Mr. Blonde är aliaset för Vic Vega, brottslingen som spelas av Michael Madsen i Reservoir Dogs. Hans lojalitet mot Joe Cabot går hand i hand med en grymhet som utsätter gruppen för fara. Den kombinationen förklarar mycket av hans styrka som karaktär: han kan respektera ett personligt band och samtidigt förakta de gränser som hans kollegor anser nödvändiga för att kunna arbeta tillsammans.
Joe har konkreta skäl att lita på honom. De andra måste bedöma honom utifrån en annan erfarenhet: vad som händer när våldet går utöver rånet. Hans rykte och hans agerande under krisen leder till motstridiga bedömningar. Hans plats i chefens innersta krets väger lika tungt som faran han utgör för dem som arbetar tillsammans med honom.
Madsen ger honom dessutom en hotfull närvaro som består även när han svarar hånfullt. Blonde tvingar de andra att reagera samtidigt som han själv tar sig friheten att provocera. Hans oförutsägbarhet påverkar gruppens samvaro och gör den som hamnar under hans kontroll särskilt utsatt.
Joes förtroende har en bakgrund
Vic har suttit fyra år i fängelse utan att ange Joe. När han kommer ut får han en plats i rånargruppen. Den bakgrunden gör det lättare att förstå varför chefen tar emot honom som någon som redan har bevisat sin lojalitet. Han tas in på grund av en gemensam historia, från tiden före mötet med männen som ska genomföra stöten.
För Joe Cabot är Vics tystnad av praktiskt värde: någon som klarat av fängelset utan att prata erbjuder en garanti som är svår att få genom ett löfte. Förtroendet bygger på ett beteende som hållit i sig under press. Joe kan betrakta den bakgrunden som ett starkare bevis än det intryck en främling lyckas göra under ett samtal.
Bevisvärdet är dock begränsat. Det visar att Vic skyddade Joe; det säger inget om hur han kommer att behandla anställda, poliser eller kollegor som han inte har motsvarande band till. Hans pliktkänsla riktar sig mot bestämda personer. Karaktären visar hur ett beteende som gynnar chefen kan samexistera med beslut som får katastrofala följder för andra.
Skillnaden spelar roll i ett gäng som samlats för ett jobb. Medlemmarna behöver vara någorlunda överens om när våld ska användas och hur en kris ska hanteras. En långvarig personlig relation kan ge Vic en plats i gruppen, men samarbetet under stöten kräver andra förmågor. Att ha bevarat en hemlighet och att kunna samarbeta med andra är två olika krav.
Våldet går utöver jobbet
Mr. Blondes skott mot juvelerarbutikens anställda blottlägger den konflikten. Karaktärens våldsamhet omöjliggör att behandla misslyckandet som ett problem som alla försöker lösa på samma sätt. Hans handlingar tvingar kollegorna att hantera både det yttre hotet och följderna av att ha honom i gruppen.
Frågan om professionalitet får därmed en begränsad och kriminell innebörd: att kontrollera sina handlingar för att kunna slutföra jobbet. Blonde kan trotsa den principen utan att känna sig tvungen att motivera varje beslut inför de andra. Hans självsäkerhet blir ett hinder för samarbetet med honom, eftersom det blir svårt att hitta en gemensam regel som gör det möjligt att förutse vad han kommer att göra.
Med den tillfångatagna polisen får grymheten en annan karaktär. Blonde visar att han vill skada honom oberoende av vilken information han kan få fram. Den inställningen är central i scenen med örat: Marvin Nashs lidande blir en tillfredsställelse för hans förövare, och förhörets påstådda syfte förlorar sin betydelse.
För offret omintetgör den inställningen en möjlig väg till förhandling. Om skadan berodde på att få fram ett svar skulle samarbete kunna ge ett visst hopp om att den skulle upphöra. Förövarens njutning gör det omöjligt att lita på ett sådant utbyte. Hjälplösheten beror också på att Blonde själv avgör vilket värde andras ord har och kan fortsätta även om de inte ger honom något.
Hans förmåga att tvinga igenom den principen förändrar stämningen i scenen. De andra karaktärerna kan diskutera med honom om vad som är lämpligt, riskabelt eller acceptabelt under jobbet; fången är däremot fysiskt utlämnad åt hans beslut. Den ojämlikheten visar hur långt hans förakt för dem som står utanför hans personliga förpliktelser sträcker sig.
En närvaro som förvandlar lugn till hot
I sin recension i The New Yorker i oktober 1992 uppmärksammade Terrence Rafferty hur Blonde svarar White: han kommenterar hans hot som om han bedömde ett skådespel och nämner Lee Marvin. Svaret förminskar den auktoritet White gör anspråk på. Blonde kan provocera honom utan att godta de villkor som kollegan ställer upp för konfrontationen.
I sin recension från 1992 lyfte Roger Ebert fram Madsens hotfulla närvaro och hans förmåga att hävda sig mot Lawrence Tierney. Det är en specifik bedömning av Michael Madsens skådespelarinsats: skådespelaren får Blonde att ta plats i scenen, även när den formella auktoriteten ligger hos Joe.
I en intervju med Andrew Pollard för Starburst berättade Madsen att han uppskattade en skådespelares igenkännliga närvaro och inte var intresserad av att helt försvinna in i rollen. Han nämnde Humphrey Bogart som exempel: publiken kunde gå på hans filmer för att de ville se honom, samtidigt som de också var intresserade av berättelsen. Madsen mindes också att Tarantino ville ha just honom som Blonde.
I samtalet talade han om hur lätt publiken blandade ihop hans övertygande våldsamma roller med hans personlighet. Han tillskrev den uppfattningen hur trovärdig hans insats hade varit. Kommentaren gör det möjligt att skilja mellan två intryck: att känna igen en skådespelare i en rollfigur och att anta att skådespelaren delar rollfigurens beteende.
Karaktärens dragningskraft bygger på hans förmåga att fånga uppmärksamheten samtidigt som han gör samspelet farligt. De han talar med måste väga sitt nästa svar; själv kan han håna deras förväntningar. Lojaliteten mot Joe är en del av samma man som njuter av att utöva makt över ett offer. Hans beteende bevarar den obalansen och tvingar oss att bedöma varje relation för sig.
Michael Madsens första intryck av sin egen insats var betydligt mindre positivt än den bild som till slut förknippades med karaktären. I en intervju som publicerades av FlickDirect den 8 maj 2014 berättade han att han när han såg Reservoir Dogs till en början inte tyckte om sin röst eller sitt utseende. Med tiden hade han ändrat uppfattning och uppskattade det han såg.
När han förklarade skillnaden påpekade han att skådespelaren försöker göra sitt jobb under inspelningen och sedan förlorar kontrollen över resultatet. Klippningen och musiken kan förändra upplevelsen av det inspelade materialet, så den färdiga filmen kan skilja sig från vad han hade väntat sig medan han spelade.
Hans minne ger ett annat perspektiv på den självsäkerhet som Blonde utstrålar. Den egenskapen tillhör karaktären vi ser på skärmen; skådespelaren kunde betrakta sitt arbete med tvivel och omvärdera det senare. Det intryck av kontroll som en skådespelarinsats ger kan motsvaras av en betydligt osäkrare upplevelse hos den som utför den.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
