Handslaget kommer när överenskommelsen verkar öppna för en utväg. Candie kräver en vänlig gest som Schultz inte längre kan förmå sig att ge, och förvandlar affärens slut till ett prov på underkastelse.
En liten gest efter en stor förödmjukelse
Förhandlingarna på Candyland har tvingat Schultz att utstå en rad upplevelser som strider mot hans bild av sig själv som en man som kan kontrollera varje möte med ord. Han har bevittnat våld, upptäckt hur långt Candies makt sträcker sig och tvingats betala under hot. Handslaget kommer när affären verkar vara avslutad, men värden kräver mer än pengarna.
I en vanlig transaktion skulle ett handslag kunna vara en konventionell formalitet. Här får det en annan innebörd eftersom Schultz först vägrar och Candie insisterar. Hans envishet förvandlar artighet till en order. Candie försöker tvinga besökaren att spela upp en vänskaplig relation som scenen har gjort moraliskt outhärdlig.
Calvin Candie vill behålla sista ordet om hur avskedet ska gå till. Han har skaffat sig ett materiellt övertag och vill lägga till en symbolisk bekräftelse: de som föraktade honom ska tvingas erkänna honom genom en offentlig gest av normalitet. Kravet förlänger hans herravälde precis när besökarna försöker lämna den plats där hans makt är som störst.
Spänningen bygger på att publiken samtidigt förstår hur obetydlig rörelsen är och hur tung den blir i just det här sammanhanget. Ett handslag skulle göra det möjligt att gå därifrån; att ta handen skulle också innebära att delta i föreställningen om att allt bara varit en affär mellan gentlemän. Schultz hamnar mellan den praktiska följden och den betydelse han tillskriver handlingen. Scenen erbjuder ingen bekväm lösning på den motsägelsen.
Ett moraliskt brott med konsekvenser han inte kan kontrollera
Doktor King Schultz skjuter Candie i stället för att ta emot hans hälsning och dör strax därefter. Det är vanligt att sammanfatta det med att han hellre dör än tar Candie i hand. Formuleringen fångar hur starkt han tar avstånd, men tillskriver honom ett helt genomtänkt beslut som scenen inte belägger. Hans agerande kan tolkas som en känslomässig och impulsiv gränsdragning, inte nödvändigtvis som en planerad uppoffring där han förutsett alla följder.
Hans ursäkt till Django efter skottet är avgörande. Han inser att han har handlat på ett sätt som påverkar både hans följeslagare och räddningsaktionen. Om filmen ville skildra en felfri, hjältemodig lösning skulle ursäkten ha mindre dramatisk betydelse. Här ger den uttryck för insikten om ett brott: Schultz har inte kunnat upprätthålla det beteende som strategin krävde. De få orden lämnar inget utrymme för att han utförligt ska rättfärdiga sitt beslut eller förhandla med Django om hur de ska hantera följderna. Vänskapen finns kvar, även när en ensidig handling just har förstört den överenskommelse de båda behövde.
Minnet av våldet mot D'Artagnan hjälper oss att förstå hur avskyn har byggts upp. Det Schultz har sett arkiveras inte bara som en obehaglig detalj från resan. Det kommer tillbaka när han försöker fortsätta förhandla med goda manér. Filmen knyter på så sätt samman minne och handling: en bild av lidande stör förmågan att bete sig som om affären kunde sätta punkt för konflikten.
Det finns också en motsägelse i hans egen livsresa. Schultz dödar för pengar och kan rättfärdiga det med hjälp av dokument. Ändå möter han på Candyland ett våld som han inte förmår införliva i sitt yrkesspråk. Skillnaden gör honom inte till någon som står utanför döden; den visar var gränsen går för vad han är beredd att acceptera och vad han klarar av att bevittna på nära håll.
Det är också Django som får betala för vägran
För Django Freeman, är den omedelbara prioriteringen fortfarande att få ut Broomhilda levande. Han har fått utstå handlingar och ord som riktar sig direkt mot honom och har upprätthållit den roll han måste spela för att kunna fortsätta. Schultz utbrott bryter den disciplinen när målet verkar vara nära. Kontrasten gör det möjligt att ifrågasätta en tolkning där all moralisk värdighet tillskrivs mannen som vägrar ta någon i hand.
Djangos motstånd innebär att tillfälligt uthärda en förödmjukelse utan att förväxla det med samtycke. Schultz klarar däremot inte längre av att skilja gesten från ett godkännande. Båda reaktionerna går att förstå utifrån deras situationer, men de får inte samma konsekvenser för dem som är beroende av utgången. Scenen gör skillnaden smärtsam eftersom publiken känner till deras vänskap och inte kan reducera konflikten till en enkel motsättning mellan mod och feghet.
Middagen på Candyland slutar därmed i en katastrof som den ekonomiska segern inte hade kunnat avvärja. Att döda godsägaren garanterar inte att paret blir fritt, och när Schultz försvinner står Django utan sin bundsförvant. Vägran ger en omedelbar tillfredsställelse i uppgörelsen med en grym person, men följs av konsekvenser som omintetgör den planerade utvägen.
I slutet av Django Unchainedmåste huvudpersonen själv återta möjligheten att genomföra räddningen. Mentorns död tvingar fram den självständigheten, men gör den inte i efterhand till en avsiktlig gåva. Handslaget behåller sin tvetydighet: det är en begriplig moralisk gräns, en förödande reaktion och ett ögonblick då det man känner sig tvungen att göra inte nödvändigtvis innebär att man skyddar andra bättre.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
