Mr. Blonde motiverar sina skott mot personerna i juvelbutiken med att de utlöste larmet trots hans varning. Det är förklaringen han ger när hans medbrottslingar kräver svar. White och Pink beskriver det som hände på ett annat sätt: de anser att han tappade kontrollen över situationen och utsatte jobbet och dem som deltog i det för fara.
Rånet i Reservoir Dogs sker utanför bild. Filmen låter oss återskapa händelsen genom deltagarnas berättelser efteråt i lagret. Vittnesmålen pekar alla ut Blonde som ansvarig för skotten, men de ger inte exakt samma bild av ordningsföljden mellan larmet, våldet och polisernas ankomst. Denna oenighet är en del av samtalet.
Scenen ger ett muntligt svar på den omedelbara orsaken och visar samtidigt hur Blonde försöker försvara sitt agerande. Hans förklaring återställer inte Whites förtroende och suddar inte ut Pinks reaktion. Frågan som återstår är om de kan fortsätta lita på en medbrottsling vars beslut har gjort rånet till en mycket farligare situation.
White och Pink återskapar ett rån vi inte får se
Våldet inne i juvelbutiken når tittaren genom berättelsen från dem som var där. White och Pink pratar efter att ha flytt, när de behöver förklara vad som gick fel och vad som hänt med de andra. Att rånet inte visas ger dialogen en tydlig funktion: personerna måste jämföra erfarenheter som de ännu inte har lyckats bringa ordning i.
I sin beskrivning av Reservoir Dogs för Filmsite, återger Tim Dirks hur de båda förebrår Blonde för att ha skjutit mot civila under rånet. Kärnan i deras reaktion är att det planerade samarbetet har brutit samman. De hade gått med på att samarbeta för att komma över ett byte, och nu måste de inse att en av deltagarna har utövat våld som de andra inte hade kontroll över.
White minns att han såg poliserna när larmet gick; Pink hävdar att de visade sig först efter att Blonde börjat skjuta. Samtalet finns med i den transkriberade slutdialogen hos Springfield! Springfield!. De försöker båda bringa ordning i samma händelseförlopp, men oenigheten gör att ingen av deras versioner kan behandlas som en visuell rekonstruktion som filmen faktiskt har visat.
Skillnaden spelar roll eftersom de försöker hitta orsaker, inte bara berätta anekdoter om flykten. När de placerar in polisen i händelseförloppet påverkar det deras förklaring till katastrofen. Trots det leder oenigheten om ordningsföljden inte till att de ifrågasätter att Blonde sköt. Ansvaret de tillskriver honom för hans agerande är fortfarande en gemensam utgångspunkt i två minnesbilder som inte stämmer överens i allt.
Larmet är den ursäkt Blonde ger
När han måste svara hänvisar Mr. Blonde till att personerna i juvelbutiken inte lydde honom. Han säger att han hade varnat dem för att inte utlösa larmet och framställer sina skott som en följd av att de gjorde det. Quentin Tarantinos manusutkast, daterat den 22 oktober 1990 och bevarat av IMSDb, innehåller detta försvar; i biopremiärens dialog hänvisas också till larmet.
Hans argument lägger ansvaret för det som hände på offrens agerande. Han talar som om ett uttalat hot i sig räckte för att förklara att han verkställde det och avsluta diskussionen. Det kan läsas som ett sätt att smita från ansvaret inför sina medbrottslingar: Blonde anger en omedelbar orsak, men undviker att svara på frågan som bekymrar White – hur beslutet påverkade hela operationen.
Reaktionen från Mr. White visar att den skillnaden fortfarande är olöst. Det Blonde ser som en tillräcklig förklaring framstår för White som en ursäkt för ett agerande som han inte accepterar som en normal del av jobbet. Samtalet ställer två sätt att värdera samma handling mot varandra: att genomdriva ett personligt hot eller att behålla gemensam kontroll över ett rån där även andra riskerar livet.
Att Blonde svarar så kort bidrar till den obehagliga stämningen i samtalet. De andra försöker reda ut katastrofen medan han reducerar diskussionen till larmet. Kontrasten mellan konsekvensernas omfattning och det lilla utrymme han ger åt att förklara dem förstärker hans bristande samförstånd med gruppen. Scenen skildrar den relationen genom konkreta svar, utan att behöva en tidigare berättelse som förklarar hela hans beteende.
Förebråelserna väcker frågan om de kan fortsätta arbeta tillsammans
Whites och Pinks ord uttrycker oron över att ha utsatts för en medbrottslings agerande. Problemet handlar om mer än vad Blonde gjorde mot sina offer: de andra kan inte längre förutse hur han kommer att agera i ett gemensamt uppdrag. Samtalet gör därmed en händelse utanför bild till en pågående konflikt mellan män som fortfarande måste kunna samarbeta.
Mr. Pink betonar den självbehärskning han förväntar sig av någon som deltar i ett rån. Manuset från 1990 utvecklar skillnaden han gör mellan att känna panik och att låta paniken styra ens agerande; White betonar att det är omöjligt att arbeta med någon oförutsägbar. Det här är personernas egna värderingar. I diskussionen sätter de en gräns för vad de är beredda att acceptera hos en kompanjon.
Att Blonde är lugn efteråt löser inte heller problemet. Han kan prata med dem i lagret och ändå vara mannen som de anser sköt i butiken. Situationen har förändrats så att förebråelserna måste samsas med ett praktiskt behov: de överlevande är fortfarande knutna till samma jobb. Att de måste ha med honom att göra betyder inte att de har godtagit hans förklaring.
Händelsen flyttar också en del av spänningen till frågan om hur gänget valdes ut. Förebråelserna innefattar frågan om varför Joe tog in någon som kunde bete sig så. Förtroendet för en organisatör beror på vilka män han samlar omkring sig. Blondes agerande påverkar därför relationer som sträcker sig längre än hans ordväxling med White, även om samtalet fortsätter att kretsa kring det som hände i juvelbutiken.
Förebråelserna mot Blonde gör inte White och Pink till utomstående betraktare av våldet. I samtalet om flykten erkänner Pink att han sköt för att ta sig ut, och White medger att han kan tänka sig att använda dödligt våld för att slippa fängelse. Dialogen i Reservoir Dogs visar att de delar den utgångspunkten samtidigt som de diskuterar vilka gränser Blonde har överskridit.
Deras idé om professionalism hör hemma i den kriminella kontexten. De värdesätter kontroll, förutsägbarhet och möjligheten att slutföra ett jobb; de uttrycker inget allmänt avståndstagande från vapen. Det gör samtalet mer obehagligt: de kan fördöma det som hände i juvelbutiken och samtidigt rättfärdiga sitt eget våld. Skillnaden de drar beror på när de anser att våldet är nödvändigt och om det äventyrar samarbetet. Denna egenintresserade måttstock kännetecknar dem som talar, utan att göra deras syn på offren till en neutral beskrivning av vad som hände eller kräva att tittaren delar deras prioriteringar.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
