Schultz vet hur man förhandlar med brottslingar och myndigheter, men hans kontroll över situationen har sina gränser. Hans relation till Django prövar avståndet mellan hans principer och hans yrke.
En tandläkare som gör ord till ett övertag
Doktor King Schultz, spelad av Christoph Waltz, framstår som en man som är van vid att förklara vem han är innan andra förstår vad han håller på med. Hans tidigare yrke som tandläkare och hans arbete som prisjägare bildar en förbryllande kombination. Hans artiga framtoning döljer inte hans förmåga att döda; den gör att förmågan visar sig på ett sätt som hans motståndare inte hade väntat sig.
Hans sätt att tala styr handlingen. Han ställer precisa frågor, ber om namn och anger villkor medan andra rollfigurer tar till mer direkta hot. Hans långa repliker kan vara komiska, men de fyller en praktisk funktion: de tvingar samtalspartnern att agera inom ramen för ett samtal vars fulla innebörd Schultz redan känner till.
Episoden med sheriffen Bill Sharp visar hur det går till. Ett beteende som verkar kriminellt får en annan förklaring när prisjägaren avslöjar målets identitet och visar upp handlingarna han har med sig. Den lokala myndigheten reagerar först på det den ser och måste sedan ta hänsyn till vad Schultz vet. Figuren behärskar skillnaden mellan sken och information.
Tanden som sitter ovanför hans vagn förstärker den excentriska presentationen. Den är ett synligt tecken på ett yrke som inte längre sammanfattar hans verksamhet. Föremålet ger en nästan kringresande bild av yrkesmässig respektabilitet, samtidigt som det hör ihop med en verksamhet som går ut på att hitta människor och få betalt för dem. Filmen behåller den spänningen utan att göra doktorn till en simpel bedragare.
Djangos frihet och en vänskap som förändrar förhållandet
Den första relationen till Django har ett praktiskt syfte. Schultz behöver identifiera bröderna Brittle, och Django kan känna igen dem. Den första överenskommelsen mellan dem bygger på detta behov, inte på en omedelbar vänskap. Löftet om frihet öppnar en verklig möjlighet, men påminner också om att doktorn till en början har mer information, fler resurser och större handlingsutrymme.
Hans motstånd mot slaveriet samexisterar med behovet av att verka inom ett samhälle som upprätthåller det. Han kan använda ett köp och en försäljning för att befria en människa ur fångenskap och sedan använda papper och belöningar för att rättfärdiga sina förflyttningar. Den motsägelsen försvinner inte för att hans avsikter skiljer sig från slavhandlarnas: berättelsen visar hur beroende han är av regler som han anser vara moraliskt motbjudande.
Samarbetet förändras när Django blir mer än någon som kan peka ut några ansikten. Han lär sig yrket, visar gott omdöme och ger uttryck för ett eget mål: att hitta sin hustru. Under träningsvintern, får bandet den varaktighet som krävs för att inte längre framstå som en kortvarig transaktion. Följeslagaren blir någon vars framtid betyder något för mentorn personligen.
Schultz tolkar sökandet efter Broomhilda genom en tysk legend. Den kopplingen gör att han kan se ett heroiskt företag där den omgivande samhällsordningen bara skulle se egendom och flykt. Berättelsen om Siegfried och Brünnhilde visar inte att Django är en förutbestämd hjälte; den visar hur doktorn hittar ett eget kulturellt språk för att förstå och stödja hans mål.
Christoph Waltz ger rollfiguren en värme som inte tar ifrån honom hans professionalism. Hans nyfikenhet på Django, ironin och en viss tillfredsställelse när en väl genomförd manöver lyckas gör det möjligt att urskilja olika känslor. Den verbala säkerheten fungerar inte alltid som en och samma mask: ibland skyddar den en affär, ibland uttrycker den tillgivenhet och ibland försöker den hålla tillbaka ett obehag som han inte längre kan hantera.
Schultz gräns i Candyland
Den planerade räddningen av Broomhilda kräver att han spelar rollen som en köpare intresserad av en brutal affär. Schultz föreslår en strategi som bygger på att låtsas vara likgiltig inför lidandet. Så länge han kan behandla situationen som en förhandling behåller han kontrollen. Närheten till Candies våld gör dock att skådespelet blir en upplevelse som överväldigar honom.
D'Artagnans död stannar inte vid själva ögonblicket. Den förföljer Schultz och förändrar möjligheten att slå sig ner lugnt vid ett bord. Figuren som hade beskrivit sina egna dödanden som lagligen godkända handlingar ställs inför ett våld vars normalisering han inte kan acceptera. Skillnaden handlar inte bara om att han ser blod, utan också om systemet som tvingar honom att låtsas respektera den som beordrar våldet.
När Candie kräver ett handslag lägger han till en ceremoniell bekräftelse på en överenskommelse som redan har nåtts. Schultz skulle kunna gå därifrån om han fullföljde gesten, men han väljer att skjuta. Hans vägran kan ses både som en moralisk gräns och som ett misslyckande att ta ansvar för människorna han försökte hjälpa. Filmen låter båda tolkningarna stå kvar utan att lösa motsättningen med ordet heder.
Doktorns död lämnar Django utan den person som brukade förklara reglerna och tala med myndigheterna. Frånvaron förändrar berättelsens form: lärlingen måste själv förena skådespel, iakttagelse och våld. Schultz arv består av användbar kunskap och ett exempel på vad som händer när ett personligt beslut förstör en gemensam utväg.
Tolkningen kan sättas i samband med Christoph Waltz samarbete med Tarantino, men Schultz har en egen identitet. Det intressanta med honom är att han förstår många av världens fällor och ändå inte lyckas ta sig igenom den utan att gå sönder. Hans hjälp är avgörande; priset för hans sista impuls är det också. Denna samtidighet gör mentorn till en mer komplex figur än en oklanderlig samvetsröst.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
