Christoph Waltz medverkan i Inglourious Basterds förändrade hans internationella genomslag. Hans återkomst i Django Unchained visade att samarbetet kunde ge upphov till något annat än en upprepning av skurken som gjort honom berömd.
Internationellt erkännande efter en lång karriär
Christoph Waltz kom till Inglourious Basterds med erfarenhet från teater och tv. Tarantino upptäckte inte någon utan utbildning eller erfarenhet, även om filmen från 2009 tydligt förändrade hans internationella synlighet. Att skilja på de två sakerna hindrar oss från att berätta en alltför enkel historia om att bli upptäckt: möjligheten var avgörande eftersom den kom till en skådespelare som hade arbetat i många år.
Rollen som Hans Landa belönades med priset för bästa manliga skådespelare i Cannes 2009 och en Oscar för bästa manliga biroll vid Oscarsgalan 2010. Waltz vann ytterligare en Oscar för bästa manliga biroll 2013 för rollen som doktor King Schultz i Django Unchained. Priserna gäller två olika rollfigurer i ett samarbete som omfattade två långfilmer.
Prisregnet kan få samarbetet att framstå som självklart, trots att filmerna visar att det kräver att olika problem löses. Landa ingår i en ensemble och dominerar möten genom förhör och beräkning. Schultz följer med huvudpersonen under en stor del av resan och måste upprätthålla en relation som förändras över tid. Skådespelaren har inte samma berättarfunktion i de två rollerna.
I en intervju som publicerades av Cannes 2013 beskrev Waltz sitt yrke som ett arbete som kräver kunskap om texten, och tog avstånd från improvisation. Den inställningen gör det lättare att förstå hans samhörighet med omsorgsfullt utformade dialoger. Det betyder inte att skådespeleriet är en mekanisk uppläsning: en fast text kräver just beslut om rytm, betoning och lyhördhet för att fungera på scen.
Artighet som verktyg och som relation
Waltz tolkning av Hans Landa hämtar mycket av sin kraft ur en artig yta. Rollfiguren kan framföra en begäran vänligt samtidigt som han skapar en ojämlik situation. Leendet upphäver inte hotet; det kan göra det svårare att upptäcka. Publiken måste lyssna på vad han frågar, men också lägga märke till hur lång tid han ger varje svar.
Hanteringen av flera språk är en del av den dramatiska auktoriteten. Ett språkbyte kan förändra vem som förstår samtalet och vem som utestängs. Man bör inte förväxla de språk en rollfigur använder på film med ett allmänt intyg på skådespelarens språkkunskaper. Det viktiga för filmen är hur precist skådespelet får språkbytena att fungera i varje möte.
Schultz har också lätt för att uttrycka sig, men använder förmågan till att förklara, förhandla och skapa en relation till Django. Waltz behåller sitt igenkännbara sätt att artikulera och sin förkärlek för välformulerade repliker, även om relationen till samtalspartnern förändras. Orden används inte alltid för att dölja ett hot: de kan förmedla en regel eller kunskap, eller försöka hitta en utväg ur en farlig situation.
Kontrasten kräver inte att King Schultz framställs som en motsägelsefri figur. Han är prisjägare och deltar i en våldsam värld där han fattar beslut som får konsekvenser. I skådespelet kan rollfigurens sympatiska sidor samexistera med hans begränsningar. Den kombinationen är mer intressant än att göra honom till Landas fullständigt ljusa motpol.
Skillnaden märks också i hur informationen fördelas: Landa undersöker ofta det andra försöker dölja, medan Schultz måste förklara sådant för Django som han ännu inte känner till. I båda fallen används vältalighet för att skapa en annan relation till kunskap.
Att återanvända grepp utan att upprepa rollfiguren
Waltz verbala precision känns igen i båda rollerna, men förhållandet till kroppen förändras. Hos Landa kan stillheten och uppmärksamheten verka som sätt att tränga in den andre i ett hörn. Hos Schultz ingår liknande gester ofta i ett pedagogiskt eller förhandlande förhållningssätt. Vad en paus betyder beror på vem han har framför sig och vad han vill uppnå.
Humorns funktion förändras också. En rolig kommentar från Landa kan öka obehaget, eftersom publiken känner till våldet som ligger bakom hans ställning. Hos Schultz kan humorn skapa samförstånd med Django eller visa hans förundran inför vissa seder. Skådespelaren måste anpassa effekten utan att förlora spontaniteten hos någon som tycker om att prata.
Samarbetet visar också hur viktiga motspelarna är. Landa behöver samtalspartner vars spänning han kan läsa av och kontrollera; Schultz behöver att relationen till Django utvecklas så att huvudpersonen blir allt mer självständig. Waltz skapar inte de här effekterna ensam. Hans val får betydelse genom andra skådespelares repliker, tystnader och motstånd, som förändrar tyngden i varje mening.
De två Oscarstatyetterna bör inte få analysen att reduceras till en automatisk rangordning av förträfflighet. De dokumenterar vilket erkännande han fick, medan filmerna låter oss se det konkreta arbetet. En prisbelönt rolltolkning är fortfarande beroende av specifika berättarmässiga omständigheter. Genom att jämföra dem blir det möjligt att se skillnader som beteckningen Tarantinos favoritaktör tenderar att sudda ut.
Waltz ger Tarantino ett sätt att göra tanken synlig medan någon talar. Meningen tycks ta form med en viss njutning, men under ytan kan det finnas beräkning, nyfikenhet eller konflikt. Landa och Schultz använder den förmågan från olika positioner. Samarbetets styrka ligger i att en igenkännbar egenskap hos skådespelaren har blivit två dramatiska upplevelser som inte kan bytas ut mot varandra utan att filmerna förändras i grunden.
Gå tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.
Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras
