Trinity: Titoli av Franco Micalizzi knyter samman slutet på Django Unchained med De kallade honom Trinity. Sången ändrar tonen efter konfrontationen och följer möjligheten för paret att ge sig av.
En komisk western lånar ut sin sång till slutet
Trinity: Titoli kommer från Lo chiamavano Trinità, känd på svenska som De kallade honom Trinity, en film från 1970 regisserad av Enzo Barboni. Kompositionen av Franco Micalizzi, framförd av Annibale med I Cantori Moderni, ingår i en tradition inom den italienska westernfilmen där hjältens skicklighet kan förenas med humor och sorglöshet. Django Unchained återanvänder den i sitt avsked, efter att Candyland har förstörts.
Dess placering bör skiljas från musiken som följer de tidigare konfrontationerna. Sången strukturerar inte hela eldstriden i herrgården och spelas inte under varje steg i hämnden. Den kommer in när berättelsen kan lätta på trycket och ge huvudpersonerna en utväg. Denna precision förklarar varför temat minns som en tonmässig befrielse, utöver att vara en hänvisning till en annan film.
Lånet gör inte Django till rollfiguren som spelas av Terence Hill och innebär inte att handlingen i De kallade honom Trinity måste upprepas. Sambandet skapas genom en musikalisk attityd och ett genreminne. Hjälten som överlever kan visa ledighet, njuta av sin egen närvaro och lämna platsen. Efter en berättelse där han har varit utsatt för övervakning, straff och förställning har denna lätthet ett värde som går utöver filmreferensen.
Sången låter också slutet föra en dialog med inledningen. Filmen hade börjat med annan musik från en italiensk western, Corbuccis Django. Nu följer ett stycke ur en närbesläktad tradition, men med en annan ton, en förvandlad huvudperson. Mellan de båda musikvalen ryms en resa: namnet som kungörs storslaget i början tillhör mannen som till slut kan ge sig av tillsammans med Broomhilda.
Kroppen behöver inte längre bara reagera på hot
Efter konfrontationen får Django en kort stund att visa sig för Broomhilda utan att varje gest måste rättfärdigas av en överlevnadsstrategi. Uppvisningen till häst och hennes reaktion för in lekfullhet, beundran och samförstånd. Filmen behöver inte förlänga scenen med ett förklarande samtal för att visa denna förändring. Rörelserna och blickarna låter oss förstå att paret åter delar en upplevelse som inte helt och hållet styrs av en ägare.
Musiken bidrar till denna ledighet. Energin skiljer sig från hotet i rapmusiken under resan till Candyland eller souljungens intensitet under återfärden. Här kan rörelsen vara lustfylld när den omedelbara faran väl är undanröjd. Temat suddar inte ut allt som har hänt, men förändrar sättet att leva i slutögonblicket. Hjälten behöver inte längre visa att han kan döda för att stå i bildens centrum.
Broomhildas reaktion är viktig eftersom gesten riktas till någon. Django visar inte upp sig bara för en abstrakt publik eller för att inge respekt hos en fiende. Scenen återupptar en känslomässig relation som varit åtskild under större delen av filmen. Sången hjälper till att flytta uppmärksamheten från Candylands nederlag till möjligheten att de två kan dela en framtid, även om den framtiden inte beskrivs i detalj.
Detta avsked innebär inte att den skildrade historiska världen har upphört att präglas av slaveri. Förstörelsen av en herrgård löser fiktionens avgränsade konflikt och ger huvudpersonerna en bild av frigörelse. Avslutningens lätthet hör till äventyrs- och hämndberättelsens konventioner. Att se dess begränsningar gör att vi inte kräver en heltäckande politisk förklaring som scenen inte erbjuder och som en sång inte heller ensam skulle kunna ge.
Ett avsked byggt på filmiskt minne
Micalizzis medverkan breddar det italienska inslaget i soundtracket bortom namnen Bacalov och Morricone. Varje kompositör och varje stycke bidrar med ett eget uttryck. Trinity: Titoli låter filmen avslutas med en lekfull självsäkerhet som inte skulle vara densamma om det inledande temat eller musik förknippad med döden upprepades. Musikvalet gör en konkret skillnad för hur Djangos sista framträdande upplevs: Django.
För den som känner till De kallade honom Trinity väcker referensen minnet av en mer komisk och avslappnad western. För den som inte känner till filmen har sången ändå en omedelbar funktion: den följer en avfärd och en liten glädjeyttring. Filmen kräver inga förkunskaper för att slutet ska vara begripligt. Igenkänningen kan berika upplevelsen, men samspelet mellan musik, kroppar och avfärd fungerar i sig självt.
Även slutet förändrar också landskapets betydelse. I början var vägen utstakad av dem som förde bort fångarna. Till slut kan paret styra ut från egendomen där faran har koncentrerats. Musiken gör denna skillnad märkbar utan att skyltar behöver förklara varje steg som följer. Friheten skildras som förmågan att ge sig av tillsammans och själva bestämma vad man lämnar bakom sig.
Trinity: Titoli avslutar därmed en förändring av både ton och position. Efter våldet ger filmen Django och Broomhilda ett ögonblick då rörelsen kan vara lustfylld och något de delar. Sången bär med sig minnet av en annan western, men får en ny funktion för detta par. Dess lätthet visar inte att det förflutna har försvunnit; den låter den sista bilden tillhöra dem som lyckas ge sig av, inte straffet.
Mer bakgrund finns i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
