Broomhilda är den känslomässiga kärnan i Djangos sökande, men hennes historia rymmer också flyktförsök, minnen och egna beslut under extrema förhållanden.
En närvaro som finns där redan före återföreningen
Broomhilda von Shaft, spelad av Kerry Washington, är Djangos hustru. Den påtvingade separationen av makarna driver sökandet framåt, men filmen skildrar deras relation med mer än en förklaring av ett mål. Broomhildas minnen och föreställda uppenbarelser visar att Django bär med sig ett gemensamt liv som deras ägare försökte förstöra.
De här bilderna ska inte förväxlas med möten som äger rum i handlingens nutid. Vissa uttrycker minnen eller längtan och skiljer sig till formen från resescenerna. Skillnaden gör att Broomhilda är närvarande i berättelsen även när Django inte vet var hon befinner sig. Det fysiska avståndet innebär inte känslomässig frånvaro.
Makarnas förflutna omfattar ett flyktförsök och det efterföljande straffet. Den bakgrunden gör det omöjligt att beskriva henne som någon som passivt väntar från första början. Broomhilda har redan försökt ta sig ur fångenskapen. Att försöket misslyckades visar hur ojämlika styrkeförhållandena är, inte att hon saknar vilja eller förståelse för sin situation.
Spåren efter straffet bär på en historia som senare transaktioner inte kan sudda ut. Filmen understryker att personen som behandlas som en vara har relationer och minnen. En analys av Broomhildas ärr gör det möjligt att utveckla den dimensionen utan att reducera karaktären till en uppräkning av lidanden eller göra exponeringen av hennes kropp till hennes enda sätt att existera.
Tyska som band och som en del av räddningsplanen
Broomhilda talar tyska eftersom hon tidigare stod under tyska ägares makt. Den förmågan knyter hennes historia till Schultz och ger honom en möjlighet att närma sig henne i Candyland. En kunskap som förvärvats under fångenskapen kan bli en resurs för att ta sig ur den, trots att den inte tillkommit genom ett fritt val från huvudpersonens sida.
Språket möjliggör dessutom en förändring i närheten mellan dem. Att tala med någon som förstår henne och verkar intressera sig för henne som person förändrar den behandling hon utsätts för. I mötet med Schultz förbereder samtalet henne på en nyhet som hon fortfarande har svårt att tro på. Att känna igen Django väcker en reaktion som de tidigare orden inte hade kunnat förbereda henne på.
Washingtons skådespeleri bygger på spänningen mellan att hålla tillbaka en reaktion och att inte kunna kontrollera den. Överraskningen vid återseendet, rädslan för att bli upptäckt och ansträngningen att följa instruktionerna hör till samma situation. Det handlar inte om godtyckliga humörsvängningar: faran består just när hoppet om att allt ska kunna sluta väl väcks.
Den plan som ska rädda henne kräver att hennes känslomässiga betydelse hålls dold. Schultz och Django försöker framställa henne som ett sidoköp. För Broomhilda innebär samarbetet att hon måste uthärda att hennes pris diskuteras, samtidigt som hon vet att resultatet kan avgöra hennes framtid. Avståndet mellan vad orden betyder för köparna och för henne rymmer en del av situationens grymhet.
Hennes fångenskap i Candylands hot box visar också att plantagesystemet straffar flyktförsök. Inlåsningen är inte bara en exotisk plats eller ett dekorativt hinder. Den uttrycker en vilja att begränsa rörelsefrihet, kontakt och beslutsförmåga. Att ta sig ut därifrån innebär ännu inte frihet: hon är fortfarande underkastad dem som beordrat att låsa in henne.
Vad slutet låter oss slå fast – och vad som hör till andra berättelser
Under middagen i Candyland, riskerar relationen mellan makarna att bli synlig. Karaktären måste dölja en sanning som för tittaren är hela resans främsta drivkraft. Den omkastningen skapar spänning: en kärleksfull blick, som i ett annat sammanhang skulle föra paret närmare varandra, kan här utsätta dem för fara.
Slutet gör det möjligt för Broomhilda att sluta vara enbart den person som andra försöker komma åt på en egendom. Att lämna platsen tillsammans med Django öppnar för en gemensam framtid utanför Candyland. Filmen skildrar inte den framtiden i form av ett detaljerat nytt liv och fastslår därför ingen slutgiltig bostadsort, ett yrke eller en senare familjekronologi.
Efternamnet Shaft för in en hänvisning som Tarantino förklarade offentligt på Comic-Con 2012. Regissören presenterade Broomhilda och Django som John Shafts påhittade förfäder. Det uttalandet gör det möjligt att tala om ett samband som upphovsmannen har tänkt sig; det gör inte filmen till en berättelse om alla mellanliggande generationer och ger inte i sig ett fullständigt släktträd.
Broomhildas koppling till Shaft bör därför hållas åtskild från det som visas på filmduken. Tittaren kan förstå kärlekshistorien utan att känna till den. Hänvisningen öppnar för en koppling till ett annat filmiskt universum, medan den omedelbara handlingen kretsar kring att återvinna möjligheten att vara tillsammans.
Broomhilda får färre scener där hon själv tar till vapen än Django, men den skillnaden gör det inte möjligt att mäta hennes motstånd enbart i antal skott. Att försöka fly, bevara ett band och agera under ständig uppsikt är också delar av hennes väg. Karaktären visar vad som egentligen räddas när hjälten återvänder: en person med en egen historia, inte en belöning som rättfärdigar någon annans äventyr.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
