Bill i Kill Bill: makt, svartsjuka och faderskap

Bill, spelad av David Carradine, leder den dödliga huggormsgruppen och är huvudantagonisten i Kill Bill. Hans relation till Beatrix rymmer tre roller som till slut ställs mot varandra: han har varit hennes chef, älskare och far till hennes dotter B.B. Attacken han beordrar mot henne gör dessa tidigare band till hämndens utgångspunkt.

Hans makt bygger på mer än förmågan att slåss. Bill har kontakter, hjälper andra att få tillgång till mästare och vet hur man styr ett samtal. Han kan vara tålmodig, uppmärksam och kärleksfull samtidigt som han behåller initiativet över vad någon annan ska göra. Den kombinationen hjälper oss att förstå både varför Beatrix drogs till honom och faran med att fortsätta lyda honom.

Karaktären tar också hand om B.B. Faderskapet tillför vardagliga gester som breddar porträttet av honom, men löser inte konflikten med flickans mamma. Bill kan skapa en kärleksfull relation och samtidigt försöka bestämma vilket liv den som vill lämna honom ska leva.

Bill utövar sin auktoritet genom att skapa en känsla av närhet. Han känner till sina mördares förmågor och delar av deras personliga bakgrund; han vet vad han ska säga för att fånga deras uppmärksamhet eller framkalla en reaktion. Den närheten gör att han kan agera rådgivare även när beslutet han försöker tvinga fram främst gynnar hans egna intressen.

En mentor som styr tillgången till kunskap

Hans relation till Beatrix innefattar konkret hjälp. Den tidigare relationen mellan Bill och Pai Mei gör att han kan presentera henne för mästaren och varna henne för villkoren för utbildningen. Bill känner personen han lämnar henne hos och förbereder mötet. För henne öppnar det en möjlighet till utbildning att följa hans råd, något som får konsekvenser långt senare.

Den rollen ger hans paternalism en konkret grund. Bill kan minnas vad han har lärt ut, vem han har presenterat för vem och vad han vet om Beatrix förmåga. Problemet uppstår när han gör den erfarenheten till en permanent auktoritet över hennes beslut. Att ha bidragit till hennes utbildning ger honom inte rätt att hålla henne kvar i sin tjänst.

Man får också veta om hans förflutna genom Esteban Vihaio, en av hans fadersgestalter. Beatrix vänder sig till honom för att hitta Bill, så Bills tidigare relationer till andra fortsätter att påverka nuet. Chefen ingår i ett nätverk av relationer som stärker hans inflytande, men som också gör det möjligt för hans motståndare att närma sig honom.

Filmen visar hans kampsportsskicklighet endast i ett kort avsnitt. Under större delen av berättelsen ser vi i stället följderna av hans beslut: andra rollfigurer agerar, rapporterar eller avbryter det de håller på med eftersom han ingriper. Förmågan att få andra att agera på det sättet befäster hans ställning som chef innan han själv behöver försvara den.

Svartsjukan och anspråket på att bestämma över Beatrix

I mötet före massakern i kapellet hittar Bill Beatrix när hon förbereder sig för ett äktenskap och ett liv utanför hans krets. Situationen visar honom att hon har fattat beslut utan honom. Under samtalet kan han vara artig och lyssna på hennes förklaringar; därefter deltar han i attacken mot samma kvinna. Förändringen gör att vi måste bedöma hans handlingar utöver den vänlighet han visar upp.

I Buena Vista Internationals frågeformulär från april 2004, återgivet av Phase9, beskrev Tarantino kärleksrelationen mellan Bill och Beatrix som konfliktens utgångspunkt. Deras gemensamma förflutna förklarar varför samtalen behåller sin intimitet även när de står på motsatta sidor. Närheten betyder inte att någon av dem vill återuppta den relation de hade.

Bills svartsjuka hänger samman med att han förlorar kontrollen: Beatrix kan välja en annan partner, ett annat yrke och en framtid där han inte står i centrum. Han svarar på separationen med ett våldsamt beslut. Känslan av att ha blivit övergiven hjälper oss att förstå hur han rättfärdigar sig, men gör inte attacken till en oundviklig reaktion.

Samma anspråk återkommer när han försöker definiera vem hon är. Monologen om Stålmannen låter honom framställa rollen som lönnmördare som en identitet Beatrix inte kan frigöra sig från. I Bills mun blir kunskapen om hennes talang ett argument för att förneka värdet i det liv hon själv vill välja. Jämförelsen uttrycker hans partiska ståndpunkt i diskussionen.

Samtalet med Budd ger ett annat perspektiv på gruppens ansvar. Hans bror medger att Beatrix har skäl att hämnas. Den iakttagelsen gör att hon inte längre bara framstår som ett hot utifrån och påminner om den tidigare skadan. Bill måste möta följderna av ett angrepp som han själv tog initiativ till.

Faderskapet förändrar inte hans sätt att utöva makt

Bill delar lekar, måltider och samtal med B.B. som visar deras vardagliga relation. Han nöjer sig inte med att använda dotterns namn som ett argument: flickan relaterar till honom som till en närvarande pappa. Den närheten förändrar hur antagonisten uppfattas genom att placera honom i ett hem och en vardag präglad av omsorg.

För Beatrix innebär det att upptäcka den här relationen att hon får veta om en del av dotterns liv som hon själv har stått utanför. Bill har ett övertag eftersom han känner till en familjehistoria som mamman fortfarande måste pussla ihop. Mötet kräver att hon tar hänsyn till flickan samtidigt som konflikten mellan de vuxna fortfarande är olöst.

När de blir ensamma visar användningen av sanningsserum, ett fiktivt ämne, hur långt han är beredd att gå för att kontrollera samtalet. Bill bestämmer på vilka villkor Beatrix ska svara. Att han ställer sina frågor lugnt gör inte förhöret frivilligt: den känslomässiga närheten existerar samtidigt som han använder tvång mot henne.

I slutet av Kill Bill Vol. 2 är Bills olika relationer till Beatrix fortfarande närvarande. Han kan känna igen henne, visa ömhet och vara sårbar utan att upphöra att vara ansvarig för vad han har gjort. Porträttet håller ihop alla dessa sidor. Att förstå varför hon en gång var knuten till Bill gör det tydligare vad det innebär att lämna honom, utöver att besegra chefen hon hade varit beroende av.

David Carradine berättade för K. J. Doughton på Nitrate Online att Tarantino uppmuntrade honom att utgå från sin egen utstrålning i stället för att skapa en rollfigur på det sätt han brukade. Skådespelaren kopplade det till att regissören kände till hans tidigare rolltolkningar. Hans berättelse hjälper oss att förstå ett val i gestaltningen: Bill behöver inte hela tiden understryka sin farlighet med en övertydlig gest.

Carradine förklarade också att presentationen av rollfiguren skulle bygga upp en förväntan om grymhet innan vi fick se någon som kunde verka sympatisk. Tidsutrymmet mellan de två intrycken spelar roll: när Bill visar en mer personlig sida känner tittaren redan till följderna av hans order. Skådespeleriet kan göra honom tilltalande utan att sudda ut den vetskapen.

Rollfigurens artighet gör därför att man måste lyssna på innehållet i varje replik. En varning, ett minne eller en förtrolig upplysning kan skapa närhet och samtidigt driva igenom ett krav. Carradine lyckas låta dessa funktioner rymmas i samma tonfall.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer