Vem bestämmer i Reservoir Dogs-gänget när Joe inte är där?

När Joe Cabot är borta finns det ingen självklar ersättare i Reservoir Dogs -gänget. Mr. White fattar omedelbara beslut för att skydda Mr. Orange; Mr. Pink kräver att de lämnar lagret och sätter gruppens säkerhet främst; när Nice Guy Eddie dyker upp ger han instruktioner som de andra följer. Om man blandar ihop dessa ingripanden framstår en omstridd auktoritet som en betydligt stabilare hierarki än den filmen visar.

Skillnaden blir tydlig om man skiljer mellan tre frågor: vem tar hand om den skadade, vem föreslår vad de ska göra efter att allt gått snett och vem lyckas fördela uppgifterna? White dominerar den första situationen, men det innebär inte automatiskt att han bestämmer över alla männen. Eddie har stöd i sin relation till Joe och använder den ställningen för att organisera en utfärd från lagret. Pink pekar på viktiga problem utan att lyckas få sitt synsätt att gälla över tid.

Konflikten består just i att ingen av dem har tillräcklig lydnad, tillförlitlig information och förtroende. Varje beslut påverkas av en annan lojalitet, medan chefen som planerade kuppen befinner sig utanför bild.

Om frågan är vem som tar över efter Joe i praktiken när Eddie kommer till lagret, är det mest precisa svaret Eddie. Om frågan är vem som bär den dramatiska tyngden i den första krisen, är det White. Filmen visar ingen omröstning, ingen utnämning av en andreman och ingen enighet som förenar de båda rollerna i en och samma person. En stor del av konflikten uppstår just ur den skillnaden.

White tar initiativet, men får inte befälet

White är upptagen med en akut situation: Orange förblöder och behöver hjälp. Han pratar med honom, lugnar honom och försöker hålla honom vid liv. Den omsorgen skapar en mycket ojämn relation mellan dem; den ene kan agera, medan den andre är beroende av honom. Men Orange är knappt i skick att följa en gemensam strategi. Att skydda honom visar personligt engagemang, inte att alla överlevande accepterar White som ledare.

Diskussionen med Pink visar var den gränsen går. Pink menar att polisens bakhåll gör det nödvändigt att misstänka en läcka och tänka om kring mötesplatsen. White insisterar på att stanna och vänta på Joe. Ingen av dem lyckas avgöra saken med en order som den andre erkänner som legitim. Konfrontationen trappas upp eftersom båda anser sig ha rätt att bedöma situationen och eftersom båda är beväpnade, utan någon överordnad på plats som kan medla.

Mr. Whites beskyddande beteende i Reservoir Dogs påverkar också hans praktiska omdöme. Lagret är en användbar plats att vänta på besked, men varje minut förlänger väntan på hjälp för den skadade. White måste förena ett personligt löfte med reglerna för jobbet. Den spänningen förklarar hans beslut bättre än att tillskriva honom en rang som organisationen aldrig fastslår.

Pink kan ifrågasätta honom just eftersom White inte har kontroll över informationen. Han vet inte vem som larmade polisen och kan inte garantera att platsen är säker. Hans erfarenhet väger tungt i samtalet, men leder inte till någon gemensam visshet. Filmen tvingar oss att skilja mellan att tala som en kompetent person och att få andra att godta ens slutsatser.

Eddie organiserar uppgifter och får de andra att lyda

Eddies ankomst förändrar dynamiken. Joes son behöver inte delta i samma anklagelser för att göra anspråk på en auktoritetsposition. Han tillhör den krets som organiserade kuppen och känner flera av de inblandade sedan tidigare. Det gör att han kan behandla krisen som ett problem han fått i uppdrag att hantera till förmån för familjeorganisationen.

Det finns ett konkret exempel i handlingen: Eddie bestämmer sig för att ge sig av med White och Pink för att ta hand om de övergivna bilarna och hämta diamanterna; Blonde blir kvar i lagret med Orange och den tillfångatagna polisen. White invänder mot den fördelningen, men ger sig till slut av. Både filmens dialog och Quentin Tarantinos manusutkast, daterat den 22 oktober 1990, visar att Eddie fördelar uppgifterna. Händelsen motsäger idén att White behåller det operativa befälet utan invändningar när Eddie dyker upp.

Det är rimligt att bedöma auktoriteten utifrån det resultatet. Eddie uttrycker inte bara en åsikt: han bestämmer vilka som stannar inne, vilka som ger sig av och vilken fråga som ska hanteras först. Uppdelningen omorganiserar gruppen rent fysiskt och lämnar sårbara personer under Blondes uppsikt. Ordern får konsekvenser även om den som ger den inte förstår allt som pågår.

Nice Guy Eddies relation till Blonde i Reservoir Dogs visar dessutom en annan begränsning än den White står inför. Eddie anser att en lojalitet som bevisats tidigare är avgörande. White håller fast vid sina omedelbara erfarenheter med Orange. Båda bedömer situationen utifrån personliga relationer, men är oense om vilken relation som förtjänar störst förtroende. Eddies ställning gör det lättare för honom att få de andra att lyda, men undanröjer inte den partiskheten.

Pink har ett förslag, men inget chefsmandat

Pink står för ett praktiskt alternativ: minska exponeringen, misstro bakhållet och rädda det ekonomiska utbytet från kuppen. Hans betoning på professionalism innebär inte att han har en formell position i gänget. Han kan identifiera risker utan att ha det stöd som krävs för att tvinga fram en lösning. När de andra fortsätter att diskutera förblir den så kallade befälsordningen oförmögen att lösa situationen.

Skillnaden mellan de tre märks på vad var och en ser som viktigast. White ser mannen som kan dö framför honom. Pink bedömer möjligheten att fly. Eddie försöker få operationen på fötter igen och håller fast vid förtroendet för sin krets. Det är inte i sig oförenliga uppgifter, men de konkreta besluten om att stanna, ge sig av eller lämna någon under bevakning får dem att kollidera.

Joe behåller samtidigt den ursprungliga auktoriteten: han valde deltagarna och fastställde villkoren för jobbet. Att vänta på honom innebär att skjuta upp ett beslut, men också att erkänna att han fortfarande är den gemensamma auktoriteten. Hans frånvaro gör inte automatiskt den äldsta eller mest högljudda personen till hans efterträdare. När en konflikt berör en annan medlems lojalitet väger tidigare band tyngre än varje tillfällig fördelning av uppgifter.

Därför kan man tala om ett splittrat ledarskap med enskilda tillfällen då order åtlyds. Eddie leder arbetet operativt genom att fördela uppgifterna; White försöker ta ansvar för en person; Pink förespråkar en flyktväg som han inte lyckas få de andra att enas kring. Att leta efter en enda dold ledare skulle sudda ut problemet som scenen utvecklar: män som kan utföra uppdrag slutar att godta samma bedömning när de måste bestämma vem de ska lita på.

Ett bra sätt att granska ledarskapet i de här scenerna är att se vad som händer efter varje ingripande. Vissa yttranden möts av fientlighet; andra förändrar någons beteende; ytterligare andra skjuter bara upp konflikten tills Joe kommer. Röststyrka, uppskattad ålder eller skådespelarens närvaro räcker inte för att fastställa en hierarki. Det avgörande är vilken order som åtlyds och hur länge den fortsätter att gälla.

Det spelar också roll vem beslutet påverkar. White kan styra omhändertagandet av Orange utan att styra över Pink. Eddie kan beordra en utfärd utan att vinna ett obegränsat förtroende. Auktoriteten är konkret och beror på vilket problem man försöker lösa. Lagret blottlägger dess begränsningar eftersom det samlar människor som tolkar samma misslyckande på olika sätt.

Gänget fungerar så länge medlemmarna delar ett tydligt uppdrag. När jobbet övergår i en konflikt om personliga band lämnar reglerna alltför många beslut olösta. Joes frånvaro gör den här bräckligheten synlig innan han hinner ingripa.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder