Bambuslagen i O-Rens trädgård kommer inte från ett musikinstrument. Den orsakas av en vattenmekanism som scenen gör till en referenspunkt för att lyssna på väntan mellan attackerna.
Vad är bambumekanismen som syns i trädgården?
Föremålet som syns och hörs under den sista duellen i Kill Bill: Vol. 1 tillhör familjen shishi-odoshi, trädgårdsanordningar som traditionellt förknippas med att skrämma bort djur. I den form som filmen visar fylls en rörlig bambudel med vatten. När balansen förändras tippar kärlet, tömmer ut vattnet och återgår till sitt ursprungsläge. Kontakten med en hård yta skapar den torra smäll som gör att man känner igen den även utan att titta på skärmen.
Det är viktigt att skilja den från en prydnadsfontän som ger en jämn vattenstråle. Här är det en mekanism som samlar vatten och sätter det i rörelse med jämna mellanrum. Mellan två slag uppstår en väntan. Den växlingen gör föremålet särskilt användbart i en scen där de stridande också går från stillhet till attack och sedan återgår till att avvakta.
Anordningen hör hemma i fiktionens värld. Det är inte ett ljud som huvudpersonerna måste föreställa sig, och inte heller en signal som någon av dem aktiverar för att ge order. Den är en del av trädgården, tillsammans med snön, stenarna och vattenytorna. Ljudmixen kan ge den en större närvaro än den skulle ha för en distraherad besökare, men orsaken är fortfarande synlig och begriplig.
Benämningen innebär inte att man måste tolka striden som en religiös ceremoni. Ett trädgårdselement kan ha en kulturhistoria, en praktisk funktion och dramatiska möjligheter utan att varje framträdande motsvarar en fast symbol. I den här sekvensen är den första användbara frågan vad ljudet gör medan Beatrix och O-Ren ser på varandra, rör sig och bestämmer när de ska attackera igen.
Hur väntan förändras efter striden mot många motståndare
Trädgården dyker upp efter striden i De blå lövens hus. Skillnaden i skala är omedelbar: den stora striden övergår i två kroppar som står åtskilda på en öppen yta. Även mängden sinnesintryck minskar. När rösterna och de överlappande slagen i salen försvinner kan ett litet ljud ta upp en stor del av vår uppmärksamhet.
Shishi-odoshi gör den minskningen hörbar. Vi behöver inte mäta exakt hur många sekunder det går mellan rörelserna. Det räcker att känna igen att omgivningen fortsätter att fungera medan motståndarna beräknar avstånd. Pausen slutar vara ett tomrum mellan handlingar och får en egen varaktighet. Varje ljud får oss att stanna lite längre vid figurernas positioner och möjligheten att någon plötsligt rör sig.
Materialkontrasten spelar också roll. Bambun och vattnet ger andra ljud än svärdens metall och kropparnas sammanstötningar. På så sätt kan örat skilja platsens vardagliga aktivitet från våldet som tränger in i den. Denna samexistens hindrar trädgården från att bli en enkel vit bakgrund: den har en rytm som inte beror på vem som håller på att vinna.
Sekvensen blandar musik, ljudeffekter och partier med färre ljud. Därför vore det missvisande att beskriva hela duellen som en scen i total tystnad. Det viktiga är hur uppmärksamheten förändras när ljudspåret lämnar plats åt omgivningsljuden. Ett enstaka ljud kan ge ett starkare intryck av stillhet än om alla ljud helt försvinner.
Mekanismen fungerar inte heller som en metronom som bestämmer varje klipp eller varje svärdshugg. Det finns en likhet mellan dess växlingar och striden, men ingen matematisk motsvarighet. Spänningen uppstår just eftersom åskådaren kan vänta sig ännu en bambusmäll utan att veta om en attack kommer först. Det regelbundna ljudet och människans beslut följer olika rytmer.
Vad den kan betyda utan att bli en hemlig ledtråd
En möjlig tolkning kopplar det uppsamlade vattnet till uppdämd press. Röret verkar stå stilla tills vattnet når den punkt som får det att tippa; de stridande kan också gå från en nästan orörlig ställning till en kort handling. Det är en formell jämförelse som hjälper oss att beskriva upplevelsen av scenen. Den bevisar inte i sig att regissören kopplade en särskild känsla till varje cykel.
Man kan också uppfatta omgivningen som likgiltig. Trädgården fortsätter sina vanliga processer medan två människor riskerar livet. Denna kontinuitet känns oroande eftersom den inte ger någon känslomässig reaktion som står i proportion till det som sker. Bambun firar ingen seger och sörjer inget nederlag. Dess upprepning skiljer det mänskliga slutet från en plats som kommer att finnas kvar efteråt.
Anordningen bidrar dessutom till att ge konfrontationen formen av en duell. Avståndet, väntan och uppmärksamheten på små gester får större betydelse än antalet slag. Det intrycket kommer av hur hela sekvensen är uppbyggd, inte av någon påstådd andlig egenskap hos föremålet. Om man rycker shishi-odoshi ur sitt sammanhang och enbart tillskriver den betydelsen död, går en rikare ljudfunktion förlorad.
Scenen gör det möjligt att uppfatta den här funktionen genom att lyssna på övergångarna: när musiken dominerar, när fotstegen hörs tydligt och när bambuslagen hamnar i förgrunden. Dessa samband förklarar varför man minns föremålet trots att det har liten betydelse för handlingen. Trädgården berättar inget om huvudpersonernas förflutna; den förändrar hur vi väntar på deras nästa rörelse.
Gå tillbaka till Kill Bill-guiden.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
