Kapellmusikern heter Rufus och spelas av Samuel L. Jackson. Att han har samma skådespelare som Jules Winnfield gör det möjligt för publiken att koppla ihop dem, men det fastställer inte att de är samma person i fiktionen.
En musiker mitt i bröllopsförberedelserna
Rufus dyker upp i Kill Bill: Volym 2 under återblicken till Two Pines-kapellet. Hans roll är att vara musiker och delta i förberedelserna inför ceremonin. Han frågar efter en låt och föreslår Love Me Tender, som förknippas med Elvis Presley. Samtalet placerar musiken i ett konkret sammanhang: att bidra till att bröllopet får den stämning som de blivande makarna vill ha.
Förslaget på en låt ska inte förväxlas med ett långt, fullständigt framförande som faktiskt visas i scenen. Dialogen gör det möjligt att identifiera låten som Rufus erbjuder, men ger inget stöd för att lägga till ett framförande som klippningen inte visar. Det är särskilt viktigt att vara noggrann här, eftersom en melodi som en rollfigur nämner och en inspelning som används i soundtracket är två olika saker.
Musikern bidrar till att platsen känns vardaglig. I kapellet finns människor med vanliga uppgifter, som inte deltar i Brudens tidigare konflikt. Deras närvaro gör förstörelsen mer omfattande. Det handlar inte bara om en tom miljö där en mördare utsätts för ett angrepp; här finns förberedelser, arbete och förväntningar som inte har något med det våld som snart ska bryta ut att göra.
Samuel L. Jackson spelar inte automatiskt Jules
Teorin om att Rufus är Jules Winnfield bygger på en förståelig koppling. I Pulp Fiction uttrycker Jules en önskan om att lämna sitt kriminella liv och slå in på en annan väg. När man ser Samuel L. Jackson som musiker i ett kapell är det lätt att föreställa sig att den förändringen ledde honom dit. Men publikens fantasi är inte detsamma som en kontinuitet som filmen bekräftar.
Rollfiguren anges i eftertexterna som Rufus. Det finns ingen dialog som identifierar honom som Jules och ingen dokumenterad förklaring som tvingar oss att betrakta namnen som identiteter för samma man. Det är vanligt att Tarantino återanvänder skådespelare, vilket kan skapa associationer utan att rollfigurerna därmed måste ha en gemensam bakgrund. En skådespelare för med sig minnen till en bild, men till en början är det publikens minnen.
Kopplingen bör därför beskrivas som en obevisad teori. Man behöver inte förlöjliga den för att se dess begränsningar. Den kan vara en cineastisk lek med Jules öppna framtid, så länge man inte använder den för att fylla i hans historia med sådant som ingen film slår fast. guiden till Pulp Fiction ger sammanhang kring rollfiguren; Kill Bill visar Rufus i en annan situation.
Den här avgränsningen värnar också om musikerns roll. Om man bara ser honom som en ledtråd till Jules försvinner hans funktion i kapellet. Rufus bidrar med tid och mänsklighet till en vardaglig värld som Bruden försökte leva i. Cameon kan ha ett värde genom Jacksons närvaro utan att behöva bli en pusselbit i en berättelse.
Att hans insats är kort förändrar också igenkänningens effekt. Jackson dyker upp i en stillsam syssla, långt från den verbala auktoritet som många tittare förknippar med Jules. Cameon låter oss uppskatta skillnaden i skala. Stjärnan behöver inte dominera scenen för att göra intryck, och musikern behöver inte ha ett tidigare kriminellt liv för att vara värd uppmärksamhet.
Frågan om bröllopslåten ger dessutom brudparet möjlighet att göra ett vanligt val. Den handlingsfriheten står i kontrast till att människor anländer och med våld försöker bestämma åt dem.
Musiken tillhör den värld som våldet avbryter
Valet av Love Me Tender för tankarna till intimitet och ceremoni, vilket står i kontrast till det tittaren vet. Vi vet att platsen är förknippad med en massaker innan vi får se alla förberedelser. Därför blir varje vardaglig gest särskilt skör. Låtförslaget förebådar inte medvetet faran; det hör till bröllopet som deltagarna hoppas kunna fira.
massakern i kapellet blir mer konkret genom aktiviteterna som föregår den. Musikern, löftena och samtalen skapar en tid före angreppet som inte kan reduceras till ett datum i Brudens lista över oförrätter. Återblicken hjälper oss att förstå att hennes försök att börja om även omfattade relationer med människor som inte delade hennes förflutna.
Orgeln hör till den diegetiska musiken när instrumentet och musikern är en del av handlingen. Den klassificeringen bekräftar dock inte vem som framförde varje ljud under produktionen. Att en klaviatur syns i bild bevisar inte att skådespelaren framförde ett helt stycke live. För att slå fast den detaljen skulle det krävas uppgifter i eftertexterna eller tekniska vittnesmål.
Cameon fungerar alltså på flera nivåer som bör hållas isär. Där finns bröllopsmusikern, Samuel L. Jacksons igenkännbara närvaro och teorin som publiken bygger upp när den minns Jules. De två första har stöd i filmen; den tredje är fortfarande en möjlighet som publiken föreställer sig. Den skillnaden gör det möjligt att uppskatta kopplingen utan att förvandla ett kort musikaliskt möte till en officiell fortsättning som Kill Bill aldrig berättar.
Tillbaka till guiden till Kill Bill.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
