Twisted Nerve: visslingen som Elle Driver gör entré till i Kill Bill

Elle Driver närmar sig sjukhuset med en melodi som verkar alltför bekymmerslös för sitt syfte. Visslingen bygger upp förväntan innan handlingen når Beatrix säng.

En äldre komposition hittar en ny scen

Temat som förknippas med Elle Drivers vissling kommer från Twisted Nerve, en brittisk film från 1968 med musik komponerad av Bernard Herrmann. Kill Bill: Vol. 1 återanvänder kompositionen. Det är inte en melodi som ursprungligen skrevs för Elle eller ett stycke som RZA skapade för den sekvensen, även om RZA har andra musikaliska roller i filmen.

Motivet är lätt att känna igen och har en till synes lättsam karaktär som blir obehaglig i sitt sammanhang. Upprepningen gör att publiken snabbt lägger det på minnet. Den tydliga melodin bidrar till att den förknippas med Elles entré: när man väl har hört den kan musiken väcka scenen till liv även utan att sjukhuset visas igen.

Man behöver inte känna till Twisted Nerve för att förstå effekten av återanvändningen. Den som känner igen ursprunget kan få ytterligare en filmisk association, medan den som inte gör det hör en särpräglad melodi som kopplas till en person på väg att begå ett mord. Scenen ger i sig all information som behövs för att kombinationen ska kännas hotfull.

Herrmanns upphovsmannaskap är ändå viktigt. Det gör det möjligt att skilja mellan komposition och urval samt återanvändning. Tarantino bestämmer hur stycket ska vävas in i en annan berättelse, men det beslutet ersätter inte kompositörens arbete. Scenens styrka kommer ur den nya relationen till ett verk som redan hade en egen identitet.

Elle gör sin ankomst till en rutin

När Elle Driver gör entré byggs scenen upp genom förflyttning, förberedelser och ett förändrat utseende. Sjukhuset är en plats förknippad med vård, men hon använder den för att närma sig en försvarslös person. Melodin ackompanjerar den motsättningen utan att bli uppenbart alarmistisk. Den skenbara lättsamheten gör Elles lugn särskilt obehagligt.

Visslingen antyder något man skulle kunna göra medan man promenerar utan bekymmer. I kombination med karaktärens avsikt blir den bekymmerslösheten en form av grymhet. Elle verkar kunna behandla sitt uppdrag som en helt vanlig syssla. Publiken, som känner till faran, hör samma motiv från ett helt annat perspektiv.

Scenens utformning fördelar informationen och utrymmena så att den som närmar sig kan sättas i relation till den som förblir utsatt. Musiken bidrar till att skapa kontinuitet mellan dessa positioner. Spänningen bygger inte på att hela planen hålls dold, utan på att publiken får känna av avståndet som återstår och hur svårt det är att stoppa förloppet.

Kläderna och sjukhusmiljön bidrar till förklädnaden, men ljudet behåller en egen identitet. Elle kan anta ett praktiskt utseende på sjukhuset, samtidigt som melodin gör henne minnesvärd för åskådaren. Skillnaden mellan det de andra karaktärerna kan se och det publiken hör förstärker hennes entré.

Bills telefonsamtal avbryter Elles avsikt och förändrar förloppet som musiken tycktes leda fram till med säkerhet. Hon måste stanna på grund av en yttre order, inte för att offret lyckas försvara sig. Avbrottet visar en gräns för hennes kontroll: hon kan planera sin väg fram och förbereda förklädnaden, men hon tillhör fortfarande en hierarki som kan avbryta handlingen när den redan är på väg att utföras.

Melodin behöver inte bli mörkare för att kännas hotfull

Ett konventionellt grepp kunde ha signalerat faran med mörka ackord eller en stadig stegring av spänningen. Här skapar upprepningen av ett till synes lättsamt motiv en annan effekt. Hotet uppstår genom motsättningen mellan musikens ton och syftet hos den som rör sig framåt. Scenen låter publiken behålla båda intrycken utan att jämka ihop dem.

Kontrasten påverkar också hur tiden upplevs. Varje upprepning följer ett skede av närmandet och ger väntan en igenkännbar form. Motivet tycks fortsätta oberoende av den rädsla det kan väcka. Musiken oroar sig inte för offret; den behåller samma lugn som rörelsen som utsätter henne för fara.

Sambandet mellan visslingen i scenen och musikspåret bör beskrivas med försiktighet. Scenen kopplar motivet till Elle, men det innebär inte att hela den slutliga inspelningen kommer från den ljudmässiga tolkning som gjordes under inspelningen. Berättelsen visar en handling; ljudspåret kan kombinera olika material för att skapa den form vi hör.

RZA:s arbete i Kill Bill ingår i ett omfattande musikaliskt sammanhang där kompositioner, repertoarurval och bearbetningar möts. Att uppmärksamma hans medverkan förändrar inte upphovsmannaskapet till Twisted Nerve. Filmen byggs just genom att verk med olika ursprung får nya funktioner inom en och samma berättelse.

Scenen gör Herrmanns motiv till en karaktärspresentation. Elle anländer med kontroll, förberedelser och ett lugn som publiken inte delar. Visslingen förblir lättsam samtidigt som dess innebörd blir olycksbådande. Denna kontrast gör att några få toner kan bära upp ett hot utan att det behöver förklaras och förknippar karaktären med en melodi som är lika lätt att minnas som svår att höra oskyldigt efteråt.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer