En låt kan vara en del av rummet eller följa med utifrån berättelsens värld. Tarantino använder båda möjligheterna och låter ibland gränsen förändras medan scenen pågår.
Skillnaden beror på ljudkällan i fiktionen
Diegetisk musik hör till berättelsens värld: den kan komma från en radio, ett instrument, en musikspelare eller en sjungande röst. Icke-diegetisk musik fungerar som ett ackompanjemang för tittaren utan någon källa som rollfigurerna känner till. Skillnaden beror inte på genre, volym eller på om stycket är en sång eller en orkesterkomposition.
I Reservoir Dogs ger sändningen från K-Billy en tydlig källa till låten som Mr. Blonde lyssnar på och dansar till. Rollfiguren agerar i den musikaliska miljön, och hans rörelser följer musiken. En musik som ackompanjerar en eftertextrulle behöver däremot inte finnas som ett ljud som hörs på gatan eller i rummet där handlingen utspelar sig.
Att det finns en apparat avgör inte heller automatiskt hela scenen. En skivspelare kan vara avstängd medan en låt fortsätter över ett scenbyte, trots att den inte längre skulle kunna höras rent fysiskt. Man behöver vara uppmärksam på handlingar, övergångar och reaktioner. Analysen blir mer precis när man identifierar vilka ledtrådar som stöder klassificeringen, i stället för att tillskriva rollfigurerna all musik som publiken hör.
Att lyssna är också något rollfiguren gör
I Pulp Fiction sätter Mia på Girl, You’ll Be a Woman Soon och rör sig till låten. Valet är en del av det hon gör medan Vincent befinner sig i en annan del av huset. Låten är inte bara en utomstående kommentar om henne: den fyller hennes tid, följer hennes handlingar och bidrar till avståndet mellan det de olika rollfigurerna upplever.
I Jackie Brown blir lyssnandet på The Delfonics en förbindelse mellan Jackie och Max. Musiken kan leva kvar i minnet och återkomma via ett annat medium. Tittaren uppfattar en känslomässig koppling utan att rollfigurerna behöver förklara den fullständigt. Den fysiska ljudkällan gör det möjligt att dela en förkärlek, minnas den och ta den med sig till en annan plats.
Instrument tillför en variation. Pianot i Minnies sybehörsbutik placerar musiken mitt i ett spänt möte; den som spelar delar rum med dem som pratar. I Django Unchained ingår framförandet av Für Elise i Candyland i en social ritual som rollfigurerna kan avbryta. Det här är inte exempel på en osynlig orkester som bara uttrycker scenens sinnesstämning.
En sjungande röst kan också vara diegetisk. Daisy framför Jim Jones at Botany Bay och ackompanjerar sig själv på gitarr. Gesten tar tid, drar till sig uppmärksamhet och får Ruth att ingripa. Att låten har tematisk betydelse gör den inte mindre till en del av berättelsens värld. Den symboliska innebörden samexisterar med den konkreta handlingen där en person sjunger inför andra.
En ljudkälla kan vara utanför bild och ändå vara diegetisk. Att höra någon spela innan kameran visar personen gör inte musiken till ett externt soundtrack under tiden: det kan helt enkelt vara rumslig information som bilden ännu inte har kompletterat.
Gränsen kan vidgas utan att försvinna
En låt som börjar komma från en apparat kan få en större ljudmässig utbredning i ljudmixen än vad källan skulle ha. Då kan filmen låta den fungera både som rollfigurernas ljudmiljö och som ett sätt att strukturera klippningen. Man behöver inte alltid avgöra att den ena kategorin utesluter den andra. Man kan beskriva hur en synlig ljudkälla övergår i en bredare berättarfunktion och ange var det sker.
Radion i Tarantinos filmer underlättar sådana förflyttningar eftersom den kopplar samman olika platser genom samma sändning. En programledares röst kan fortsätta medan bilden ändras och skapa en känsla av samtidighet. Men den kontinuiteten innebär inte att varje rollfigur hör exakt samma avsnitt, om filmen inte visar det. Klippningen kan använda sändningen för publiken samtidigt som den framställs som något som hörs inne i bilarna.
Motsatsen är också användbar: musik som verkar komma utifrån kan senare få en källa i bilden. Den upptäckten förändrar hur man uppfattar det man redan har hört. Det som verkade vara ett beslut av berättaren visar sig vara ett val som någon i scenen har gjort. Överraskningen förändrar vem som tycks ha kontrollen: vem som verkar ha bestämt att ljudet ska finnas där.
Skillnaden säger inte heller något direkt om inspelningen. En diegetisk låt kan ha lagts till eller justerats i efterproduktionen, även om fiktionen framställer den som om den kommer från en apparat. En skådespelare kan låtsas spela något som sedan kompletteras med en inspelning. Frågan om vem som hör musiken i berättelsen är en annan än frågan om hur ljudet spelades in under produktionen.
Att vara uppmärksam på de här skillnaderna gör det lättare att förstå varför en och samma låt kan skapa intimitet, hot eller ironi. Det viktiga är inte bara vilken låt som har valts, utan också vem som tycks välja den, vem som kan stänga av den och vem som måste lyssna. Tarantino bygger många av sina maktrelationer genom sådana små handlingar. Musiken hör till regissörens stil, men när scenen visar det hör den också till rollfigurernas beslut.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
