Middagen på Candyland kretsar kring information som nästan alla döljer eller misstolkar. Django och Schultz känner till resans mål; Stephen får veta tillräckligt för att ta initiativet ifrån dem och överlämna det till Candie.
En förevändning för att nå ett annat mål
Schultz och Django har uppgett sitt intresse för en slagskämpe som huvudskälet till besöket. Köpet av Broomhilda ska framstå som en sekundär affär, möjliggjord av förväntningarna på en mycket större affär. Räddningsplanen förutsätter att Candie värderar den utlovade affären högre än kvinnan som de egentligen vill föra bort från plantagen.
Middagen förlänger skådespelet. Besökarna måste samtala som potentiella affärspartner och upprätthålla en artighet som publiken vet är spelad. Bordet ger dem närhet till ägaren, men håller dem också omgivna av hans hus och dess regler. Möjligheten att förhandla innebär inte att de har en trygg position om bedrägeriet avslöjas.
Fördelningen av uppmärksamheten är lika viktig som placeringen vid bordet. Candie lyssnar på den affär han vill göra; Schultz leder samtalet; Django håller ett öga på Broomhilda och sina egna reaktioner; Stephen iakttar dem som tror att de inte märks. Scenen rymmer flera samtidiga undersökningar. Spänningen ökar eftersom tittaren kan lägga märke till en farlig blick utan att huvudpersonerna ännu vet vilken slutsats den leder till.
Broomhilda vet redan att Django är där för hennes skull. Det tidigare samtalet på tyska med Schultz har gjort mötet möjligt, men nu måste makarna dölja vad det betyder. Blickar och reaktioner får en tyngd de inte skulle ha haft mellan främlingar. Tittaren kan läsa dem både som uttryck för kärlek och som farliga tecken.
Stephen lägger just märke till den skillnaden. Hans kännedom om huset och uppmärksamhet på Broomhilda gör att han kan misstänka en relation som Candie inte har tänkt på. Upptäckten kommer inte genom en öppen bekännelse eller genom att Schultz förhör överlevande. Den byggs upp genom övervakning, slutsatser och ett privat samtal mellan Stephen och ägaren.
Informationen byter händer och priset vänds upp och ned
Stephen förklarar för Candie att köpet av slagskämpen är en täckmantel och att det verkliga intresset gäller Broomhilda. Upptäcktens betydelse ligger inte bara i att avslöja en lögn. Den gör det möjligt för ägaren att förstå hur mycket besökarna är beredda att riskera och därmed hur mycket han kan kräva av dem. Kärleken förvandlas till en kommersiell svaghet.
Calvin Candie går från att känna sig smickrad över en enastående affär till att känna sig förlöjligad. Hans reaktion är en blandning av girighet och sårad stolthet. Den kombinationen gör en diskret justering av avtalet otillräcklig: han vill återta pengar och auktoritet, men också bestraffa den överlägsna hållning han tillskriver dem som försökte lura honom.
Bens kraniummonolog förbereder detta återtagande av kontrollen. Candie framtvingar en demonstration av rasistisk pseudovetenskap och ackompanjerar den med hot. Bordet upphör att vara en plats för relativt öppna förhandlingar. Besökarna avväpnas och måste följa instruktioner medan Broomhilda blottställs som ett påtryckningsmedel.
Summan på tolv tusen dollar vänds då mot den ursprungliga planen. Det som hade erbjudits för att väcka intresse för en slagskämpe blir priset som krävs för Broomhilda. Vändningen fungerar eftersom den använder en summa som besökarna själva har satt i omlopp. Candie behöver inte upptäcka hela deras förmögenhet: det räcker att kräva att de betalar det värde de redan har framställt som möjligt.
Underskriften kan inte återställa normaliteten
Betalningen verkar öppna en utväg. Django håller fast vid målet att skydda Broomhilda, medan Schultz går med på en transaktion som tvingats fram under hot. Formaliseringen genom Leonide Moguy och dokumenten innebär ännu en stunds väntan. Spänningen handlar inte längre om att övertyga ägaren att sälja, utan om att se till att det färdiga avtalet verkligen leder till en utväg.
Husets förfinade detaljer gör obehaget ännu större. Musiken, servicen och de sociala formerna fortsätter trots förödmjukelsen. Für Elise kan ses som en del av motsättningen mellan kultur och brutalitet. För Schultz blir det allt svårare att fortsätta lyssna och samtala som om ingenting hade hänt.
Scenen med den skadade handen förstärker visuellt Candies makt, men historien om DiCaprios skärsår under inspelningen måste skiljas från rollfigurens agerande. Det fiktiva våldet hör till en förhandling där ägaren tränger sig in i sina gästers och Broomhildas personliga utrymme. Olyckan i verkligheten förklarar inte i sig hotstrukturen som bär upp hela sekvensen.
Till slut gör handtrycket som Candie kräver avskedet till ännu ett prov på underkastelse. Schultz bryter avtalet med ett skott och middagen mynnar ut i en konfrontation. Spänningen genom dialog har gått igenom flera faser: att dölja en avsikt, avslöja den, fastställa ett pris och kräva ett symboliskt godkännande. Varje fas verkar föra lösningen närmare, men skapar en ny svårighet. Katastrofen kommer när dokumenten kan vara färdiga, men människorna inte längre kan upprätthålla skenet av den artighet som följde med dem.
Gå tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
