Blodet i Kill Bill: praktiska effekter och överdriftens estetik

Blodet i Kill Bill förändrar hur ett slag uppfattas. Det kan spruta iväg, spridas över en yta eller bli kvar i ett ansikte efter övergreppet. Varje förekomst har sin egen varaktighet: stänket följer med träffen; fläcken bevarar spåret när rörelsen har upphört. Den skillnaden gör att en och samma film kan gå från en karaktärs utsatthet till ett omåttligt och teatraliskt våld.

Även färgen spelar en roll i bildkompositionen. En ljus yta gör ett spår synligt som annars skulle kunna försvinna bland kroppar och rörelser under ett slagsmål med många deltagare. På kläderna förändrar blodet en dräkt som tittaren redan kände igen före striden. Scenmiljön och karaktärerna samlar på sig tecken på det som har hänt.

Överdriften kan skapa förvåning eller svart humor, även om effekten förändras beroende på hur länge bilden varar och hur mycket uppmärksamhet den skadade får. För att förstå den här estetiken är det värt att uppmärksamma både ögonblicket då blodet sprutar och vad bilden låter oss se efteråt.

Strålar och fläckar: två ögonblick av träffen

En blodstråle förlänger visuellt en mycket kort kontakt. Vapnets rörelse tar slut, men reaktionen fortsätter och upptar en del av bildrutan. Den förlängningen ger slaget en andra form: först uppfattar man den stridandes rörelse; sedan den bana som effekten lämnar efter sig. Våldet kan fortfarande vara tydligt även om utbytet gick för snabbt för att granskas i detalj.

När Geoffrey O’Brien recenserade den första volymen i Film Comment 2003 noterade han att upprepningen av blod som spills och sprutar iväg till slut fick en dekorativ funktion. Hans tolkning riktar uppmärksamheten mot ögonblicket då en följd av övergreppet också blir ett motiv i bildkompositionen. Det röda fångar blicken och skapar relationer till de omgivande ytorna.

I slaget i De blå lövens hus, förändrar ansamlingen av blod det utrymme där handlingen utspelar sig. Platsen bär spår av tidigare möten samtidigt som nya hot dyker upp. Blodet på golvet och kropparna skapar ett synligt minne i en sekvens som fortsätter framåt: restaurangen ser inte längre ut som den gjorde när Beatrix kom in.

Det blodiga ansiktet i filmens början skapar en annan relation till bilden. Närbilden riktar uppmärksamheten mot en person som har utsatts för ett övergrepp och knappt kan svara. Där är det såret som blir kvar i ansiktet som väger tyngst. Senare kan en oproportionerlig blodstråle under ett slagsmål skapa en annan sorts chock. Mängden blod som syns säger i sig lite om tonen i varje ögonblick.

Så löstes effekterna under inspelningen

Howard Berger från KNB EFX berättade för Daniel Scrivner att förberedelserna av effekterna förändrades i takt med actionscenerna. Under repetitionerna antecknade han vad som skulle hända med karaktärerna; därefter förberedde hans team de delar som behövdes för inspelningen. Hans minnesbild beskriver ett direkt samband mellan koreografin som växte fram och den fysiska effekt som skulle följa den.

Berger förklarade också att de hade studerat kinesiska stuntmän som bar på små, flexibla behållare med konstgjort blod och utlöste dem under actionscenerna. Tarantino ville att vätskan skulle spruta ut med kraft och hade avvisat förslag på lösningar för vissa effekter. De lärde sig att anpassa metoder som stuntmännen redan använde. Berättelsen dokumenterar en konkret lösning inom ett arbete som också omfattade andra delar och mekanismer.

På presskonferensen 2003, som återges av Phase9, mindes Tarantino att Yuen Woo-ping hade berättat för honom om en sådan metod som förknippades med Chang Chehs filmer. Han berättade också att en tagning krävde flera försök eftersom blodstrålen träffade skådespelaren i stället för att spruta mot kameran. Resultatet berodde både på när effekten utlöstes och på vätskans riktning.

Beatrix dräkt, som är lätt att känna igen före striden, låter oss följa en annan förvandling. Blodet förändrar en yta som tittaren redan har identifierat. Effekten följer hennes framfart och lämnar märken på henne, även när hon fortfarande har övertaget. I samspelet mellan gestalt och kläder kan segern och slitaget vara synliga samtidigt.

Kenji Misumi och traditionerna inom stiliserat våld

I sitt urval av samurajfilmer för BFI lyfter Jasper Sharp fram blodstrålarna i Shogun Assassin och i filmerna som bidrog med dess bilder. Sword of Vengeance och Baby Cart at the River Styx, båda regisserade av Kenji Misumi 1972, är dessa två föregångare. Jämförelsen placerar överdriften i en filmtradition som föregick Kill Bill.

Sambandet med Misumi kan studeras genom relationen mellan hugget och en kroppslig reaktion som förvandlas till skådespel. Blodet sprutar ut och tar plats, samtidigt som det bidrar till stridens rytm. Genom att förlänga följden av slaget ger filmen oss tid att uppfatta en form i bildrutan. Jämförelsen blir mer träffsäker om man uppmärksammar detta grepp än om man likställer alla scener där ett svärd förekommer.

O’Brien uttryckte också reservationer mot denna formella fascination: enligt honom skapade konstgreppet en distans till det skildrade våldet, men kunde till slut överskugga det. Det är en användbar kritisk invändning när man betraktar filmen. Nöjet i att känna igen en komposition eller en effekt samexisterar med närvaron av karaktärer som får mycket olika möjligheter att svara på det som händer i scenen.

Julie Dreyfus berättade en anekdot om smink på presskonferensen 2003, som publicerades av Phase9. Hon mindes att en scen i bagageutrymmet spelades in när en del av effektmaterialet redan hade skickats tillbaka från Kina till Los Angeles. Tarantino bad om mer konstgjort blod och hällde till slut över det på hennes huvud. I samtalet skilde regissören och skådespelaren mellan produkterna utifrån deras ursprung; han kommenterade att det blod som användes lämnade fläckar även efter att det hade tvättats bort.

Howard Berger nämnde en annan aspekt i sitt samtal med Daniel Scrivner: hur klibbigt det konstgjorda blodet kändes och arbetet med att tvätta bort det. När han mindes Kill Bill berättade han att han senare föredrog att utveckla karaktärssmink framför den typen av effekter.

En blodstråle på film kan vara synlig under mycket kort tid. För teamet blir materialet kvar på kroppar, kläder och ytor när tagningen är över. Förberedelserna för bilden omfattar också det som händer när kameran slutar filma: att återställa det utseende som behövs för att arbetet ska kunna fortsätta.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer