörelse som ska fånga uppmärksamheten. Karaktären har ont om tid att skilja ut sig bland de andra angriparna; entrén ger honom en igenkännbar gest innan striden fortsätter.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
