The Killing och Reservoir Dogs: två sätt att berätta om ett rån

The Killing, som hade premiär 1956 och är känd i Spanien som Atraco perfecto, är en dokumenterad referens för Reservoir Dogs. Andrzej Sekula berättade att han såg den tillsammans med Quentin Tarantino medan de förberedde fotoarbetet. Släktskapet kan studeras i hur ett rån organiseras och i de förväntningar som skapas av en berättelse som inte hela tiden följer händelsernas kronologi.

I Stanley Kubricks film kräver planen att olika uppgifter samordnas. Berättelsen kan återvända till ett tidsintervall för att placera en annan handling i det här förloppet. Tarantino ändrar också kronologin, men ägnar en stor del av sina förflyttningar åt att förändra vad vi vet om männen som samlats efter rånet. Händelsen som berättelsen kretsar kring visas inte.

Skillnaden påverkar spänningen. Att förstå hur en plan ska fungera gör det möjligt att frukta att den ska misslyckas; att lyssna på förklaringar till ett misslyckande tvingar oss att avgöra vem vi ska lita på. Båda greppen styr vilken information vi får, men ställer inte samma fråga till publiken. Den skillnaden hjälper oss att se inflytandet utan att reducera de båda filmerna till samma slags pussel av scener i oordning.

En gemensam referens under förberedelserna

Kopplingen till Kubrick har konkret stöd i teamets arbete. I ”From Rags to Reservoir Dogs” av Stephen Pizzello, publicerad i American Cinematographer i november 1992, berättade Sekula att han hade sett The Killing tillsammans med Tarantino under deras förberedande samtal. Vittnesmålet bekräftar att de delade en referens, men tillskriver inte varje senare klippbeslut den visningen.

Criterion anger att Kubrick var regissör och manusförfattare till The Killing, att Jim Thompson stod för dialogen och att romanen Clean Break av Lionel White låg till grund för filmatiseringen. Sterling Hayden spelar Johnny Clay. Filmen handlar om ett rån på en kapplöpningsbana, planerat som en operation som kräver att flera insatser samordnas.

Den utgångspunkten gör tiden till en konkret svårighet. Ett råns precision beror på att en person befinner sig på rätt plats och agerar när det är dags. Att skildra uppgifterna var för sig kan göra planen begriplig och samtidigt påminna om att varje deltagare bara har kontroll över en begränsad del. Åskådaren måste sätta samman handlingar som rollfigurerna inte kan överblicka samtidigt.

För att jämföra med Reservoir Dogs är förhållandet mellan organisation och kunskap viktigt. Att bara använda tillbakablickar räcker inte för att fastställa ett meningsfullt släktskap: många berättelser avbryter nuet för att förklara det förflutna. Här påverkar skiftena i hur informationen presenteras vilken tillit vi kan sätta till en plan eller till dem som säger sig ha genomfört den.

Det visade rånet och det uteblivna rånet

I ”The Killing: Kubrick’s Clockwork”, publicerad av Criterion den 15 augusti 2011, analyserar Haden Guest den fragmenterade kronologin och berättarrösten som anger timmar och minuter. Berättelsen återvänder till händelser under rånet och placerar olika handlingar i ett tidsschema. Den rösten ger vägledning som gör det möjligt att återskapa händelsernas tidsföljd medan filmen delar upp dem i olika delar.

När ett tidsintervall upprepas uppstår en särskild effekt: det som verkade vara en isolerad handling får en plats i en helhet. Den nya scenen kan komplettera en redan skildrad del utan att göra den tidigare scenen till en lögn. Den oordnade presentationen visar beroenden. Varje del går att förstå för sig, men dess betydelse växer när vi ser vad den möjliggör eller utsätter för fara.

Reservoir Dogs har en annan struktur. Dess huvudsakliga nutid samlar de överlevande i lagret, och tillbakablickarna ger bakgrund till enskilda rollfigurer. Juvelrånet visas aldrig. Leigh Singer pekar på den här skillnaden mot The Killing i sin genomgång av Tarantinos debut för BFI, uppdaterad i januari 2022: den brottsoperation som Kubrick visar utelämnas hos Tarantino.

Därför bör man inte föreställa sig att minnesbilderna nödvändigtvis fogas samman till en fullständig version av rånet. Filmen kan klargöra vem en man är eller hur han kom med i gruppen, och ändå låta bli att visa handlingen som utlöser mötet. Åskådaren får bättre förutsättningar att tolka beteenden. Ny information förändrar värdet av en anklagelse, en tystnad eller ett uttryck för tillit.

Skillnaden blir tydlig när vi får veta vem Mr. Orange är. Den sekvensen kompletterar inte en uppgift under rånet genom att visa samma operation ur en annan vinkel. Den förändrar åskådarens relation till en rollfigur som vi redan har sett skadad och fått hjälp av. Den tidigare scenens handlingar är desamma, men skillnaden mellan vad White vet och vad vi vet blir avgörande.

De muntliga förklaringarna har inte heller samma funktion. Rösten som anger tidsplanen i The Killing vägleder rekonstruktionen av händelserna. I lagret kommer en version från någon som själv är inblandad och kan ifrågasättas av en annan. Att en rollfigur beskriver en händelse med övertygelse gör honom inte automatiskt till en auktoritativ berättarröst.

Från planens mekanik till konflikten mellan kumpaner

En rånplan gör personliga olikheter till ett samordningsproblem. Så länge varje deltagare utför sin uppgift kan olikheterna verka oviktiga. När planen misslyckas förändras deras betydelse: ett individuellt beslut påverkar dem som är beroende av det. Den här principen gör det möjligt att jämföra filmerna utan att behandla dem som berättelser som enbart intresserar sig för rånares tekniska skicklighet.

Kubrick skapar en synlig struktur vars precision kan jämföras med det som faktiskt händer. Tarantino riktar uppmärksamheten mot män som försöker förklara ett fiasko vars följder vi bara delvis känner till. Frågan skiftar från hur uppgifterna fogas samman till vilken berättelse om misslyckandet som kommer att vinna gehör. Diskussionen förlänger faran, eftersom en tolkning snabbt kan bli ett beslut riktat mot en annan i gruppen.

Tillit är därför både praktiskt användbar och sårbar. Den gör det möjligt att agera tillsammans med andra, men kräver att vi accepterar information som inte går att kontrollera hela tiden. När den acceptansen försvinner måste varje förklaring försvaras. Reservoir Dogs kan låta långa samtal fortsätta efter huvudhändelsen eftersom orden avgör vem som förtjänar hjälp, vem som verkar misstänkt och vem som har rätt att bestämma.

Jämförelsen med City on Fire placerar förhållandet mellan infiltration och lojalitet i ett annat sammanhang. The Killing ger en annan utgångspunkt för jämförelsen: möjligheten att skapa spänning genom att medvetet presentera en brottshändelse ofullständigt. Referensen blir mer precis när man ser vilken funktion den har i respektive film, i stället för att hänföra hela Tarantinos berättelse till en enda förebild.

Ett användbart sätt att jämföra de här strukturerna är att skilja mellan när en händelse inträffar och när vi får kännedom om den. En scen som utspelar sig före rånet kan komma långt in i filmen; dess kronologiska placering och dess funktion som informationskälla sammanfaller inte. Att anteckna båda gör det lättare att undvika att kalla varje återblick för en upprepning eller anta att varje fragment är ett minne hos den rollfigur som syns i det.

Det är också viktigt att skilja mellan utelämnande och osäkerhet. En film kan låta en handling ske utanför bild och ändå tydligt slå fast att den ägde rum. En annan kan visa en handling utan att vi ännu förstår följderna. I Reservoir Dogstvingar rånets frånvaro oss inte att tvivla på att det har ägt rum. I The Killinginnebär det inte att vi omedelbart förstår alla samband bara för att vi får se en uppgift utföras. Skillnaderna gör det möjligt att beskriva klippningen med konkreta verb: tidigarelägga, senarelägga, komplettera, återvända till ett tidsintervall eller hoppa över det. Varje grepp förändrar vår tillgång till berättelsen på sitt eget sätt.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder