Für Elise på harpa: Beethoven och våldet i Candyland

I Candyland är Für Elise musik som rollfigurerna kan höra och stoppa. Schultz reaktion gör ett salongsstycke till en del av konflikten mellan artighet, minne och våld som genomsyrar förhandlingen.

Musik som hör hemma i rummet

Tolkningen av Für Elise skiljer sig från många låtar i Django Unchained, eftersom den har en källa inne i scenen. En harpa ljuder i Candyland och rollfigurerna delar samma akustiska rum. Den är inte enbart en kommentar riktad till åskådaren. Schultz känner igen stycket, reagerar på det och ber att det ska avbrytas, så musiken blir en direkt del av handlingen.

I eftertexterna anges Ludwig van Beethoven som kompositör och Ashley Toman som arrangör för harpa. Bearbetningen ändrar instrumentet som vanligtvis förknippas med verket, som skrevs för piano, men behåller en igenkännbar melodi. Igenkännandet är viktigt för scenen: Schultz reagerar inte på ett obestämt ljud. Han känner igen en kompositör med koppling till en kulturell tradition som har särskild betydelse för honom som tysk och som någon som uppskattar vissa former av förfining.

Musiken hörs när villkoren för förhandlingen verkar vara fastställda och försäljningsdokumenten ska göras i ordning. Huset försöker återgå till ett sken av normalitet efter hotet och förödmjukelsen. Harpan bidrar till den här känslan av vardaglig kontinuitet: välbeställda människor kan vänta till mjuka toner medan Broomhildas öde blir en formell transaktion.

Den diegetiska musiken är här ingen oväsentlig bakgrundsdetalj. Den gör det möjligt för spänningen att gå från lyssnande till tal. Schultz gest visar att problemet inte är att samtalet är svårt att höra, utan att kombinationen av musikalisk skönhet och en moraliskt motbjudande omgivning är outhärdlig för honom. Stycket blottlägger en spricka i det uppträdande han borde hålla fast vid för att kunna avsluta räddningen utan fler incidenter.

Minnet av D’Artagnan avbryter artigheten

Schultz kan inte helt skilja salongen från D’Artagnans öde – mannen han såg dö när han attackerades av hundar på Candies order. Filmen låter det våldet återvända i ett rum som vill framstå som civiliserat. Minnet respekterar inte gränsen mellan den brutala utsidan och den förfinade insidan. Båda hör till samma ägare och samma maktsystem.

I det sammanhanget upphör Beethoven att fungera som en garanti för kultur eller mänsklighet. Verket kan ljuda i ett hus där de boende organiserar grymheter. Scenen anklagar inte kompositionen för att framkalla våldet, utan visar hur lätt ett prestigefyllt musikstycke kan samexistera med det. Att lyssna på beundrad musik innebär inte att man måste erkänna värdigheten hos de människor som tjänar, säljs eller straffas på samma plats.

Schultz begäran bryter mot en regel för gästfrihet, men uttrycker ett djupare inre sammanbrott. Fram till dess har han använt artighet som ett professionellt verktyg och som skydd för planen. Nu blir det svårt att upprätthålla det uppförande som krävs. Musiken gör den gränsen synlig genom att ge honom något konkret att reagera på, även om den verkliga konflikten vida överstiger harptolkningen.

Scenen bör inte reduceras till en enkel motsättning mellan ädel tysk kultur och en obildad amerikansk godsägare. Schultz dödar också för pengar och har gått med på att delta i en förnedrande fars för att nå fram till Broomhilda. Hans reaktion visar en personlig moralisk gräns, inte att han är helt oskyldig. Kontrasten blir starkare eftersom den som inte längre står ut med situationen har medverkat i flera timmar i det skådespel som upprätthåller den.

Anakronismen och den dramatiska funktionen

Für Elise publicerades för första gången 1867, enligt dokumentationen från Beethoven-Haus, medan berättelsen om Django börjar 1858. Att stycket framförs som ett igenkännbart salongsstycke innebär därför en anakronism i den skildrade världen. Att kompositionen är äldre räcker inte för att motivera en normal spridning av ett verk som ännu inte hade publicerats. Att uppmärksamma detta hjälper till att skilja den dramatiska användningen från en strikt historisk rekonstruktion.

Utifrån den här avvikelsen går det inte i sig att dra slutsatsen att Tarantino införde den medvetet eller ansåg att den saknade betydelse. Filmen innehåller andra tidsförskjutningar, men ett generellt mönster ersätter inte ett uttalande om varje detalj. Det som går att konstatera är att den igenkännbara melodin underlättar konflikten: publiken identifierar musik som förknippas med förfining och förstår varför dess närvaro i det här sammanhanget känns stötande för Schultz.

Den middagen och förhandlingen i Candyland använder på så sätt ljudet för att förlänga det som orden försöker sätta punkt för. Dokumenten kan fastställa ett pris och en överlåtelse, men de kan inte sudda ut det som har hänt inför gästerna. Candie kräver att hans auktoritet också godtas i de sista gesterna, medan Schultz inser att det inte löser hans förhållande till det bevittnade våldet att betala och gå därifrån. Musiken hamnar mellan dessa två krav.

Avbrottet i Für Elise förbereder oss på att lyssna på resten av scenen på ett annat sätt. Tystnaden som uppstår är inte detsamma som lugn, eftersom ett av lagren som dolde konflikten har försvunnit. Harpan hade gjort en skenbar normalitet möjlig; Schultz reaktion gör den ohållbar. Beethoven fungerar inte som prestigefylld utsmyckning, utan som den punkt där minnet av en förintad kropp tränger in i artigheten hos dem som tänkte fortsätta kvällen.

Mer sammanhang i guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern