Mr. Orange är den identitet som polisen Freddy Newandyke antar för att infiltrera Joe Cabots gäng. Tim Roth spelar en man vars arbete kräver att han framstår som någon annan än den han är. Svårigheten i Reservoir Dogs är att föreställningen fortsätter även när infiltratören är skadad och behöver hjälp av brottslingarna han utreder.
Hans smärta finns i polisens kropp; det förtroende han får beror på den kollega som de andra tror att de känner. Båda sakerna kan existera samtidigt utan att den ena gör den andra overklig. Orange ljuger om sin ställning i gruppen, men faran och beroendet han upplever är ingen repetition. Denna samexistens förändrar hans relation till White, som tar på sig att skydda honom.
Skulden ger en möjlig tolkning av hans beteende, särskilt när han bestämmer sig för att erkänna sanningen för den som har försvarat honom. Hans arbete kräver att han undanhåller information från White, samtidigt som hjälpen han fått skapar en personlig förpliktelse som börjar konkurrera med det kravet. Att säga vem han är hotar den trygghet som bedrägeriet gav honom.
Orange behöver få de andra att sluta undra vem han är. Hans framgång som infiltratör består i att bli en trovärdig kollega, som kan prata och lyssna utan att varje inlägg verkar inövat. Att spela rollfiguren innebär därför att arbeta med två mått på trovärdighet: publikens, som ser på Roth, och brottslingarnas, som bedömer Freddy.
Spela tills identiteten känns vardaglig
I sin intervju med Louisa Mellor för Den of Geek, publicerad den 7 september 2017, Tim Roth förklarade att han valde Orange för att han lockades av denna överlappning: en engelsk skådespelare spelade en amerikan som i sin tur låtsades vara någon annan. Det intressanta var att spela någon som ljuger. Rollens svårighet låg i att hålla dessa lager vid liv utan att göra vart och ett synligt för alla.
Förberedelserna med Holdaway gör naturligheten till en uppgift. Freddy måste göra berättelsen till sin egen så pass att det inte verkar som ett minnesprov när han berättar den. Det förberedande arbetet döljs i ett samtal som åhörarna uppfattar som spontant. Spelet fungerar när gruppen lyssnar på det han berättar och slutar granska varför han kan berätta det.
Den påhittade historien om Orange ger honom något mer användbart än ett påstående om grupptillhörighet: ett tillfälle att dela erfarenheter med männen han måste övertyga. En anekdot låter honom visa att han känner till en viss miljö utan att säga rakt ut att han ber om förtroende. Dess värde för infiltrationsuppdraget beror också på att han tar in de andras reaktioner och håller fast vid tonen i ett gemensamt samtal.
Rollfiguren måste dessutom acceptera en plats i gruppen. Det räcker inte att prata som en brottsling; han måste tåla att andra rättar honom, iakttar honom eller fattar beslut åt honom. Denna obalans begränsar hans kontroll över situationen. Han kan förbereda ett inlägg, men inte skriva svaren åt dem som lyssnar eller på förhand avgöra när hans samtalspartner blir nöjd.
Smärtan förändrar förutsättningarna för täckmanteln
Skadan han får under flykten minskar plötsligt det handlingsutrymmet. Mannen som har övat på hur han ska presentera sig har nu svårt att hålla igång ett samtal och behöver att någon kommer fram till honom. Hans röst, rörelser och möjligheter att göra inlägg påverkas av smärtan. Den hemliga identiteten består, även om kroppen inte längre kan upprätthålla den obekymrade hållning han hade vid de tidigare mötena.
Skottlossningen under flykten förändrar också hans position i förhållande till White. Orange kan inte längre delta på lika villkor i de omedelbara besluten utan blir beroende av kollegan som bär och tar hand om honom. Hjälpen kräver inte att han låtsas i varje gest: lättnaden över att få sällskap kan vara verklig även om deras relation började med en lögn.
När han ingriper för att hindra Blonde från att döda den tillfångatagna polisen visar han att sårbarheten inte tar ifrån honom all förmåga att välja. Orange riskerar att hans roll inte längre håller när han agerar mot en av gruppens medlemmar. Beslutet skapar en förpliktelse som inte kan skjutas upp tills operationen är över. Ett liv är hotat framför honom, och han har en omedelbar möjlighet att ingripa.
Roths skådespeleri bevarar skillnaden mellan att kunna göra något och att kunna ta ansvar för hela situationen. En avgörande handling ger inte den skadade rörligheten eller kontrollen över händelserna tillbaka. Han är fortfarande beroende av hjälp och måste svara på andras frågor. Rollfiguren kan påverka det som händer omkring honom utan att för den skull återfå den trygghet med vilken han hade förberett infiltrationen.
Skulden som konflikt mellan plikt och tacksamhet
I januari 1993 presenterade Harvey Keitel en tolkning av Orange för David Thompson i Sight and Sound som knöt rollfiguren till försoning: han tolkade honom som en representant för lagen som försöker sona det genom att göra det lagen kräver av honom. Förklaringen kommer från skådespelaren som spelar White och placerar konflikten i uppdragets personliga pris.
Denna tolkning gör det möjligt att skilja polisens mål från de relationer som uppstår under arbetet. Att sätta dit ett gäng kan vara Freddys mål, samtidigt som Whites beskydd försätter honom i en tacksamhetsskuld som målet i sig inte löser. Orange får omsorg av någon som skulle ha hjälpt honom på ett annat sätt – eller inte alls – om han hade känt till hans verkliga ställning.
Hans bekännelse i slutet av Reservoir Dogs kan förstås som ett försök att sluta dra nytta av att White inte vet sanningen. Genom att berätta sanningen ger han White tillbaka en kunskap som han har undanhållit honom, men först när priset för försvaret redan är enormt. Ärligheten förändrar relationen mellan dem utan att göra det som hänt ogjort eller garantera att mottagaren kan acceptera den.
Scenen rymmer skuld, tacksamhet och ett behov av att bli erkänd utan att slå fast en enda, uteslutande drivkraft. Den tvingar oss inte heller att anta att Orange vill bli straffad på ett visst sätt. Det vi ser är att han väljer att blotta sig inför sin beskyddare. Den gesten gör slut på bekvämligheten i att hålla isär polisen som utför ett uppdrag och mannen som har fått hjälp av någon annan.
Freddys oro för Long Beach Mike visar att hans omtanke om andra fanns redan före nödsituationen på lagret. I sin essä i CrimeReads den 21 oktober 2022 påminde Bruce Riordan om att informatören hade hjälpt honom att komma in i gänget och att Freddy bad Holdaway att ta hand om honom.
Detaljen visar en polis som är beredd att se vad någon har gjort för honom, även om den personen befinner sig i en utsatt situation. Hans uppskattning grundar sig på en konkret relation. Mike kan vara till nytta för utredningen och samtidigt förtjäna en omtanke som sträcker sig längre än värdet av hans samarbete. Freddy anser inte att det faktum att han fått hjälp ger honom rätt att bara glömma den som hjälpte honom.
Detta drag låter oss se en kontinuitet i karaktären genom olika situationer. Innan han blev fysiskt beroende av White hade han redan visat ansvarskänsla gentemot någon som hade öppnat en dörr för honom. Tacksamheten har alltså en vardaglig föregångare, fristående från slutet och det akuta behovet av att överleva.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
