Schultz och Djangos pakt: två olika överenskommelser

Relationen börjar med ett konkret behov hos Schultz och förändras efter Brittle-brödernas död. Genom att skilja på de båda överenskommelserna blir det tydligt hur en transaktion utvecklas till ett samarbete.

Den första överenskommelsen: att känna igen Brittle-bröderna

Den första överenskommelsen mellan Schultz och Django bygger på att de har olika kunskaper. Prisjägaren är ute efter Brittle-bröderna, men vet inte hur han ska känna igen dem. Django känner igen deras ansikten eftersom de har torterat honom. Det minnet gör mannen som just skilts från slavhandlarna oumbärlig för att uppdraget ska kunna slutföras.

Schultz förklarar överenskommelsen under samtalet på Daughtreys saloon. Django ska följa med honom tills de hittar de tre bröderna och peka ut dem. I utbyte lovar doktorn att ge honom friheten och betala honom tjugofem dollar för var och en: sjuttiofem dollar totalt. Det handlar ännu inte om den andel av belöningarna som han kommer att föreslå senare.

Det är viktigt att villkoren är tydliga, eftersom överenskommelsen inte ingås mellan två personer med samma handlingsfrihet. Schultz har varit med och köpt loss och fysiskt befriat Django, har resurser och bestämmer nästa färd. Figuren själv erkänner motsägelsen i att förakta slaveriet och samtidigt tillfälligt utnyttja beroendeställningen hos mannen vars hjälp han behöver.

Löftet sätter ändå en gräns för detta beroende. Samarbetet har en tydligt avgränsad uppgift och ett resultat som ska förändra Djangos ställning. Doktorn kräver inte obestämd lydnad och framställer inte den hjälp han får som en omöjlig skuld att betala tillbaka. Spänningen i pakten ligger i att den använder en redan existerande ojämlikhet för att öppna en väg ut ur den.

Från den fångnes kunskap till erkänd frihet

För Django är Brittle-bröderna mer än bara namnen på ett uppdrag. Minnet av Broomhilda och straffet gör sökandet personligt. Överenskommelsen låter två olika motiv sammanfalla för en tid: Schultz vill inkassera en belöning och Django vill agera mot personer han känner till och som bär skulden.

Mötet på plantagen visar att Djangos bidrag inte är passivt. Han känner igen männen och deltar i konfrontationen. Operationen går längre än den enkla utpekning som var planerad, eftersom den tidigare fången för första gången har möjlighet att ingripa. Pakten öppnar en möjlighet som rollfigurens agerande vidgar.

Schultz behåller en avgörande roll när han förklarar dödsfallen med hjälp av dokumenten han har med sig. Djangos initiativ och doktorns institutionella kunskap kompletterar varandra. Ingen av dem skulle kunna lösa situationen på samma sätt enbart med den andres förmåga: den ene känner igen måltavlorna och den andre vet hur han ska förklara deras agerande för dem som skulle kunna hindra dem från att ge sig av.

När Brittle-bröderna dör uppfylls de ursprungliga villkoren. Django får den utlovade friheten, och relationen vilar inte längre på uppdraget som motiverade resan. Övergången är viktig, eftersom ett fortsatt samarbete måste bygga på ett annat förslag, inte på att doktorn utan förklaring fortsätter att kontrollera honom.

Den juridiska frihet som berättelsen erkänner avskaffar inte rasismen och garanterar inte trygghet överallt. Däremot förändras Djangos utgångspunkt när han ska bestämma om han vill fortsätta. Filmen ger det valet ett tydligt personligt mål: hans hustru är fortfarande fånge och han vill hitta henne. Den nya självständigheten suddar inte ut bandet som fick honom att göra motstånd.

Vinteröverenskommelsen och sökandet efter Broomhilda

Schultz föreslår då att de ska arbeta tillsammans under vintern, dela en tredjedel av belöningarna med Django och hjälpa honom att leta efter Broomhilda när den perioden är över. Den andra pakten omfattar både utbildning och ett senare mål. Den ekonomiska andelen ska inte läsas in i efterhand som om den hade varit det ursprungliga villkoret för att känna igen Brittle-bröderna.

Doktorn förklarar sitt intresse genom en blandning av yrkesmässiga möjligheter och personligt ansvar. Han har gett frihet åt någon vars framtid betyder något för honom och lyssnar till ett sökande som knyter an till hans egen kultur genom namnet Broomhilda. Samarbetet börjar rymma ett engagemang som inte kan förklaras enbart med beräkningen av en belöning.

För Django innebär vintern att han får resurser och förmågor innan han närmar sig en mäktig ägare. Väntan har ett syfte, även om den fortfarande innebär att vara skild från sin hustru. Den senare klippningen förvandlar den tiden till resor, övning och gemensamt arbete, så att den andra överenskommelsen inte bara blir ord.

Systemet med belöningar ger pengar och en yrkesidentitet som andra känner igen. Det tvingar också Django att förstå att vissa dödsfall i yrket inte kommer att vara lika direkt knutna till en personlig oförrätt som Brittle-brödernas. Utbildningen rymmer den moraliska svårigheten: att agera på ett uppdrag kräver en annan relation till måltavlan än den personliga hämnden.

När de förbereder räddningen av Broomhilda har alliansen redan en gemensam historia. Schultz kan föreslå en komplicerad iscensättning eftersom Django har lärt sig att läsa situationer och hålla fast vid en roll. Slutuppdraget bygger på förmågor som utvecklats under den andra överenskommelsen, även om riskerna överstiger det de båda har upplevt som prisjägare.

Genom att skilja på pakterna blir det möjligt att se hur relationen förändras. Den första gör en nödvändig kunskap till en utfästelse om frihet och betalning; den andra erbjuder ett tidsbegränsat samarbete som leder till personlig hjälp. Vänskapen ersätter inte pengarna eller den ursprungliga ojämlikheten på något magiskt sätt. Den växer fram medan de båda fullföljer och omförhandlar sina åtaganden och till slut riskerar mer än de hade kommit överens om när de först träffades.

Tillbaka till guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern