Budd inför Bill: att medge att Beatrix har rätt till hämnd betyder inte att ge upp

Budd medger att Beatrix har skäl att ge sig efter dem. Det erkännandet gör honom inte till en man som är beredd att låta sig dödas: hans agerande därefter gör att hela dialogen måste läsas i sitt sammanhang.

Vad Budd erkänner när han talar med sin bror

Samtalet mellan Budd och Bill utgår från ett konkret hot: Beatrix har överlevt och närmar sig dem som deltog i överfallet i kapellet. Budd förnekar inte det som hänt och framställer sig inte heller som ett oskyldigt offer i konflikten. Han erkänner att vedergällningen är känslomässigt berättigad och medger att gruppens medlemmar bär ansvar för vad de gjorde.

Det som ger hans inlägg tyngd är att han inte försöker slingra sig. Han behöver inte gå igenom alla händelser för att erkänna sin skuld. Samtalet förs mellan två män som delar information och vars relation går längre tillbaka än det ögonblick vi får se. Åskådaren hör en bedömning inifrån gruppen, inte en anklagelse från någon som bara känner till resultatet av massakern.

Genom att använda pluralformen pekar han ut de ansvariga. Budd försöker inte lägga all skuld på Bill, trots att Bill hade en ledande position. Han nöjer sig inte heller med att tycka synd om Beatrix på tryggt avstånd. Genom att innefatta sig själv i domen erkänner han att hans eget liv är en del av den skuld han just har talat om.

Men erkännandet är inget löfte om att ge sig. Hela inlägget tar också upp tanken att Beatrix förtjänar att dö. Det tillägget gör intrycket av ren fatalism mer komplicerat. Budd kan godta att hon har skäl att jaga dem och samtidigt tycka att det är berättigat att försvara sig eller straffa henne. Scenen kräver inte att den som talar ska vara moraliskt helt konsekvent.

Resignation sida vid sida med handlingsförmåga

Buds tillstånd hjälper oss att förstå samtalets ton. Hans vardag präglas av förfall och förödmjukelse, men det betyder inte att han har förlorat alla färdigheter han hade förr. Dialogen får honom att verka besegrad, innan handlingen påminner oss om hur farlig någon fortfarande kan vara även när han inte längre åtnjuter gruppens prestige.

Skillnaden mellan attityd och förmåga är avgörande. En rollfigur kan tala som om han accepterar sitt slut och ändå förbereda ett våldsamt svar. Filmen använder den skillnaden för att förhindra att Budds självdestruktivitet förväxlas med hjälplöshet. Hans erkännande av skuld utplånar varken hans överlevnadsinstinkt eller hans vilja att få den som kommer för att leta efter honom att lida.

Bill har ett annat perspektiv: han ser Beatrix som ett hot som måste bedömas och förmedlar användbar information om hur de ska hantera henne. Brödernas samtal är ingen öppenhjärtig försoning. Deras ord rymmer en gemensam historia, distans och former av stolthet som inte kan förklaras med en enda mening. Bills varning Bill möter en person som inte utan vidare accepterar hans auktoritet.

Scenens utformning förstärker den här förslitningen. Det handlar varken om ett stridstal eller om ett gräl i ett maktens högkvarter. Budds omgivning tonar ner bilden av yrkesmördaren och placerar hotet i en vardaglig miljö. Den visuella nedtoningen gör erkännandet mer obehagligt: skulden består även när rollfiguren inte längre bär upp sitt yrkes spektakulära fasad.

Även åskådarens förväntningar förändras. Om Budd enbart erkände Beatrix rätt att hämnas skulle vi kunna vänta oss en kapitulation eller ett offer. Genom att behålla sin fientlighet och ambivalens förbereder filmen oss på ett svar som kan vara grymmare än en duell mellan öppna motståndare. Uppriktiga ord garanterar inte ett ädelt handlande.

Varför repliken inte bör skiljas från följderna

Inlägget blir ofta ihågkommet som ett lösryckt påstående om att Beatrix förtjänar sin hämnd. Om man skiljer det från samtalet är det lätt att göra Budd till en person som enbart ångrar sig. Det som händer senare motsäger den förenklingen. Att erkänna att någon har skäl att hata oss innebär inte att vi avstår från att försvara oss mot den personen eller gottgöra den skada vi har orsakat.

Scenen låter oss skilja mellan skuld, ånger och gottgörelse. Budd kan erkänna sin delaktighet och uttrycka en mörk syn på sitt öde. Men han erbjuder inte Beatrix Kiddo någon kompensation och försöker inte ge tillbaka det hon förlorade. Hans insikt är begränsad: han förstår orsaken till hotet, men fortsätter att reagera utifrån samma våldsvärld som skapade det.

Den begränsningen gör rollfiguren intressantare än en sentimental frikännande dom. Förfallet i hans liv suddar inte ut hans tidigare beslut, och hans nuvarande lidande gör honom inte automatiskt oskyldig. Filmen låter oss känna tyngden av hans förfall utan att be oss glömma varför Beatrix har kommit ända fram till honom.

Dialogen fungerar därmed som en varning för avståndet mellan att säga sanningen och att handla i enlighet med den. Budd kan tydligt formulera vad gruppen förtjänar och samtidigt vilja undvika det. Motsägelsen behöver inte lösas med en påhittad psykologisk förklaring. Den framgår av sambandet mellan hans ord, hans förberedelser och hur han behandlar kvinnan vars hämnd han just har erkänt.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer