Schultz försöker få Candie att rikta blicken mot en stor affär medan det verkliga målet hamnar i bakgrunden. Strategin bygger på att ägaren förväxlar ekonomiskt intresse med verkliga avsikter.
Ett erbjudande som är för lockande för att ignorera
Schultz och Django presenterar sig för Calvin Candie som köpare med intresse för slagskämpar. Affären är en bluff: de är ute efter Broomhilda, men måste få ägaren att ge dem uppmärksamhet och tillträde utan att förstå hur mycket hon betyder för dem. Pengarna blir ett redskap för att rikta säljarens blick mot fel mål.
Summan på tolv tusen dollar står i centrum för manövern. Erbjudandet är tillräckligt lockande för att Candie ska tycka att det är värt att ägna besökarna tid. Huvudpersonerna tänker inte genast förklara ett helt köp som stämmer med deras verkliga erfarenheter. De vill väcka förväntningar om en stor vinst och få en inbjudan som annars skulle vara svår att få.
Schultz spelar rollen som en förmögen man som vill ge sig in i en bransch han inte känner till fullt ut. Django framstår som experten som kan bedöma slagskämparna och skydda kompanjonens investering. Kombinationen gör att doktorns skenbara brist på erfarenhet inte kullkastar förslaget: följeslagaren kan täcka upp för det han själv inte kan.
Rollfördelningen gör det också möjligt att upprätthålla en spänning mellan de båda rollerna. Django behöver inte automatiskt hålla med om Schultzs entusiasm. Han kan ifrågasätta en mans värde och visa sig kräsen. Det beräknade motståndet får paret att verka förhandla på riktigt, i stället för att bara upprepa ett erbjudande som enbart ska behaga Candie.
Att göra Broomhilda till ett sidointresse
Inom räddningsplanen måste Broomhilda framstå som ett mindre viktigt förvärv. Ägarens uppmärksamhet bör framför allt ligga på den stora affären, medan köpet av en kvinna som talar tyska framstår som ett begripligt tillägg för Schultz. Manövern försöker dölja en känslomässig prioritering bakom en falsk ekonomisk rangordning.
Språket ger en förevändning för kontakten. Schultz kan visa intresse för en person som talar samma språk utan att avslöja att han följer med hennes make. Förklaringen är tillräckligt ovanlig för att verka trovärdig och tillräckligt obetydlig jämfört med budet på en slagskämpe för att inte genast väcka den misstänksamhet som en desperat begäran skulle framkalla.
Strategin gör priset till ett slags berättelse. Candie måste tro att han vet vad besökarna vill, eftersom siffrorna verkar visa det. Det som uppges ha högst värde skulle stå i centrum; det verkliga målet skulle hamna i utkanten. Fällan bygger på att han godtar likställandet mellan det erbjudna beloppet och personlig betydelse.
Django måste hålla fast vid rollen som köpare, även när det skådespelet skiljer honom från andra förslavade män. Hans blickar och fientliga kommentarer synliggör vad bedrägeriet kostar. Identiteten som för honom närmare Broomhilda kan få honom att framstå som medhjälpare till dem som håller henne fången. Planen skyddar inte huvudpersonen från maskeradens sociala konsekvenser.
D'Artagnans död gör det särskilt svårt att upprätthålla spelet. Affären som huvudpersonerna låtsas beundra leder till omedelbart våld som de inte kan behandla som en abstraktion. Filmen visar att det inte går att kliva in i ägarens språkbruk och samtidigt förbli känslomässigt oberörd av det som språkbruket rättfärdigar.
Summan som återkommer som ett tvångsmedel
Stephen upptäcker att Django och Broomhilda känner varandra och räknar ut det dolda syftet med besöket. Hans iakttagelse raserar den falska rangordningen mellan det huvudsakliga och det sekundära köpet. Candie kan nu identifiera det som besökarna inte är beredda att avstå från och göra det till förhandlingens mittpunkt.
Ägarens motdrag återanvänder summan på tolv tusen dollar. Det som tidigare erbjöds som priset för en slagskämpe blir nu summan som krävs för att få lämna platsen med Broomhilda. Vändningen är exakt: lockbetet som öppnade dörren blir ett mått på hur mycket pengar säljaren tror sig kunna pressa fram.
Den här förändringen visar att bluffen inte fallerar bara för att de räknar fel på ett pris. Problemet är att de förlorar kontrollen över informationen om vad de önskar. Så länge Candie inte känner till äktenskapet kan besökarna spela på olika möjligheter; när han får veta sanningen förstår han att Broomhilda inte kan bytas ut mot någon annan tysktalande person.
Det öppna våldet tvingar dem att godta de nya villkoren. En förhandling kan fortfarande innehålla pengar, dokument och formella fraser, men ändå inte erbjuda någon verklig möjlighet att säga nej. Filmen synliggör tvånget utan att rollfigurerna behöver överge hela den kommersiella vokabulär de använde när mötet inleddes.
Begreppet mandingokamper hör till filmens skildrade värld och bör granskas separat när frågan gäller dess historiska grund. I den här manövern är dess funktion att erbjuda en tillräckligt betydelsefull affär för att locka Candie. För att analysera bedrägeriet behöver man inte utgå från att varje detalj i den fiktiva verksamheten är historiskt belagd.
Köparnas bluff visar både Schultz och Djangos skicklighet och deras begränsningar. De förstår Candies girighet och lyckas komma nära Broomhilda, men de kan inte dölja alla tecken på tillgivenhet i ett bevakat hus. Planen använder pengar som en distraktion; när den avslöjas kan ägaren förvandla pengarna till ett hot.
Tillbaka till Django Unchained-guiden.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
