Tim Roth: spelade identiteter från Reservoir Dogs till The Hateful Eight

Tim Roth kan verka bekant och samtidigt vara svår att läsa av i en och samma scen. Tarantino har utnyttjat den förmågan i roller där karaktärerna improviserar lösningar, spelar en identitet eller upptäcker att den självsäkerhet de visar upp inte räcker för att överleva.

Fyra möten med olika ansvarsområden

Tim Roths samarbete med Tarantino börjar i Reservoir Dogs, där han spelar Mr. Orange. Det fortsätter med Pumpkin i Pulp Fiction och med Ted, piccolo på hotellet i Four Rooms. I denna episodfilm regisserar Tarantino The Man from Hollywood, det sista segmentet. Efter den inledande perioden återvänder Roth som Oswaldo Mobray i The Hateful Eight.

Det är viktigt att göra en åtskillnad när det gäller Four Rooms: Roth medverkar genomgående i ett verk gjort av fyra regissörer, medan samarbetet med Tarantino gäller ett enskilt avsnitt. Karaktären måste hålla ihop mellan olika stilar. I det sista segmentet ställs denna kontinuitet på prov när en grupp gäster drar in honom i ett extravagant vad.

I en intervju med William Bibbiani från 2015 förklarade Roth att manuset till Reservoir Dogs var det som lockade honom till projektet. Han lyfte också fram möjligheten att framföra långa monologer, något som inte är så vanligt i andra uppdrag. Den professionella samhörigheten märks i uppmärksamheten på språket, även om hans roller inte kan beskrivas enbart som redskap för att leverera glänsande repliker.

Kroppen förändras lika mycket som rösten. Mr. Orange tillbringar en stor del av filmen skadad; Pumpkin blandar samtal med rastlöshet; Ted gör rörelserna till ett komiskt verktyg; Mobray visar upp en beräknande behärskning. Mångfalden visar att en regissör kan skriva med en skådespelares förmågor i åtanke utan att kräva att han upprepar samma uttryck varje gång.

Att spela en roll i rollen

I Reservoir Dogs, har Roths roll flera lager av identitet. Mr. Orange måste framstå som trovärdig inför de brottslingar han umgås med. Skådespelaren spelar en man som lär sig att spela en roll, övar in en berättelse och sedan måste få den att verka självupplevd. Svårigheten ligger i att visa förberedelserna utan att varje efterföljande gest tydligt avslöjar bedrägeriet.

Karaktärens fysiska tillstånd innebär ytterligare en utmaning. Smärtan försämrar hans förmåga att kontrollera bilden han ger av sig själv, samtidigt som närheten till Mr. White gör lögnen mer komplicerad. Roth måste låta det omedelbara behovet, skulden och vaksamheten existera sida vid sida. Relationen kan inte bara förstås som ett intellektuellt spel, eftersom en skadad kropp tvingar en att be om hjälp innan alla motiv går att reda ut.

Karaktären Mr. Orange visar hur en rolltolkning kan förmedla information på olika sätt. De andra karaktärerna ser en sak, medan publiken – beroende på var i berättelsen den befinner sig – vet eller misstänker något annat. En tystnad får en ny innebörd när vi vet mer. Roth håller ihop den dubbla läsningen utan att behöva förändra sitt beteende helt varje gång vår kunskap förändras.

Oswaldo Mobray tar upp temat med en spelad identitet igen, men med ett annat yttre. Det välpolerade uttalet och de välmanierade gesterna fungerar som ett visitkort. Karaktären verkar ordna världen med hjälp av kategorier och förklaringar. Roth gör denna lätthet till ett synligt skådespeleri inom fiktionen, även om det är först längre fram i berättelsen som man kan bedöma hur långt konstgreppet sträcker sig.

Komedi kräver precision, inte bara överdrifter

Pumpkin tillför en mindre högtidlig energi. I Pulp Fiction måste Roth få övergången från ett samtal mellan ett par till ett beslut om brott att kännas trovärdig. Intimitet och kriminalitet delar bord innan situationen förändras. Tolkningen fungerar eftersom förslaget följer en vardaglig logik för den som framför det, även om resultatet kan verka våghalsigt utifrån.

När Pumpkin tappar kontrollen över mötet förändras skådespeleriet. Den inledande självsäkerheten ger vika för en bedömning av en verklig fara. Roth undviker att göra karaktären till enbart ett komiskt infall: reaktionerna måste få oss att känna att han vill komma levande därifrån. Komiken kommer av att självsäkerheten hamnar ur led, inte av att skådespelaren slutar ta situationen på allvar.

I Four Rooms tillåter Ted ett mer utåtriktat fysiskt uttryck. Hållningen, stegen och de snabba svaren hör hemma i en komedi där det blir en rad problem att ta hand om gästerna. Tarantinos segment använder den yrkesmässiga beredskapen för att ställa honom inför ett konkret beslut. Piccolon behöver inte förstå hela filosofin hos sina kunder för att bedöma vad de erbjuder honom.

När Roth återvänder i The Hateful Eight förenas språklig precision med njutningen i att spela en roll i en stor ensemble. Hans karaktär måste sticka ut utan att störa samspelet i bildrutan. Behärskningen kan dra till sig uppmärksamhet, men den måste också ge andra gestalter utrymme i samspelet. Skådespelaren hanterar överdriften i stället för att hålla samma intensitet hela tiden.

Mellan Mr. Orange och Mobray finns en tydlig tematisk kontinuitet i de påhittade identiteterna, men ingen moralisk likvärdighet eller automatisk koppling mellan karaktärerna. Pumpkin och Ted har båda en rastlös energi, men de reagerar på olika omständigheter. Samarbetet är värdefullt eftersom det utforskar dessa skillnader: Roth erbjuder en repertoar av röster och rörelser som Tarantino ställer inför nya problem, så att igenkänningen finns kvar utan att den blir ett krav på upprepning.

Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras