Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer

Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer

Kill Bill följer en kvinna som överlever en attack från sina tidigare kollegor och ger sig ut på en hämndjakt. Hennes resa kombinerar den metodiska precisionen i en mållista med minnen som förändrar vår förståelse av hennes relationer. Varje möte kräver att hon bedömer förmågor, skulder och olika sätt att utöva makt. Huvudpersonens identitet formas både i striderna och av det hon väljer att berätta om sitt förflutna.

De två volymerna berättar historien i olika tempo. Den första bjuder på snabba förflyttningar, visuella skiften och stora actionscener; den andra ger mer utrymme åt samtal, lärande och väntan. Sammanhållningen kommer från samma jakt och de frågor som lämnas obesvarade. Genrevariationen ger varje skede ett uttrycksfullt formspråk: en duell kan präglas av en westerns koncentration, medan en annan konfrontation bygger på kampsportens tempo och koreografi. Spektaklet är hela tiden förankrat i fysisk uthållighet och Brudens beslut.

Kill Bill skildrar en hämndhistoria uppdelad i två volymer. Bruden överlever attacken under repetitionen inför sitt bröllop och vaknar efter fyra år i koma. Därefter söker hon upp medlemmarna i sin tidigare grupp och mannen som ledde den. Premissen ger henne ett tydligt mål, medan minnena fördröjer den fullständiga förklaringen av hennes relationer.

Bruden och ett förflutet som återvänder kapitel för kapitel

Uma Thurman spelar huvudpersonen, även känd som Beatrix Kiddo. Filmen skildrar henne som en kropp som måste återfå sina förmågor och som en person vars rykte föregår henne. Den kombinationen driver en stor del av spänningen: vissa motståndare känner till hennes träning, men ingen kan helt förutse hur hon reagerar i en oväntad situation.

Det Dödliga huggormsgänget förenar motståndarna genom en gemensam historia. Bill har en annan ställning än de övriga, eftersom hans auktoritet är både yrkesmässig och personlig. I filmfestivalen i Cannes presentation av den andra volymen anges David Carradine som Bill, Michael Madsen som Budd och Daryl Hannah som Elle Driver. Deras sätt att tala och vänta skapar olika slags hot, redan innan en fysisk konfrontation uppstår.

Tidslinjen i Kill Bill följer inte kapitelordningen. Berättelsen kan visa en händelse och sedan återvända till den erfarenhet som förklarar en färdighet eller en relation. Dessa förskjutningar styr vad åskådaren får veta och gör att en träningsscen kan få konsekvenser långt senare. På så sätt fortsätter det förflutna att vara närvarande under hämnden.

Två tempon för samma jakt

Den första volymen, som hade premiär 2003, växlar mellan tydligt åtskilda visuella uttryck. Den andra, som visades i Cannes 2004, ger större utrymme åt samtal och väntan. Skillnaderna i ton, stil och genre mellan de två volymerna påverkar upplevelsen av tid: en rad motståndare kan driva handlingen framåt, medan ett besök eller en muntlig berättelse tvingar oss att stanna kvar i en olöst relation.

Uppdelningen innebär inte två oberoende hämndjakter. Information som hålls tillbaka i den ena delen kan förändra betydelsen av den andra, och viljan att nå fram till Bill löper genom hela berättelsen. Slutet på Kill Bill Vol. 2 samlar beslut och konflikter vars betydelse beror på den här resan. Ny information kan göra en fysisk bedrift till en del av en känslomässig konflikt. Kunskap om ett löfte eller ett minne förändrar perspektivet på nästa möte.

Påverkan från spaghettiwestern i Kill Bill Vol. 2 märks i uppmärksamheten på ansikten, förberedelserna inför mötet och avståndet mellan motståndarna. Väntan kan skapa lika stor spänning som ett slagsmål. Ord kan skjuta upp ett slag, tvinga fram en viss tolkning av det förflutna eller avslöja hur mycket den andra personen vet.

Strider, bildspråk och lärande

Striden i De blå lövens hus gör miljön till en aktiv del av kampen. Ingångar, höjdskillnader och antalet motståndare påverkar vad huvudpersonen kan göra. Det intressanta ligger i att se varje svårighet och följa ett tydligt kroppsligt svar, även när scenen skiftar skala eller överdriver effekterna.

Produktionsbolaget Production I.G anger att de medverkade i den animerade sekvensen i den första volymen. Mediebytet skildrar O-Ren Ishiis förflutna med ett annat vålds- och bildspråk. Påverkan från chanbara- och samurajfilm i Kill Bill Vol. 1 samexisterar med animationen, kung fu-film och situationer hämtade från andra traditioner. Kombinationen ger minnen, utmaningar och ritualer olika uttryck.

Beatrix träning hos Pai Mei visar att en färdighet kräver upprepning, smärta och anpassning. Scenografin och iscensättningen måste göra processen tydlig för att dess senare konsekvenser ska kännas betydelsefulla. Regin av skådespelarna och förberedelserna av ensemblen knyter här samman gestaltning och handling: den fysiska ansträngningen ska uttrycka envishet, frustration och lärande, samtidigt som rörelserna ska fungera.

Musiken bidrar till förändringarna i energi och förväntan. Cannes anger RZA och Robert Rodriguez för musiken till den andra volymen; RZAs arbete med Kill Bill utgör en särskild del av ljudbilden. Bild, rörelse och ljud ger form åt en hjältinna som rör sig mellan olika genrekonventioner utan att tappa sitt mål ur sikte.

Humorn i Kill Bill uppstår ofta när en skräckinjagande person ägnar sig åt något alldagligt. Fokus på en måltid, ett arbete eller fysiskt obehag kan bryta hämndens allvar. Den tillfälliga återgången till det praktiska låter oss se personerna bortom ryktet som föregår dem.

Besöket hos Hattori Hanzo bygger på kontrasten mellan hur man bemöts på en restaurang och allvaret i uppdraget som Bruden bär med sig. Artighet, förhandling och tonförändringar präglar mötet innan vapnet får sin ceremoniella betydelse. För att föremålet ska få sin plats i berättelsen krävs en relation mellan människor.

När det vardagliga möter det extraordinära förändras också scenens regler. En gest kan vara både artig och hotfull; ett trivialt klagomål kan avslöja bitterhet. Berättelsen använder sådana kontraster för att undvika att alla motståndare framstår som lika högtidliga och för att förnya ovissheten inför varje möte.