När Schultz hör namnet Broomhilda hittar han ett sätt att förstå Djangos uppdrag. Berättelsen om en kvinna omgiven av hinder ger deras yrkesmässiga relation en känslomässig dimension.
En berättelse mellan två följeslagare
Schultz berättelse börjar med ett samtal om Broomhilda och hans förvåning över hennes tyska namn. Den detaljen skapar en koppling som inte handlar om pengar eller om att identifiera förrymda slavar. Fram till dess hade samarbetet varit till konkret nytta för båda. När Schultz berättar legenden introducerar han ett nytt sätt att tolka vad Django vill: det handlar inte längre om ett lönsamt uppdrag, utan om ett sökande som förtjänar hjälp.
I den korta versionen hålls en kvinna avskild från omvärlden av extraordinära hinder, och en hjälte måste ta sig igenom dem för att nå henne. Elden, berget och faran ger en kärleksseparation formen av ett äventyr. Django hör berättelsen utifrån en helt annan erfarenhet, men känner igen dess grundstruktur: någon han älskar hålls fången, och han måste ta sig fram till henne.
Scenen förutsätter inte att huvudpersonen känner till den europeiska traditionen sedan tidigare. Schultz gör jämförelsen, och Django kan se nyttan i den utan att bli expert på dess källor. Den skillnaden präglar samspelet mellan dem. Tysken bidrar med en berättelse som ärvts från hans kultur; den andre mannen ger den en konkret, kroppslig och samtida närvaro i filmens värld.
Effekten på doktor King Schultz är avgörande. Att Django identifierar sig med en verklig Siegfried låter honom uttrycka sin entusiasm för en sak som inte längre kan reduceras till ett kontrakt. Legenden fungerar som en känslomässig bro. Den visar inte att hans engagemang är helt osjälviskt från första början, men markerar en tydlig utvidgning av det han känner att de har gemensamt.
Germansk tradition, Wagner och en mycket fri tolkning
Sigfrid och Brunhild förekommer i berättartraditioner som har haft olika versioner. Bilden av den sovande Brünnhilde på en höjd omgiven av eld är särskilt välkänd från Richard Wagners operacykel. I den versionen ingår Wotans straff och Siegfrieds väckande av henne i en omfattande historia med familjekonflikter, magiska föremål och ett tragiskt öde.
Schultz väljer ut det som behövs för hans samtalspartner. Han ger ingen fullständig redogörelse för sagorna eller operorna, och filmen gör inte anspråk på att återge deras samband exakt. Därför vore det missvisande att beskriva Django Unchained som en direkt filmatisering av Nibelungens ring. Filmen delar en räddningsbild och använder välkända namn, men bygger sin egen kedja av händelser och sitt eget slut.
Kronologin gör det också viktigt att skilja mellan rollfigurens kulturella kunskaper och en filmreferens avsedd för publiken. Berättelsen utspelar sig innan hela Wagners operacykel hade satts upp. Traditionen kring rollfigurerna är äldre, medan den visuella och kulturella kopplingen till Wagner kan fungera för en senare publik. Man behöver inte tillskriva Schultz ett omöjligt besök på en framtida föreställning för att förstå anspelningen.
Filmen förändrar också typen av hinder. Candyland är inget förtrollat berg, och Candie är ingen bokstavlig drake. Fångenskapen upprätthålls genom ägande, övervakning, pengar och rasistiskt våld. Den mytiska jämförelsen betonar utmaningens omfattning, men berättelsen ger en mänsklig förklaring till det som skiljer makarna åt. Ondskan beror inte på en förtrollning som försvinner när de rätta orden uttalas.
Räddningen förändrar hjältemodellen
Django Freeman fyller en funktion som liknar hjältens, när han tar sig igenom ett hinder, även om han skaffar sig sina resurser under resans gång. Han lär sig att förhandla, tolka dokument och anta identiteter som andra accepterar. Mod räcker inte i sig. Kombinationen av lärande och beslutsamhet tillför en social dimension som den korta legenden bara föregriper i bildlig form.
Det är också viktigt att jämförelsen inte suddar ut Broomhilda von Shafts. Att hon hålls fången betyder inte att hon saknar egen vilja: hennes flyktförsök ingår i det straff hon utsätts för. Räddningen gäller någon som redan har gjort motstånd, inte en person vars existens börjar när hjälten anländer. Filmen ger henne mindre utrymme i berättelsen än Django, och den obalansen går att uppmärksamma utan att förneka hennes handlingar.
Broomhildas räddningsplan bygger först på en affärsmässig förevändning. I stället för att konfrontera fångvaktaren direkt försöker Schultz och Django få ägaren att gå med på en försäljning utan att känna till dess verkliga syfte. Legenden ger berättelsen en känslomässig riktning, medan handlingen utforskar bedrägeri, förhandling och deras begränsningar. Avståndet mellan de två nivåerna hindrar myten från att ersätta den dramatiska utvecklingen.
Till sist återger parets slut inte tragedin i Wagners hela verk. Filmen behåller räddningens drivkraft och tillåter sig ett lyckligt slut. Schultz berättelse blir ett löfte som Django måste infria på ett sätt som berättaren inte hade förutsett. Hans följeslagare ger honom en bild av sig själv; huvudpersonen handlar till slut utan honom och ger bilden ett eget resultat.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
