Nouvelle Vagues inflytande på Reservoir Dogs kan konkretiseras genom arbetsreferenser och ett sätt att behandla kriminalfilm. Filmen ägnar sin inledning åt ett samtal som skjuter upp frågan om rånet, gör brottslingarnas röster till en del av underhållningen och låter en tilltalande bild av gruppen samexistera med obehagligt beteende. Denna frihet att flytta uppmärksamhetens fokus bidrar till att förstå kopplingen till fransk film.
Godard utgör en tydlig referens i detta sammanhang. Kopplingen gör det möjligt att undersöka hur Tarantino kombinerar berättelser om brottslingar med ögonblick som tycks undgå handlingens brådska. En kommentar om musik, en vardaglig diskussion eller ett skämt kan få en varaktighet som förändrar förväntningarna på vad som förtjänar att ta plats på filmduken.
Det är viktigt att skilja denna samhörighet från ett konkret tekniskt påstående. Att kasta om kronologin och göra ett kontinuitetsklipp mitt i en scen är olika grepp. Förekomsten av kapitel och tillbakablickar i Reservoir Dogs gör inte i sig klippningen till en samling jump cuts à la Godard.
Godard som arbetsreferens
Till sista andetaget, känd som Till sista andetaget, regisserades av Jean-Luc Godard 1960. Criterion-katalogen beskriver den som en omarbetning av amerikanska genrer som intresserade filmskaparen. Den utgångspunkten hjälper till att placera jämförelsen: kriminalfilm kan bidra med igenkännbara karaktärer och situationer, medan regin förändrar hur de presenteras och hur mycket tid de får.
Tarantino berättade för Gavin Smith att han fann en befriande kvalitet i Godards filmer, som kunde kommentera filmerna själva utan att förlora den känslomässiga kontakten: Film Comment, juli–augusti 1994. Uttalandet om hans arbetssätt hjälper till att tolka Reservoir Dogs. Karaktärerna kan påminna om andra fiktiva verk och förkroppsliga en hård image, samtidigt som filmen kräver att vi uppmärksammar den smärta de orsakar eller själva utsätts för. Medvetenheten om fiktionen samexisterar med konsekvenser som påverkar relationerna.
I inledningen diskuterar männen Madonna och dricks innan jobbet som fört dem samman presenteras. Scenen, så som den förekommer i Reservoir Dogs – Quentin Tarantino, 1992 – presenterar en grupp genom hur medlemmarna tar plats i samtalet. Den som insisterar, avbryter ett samtal eller vägrar att acceptera en regel får en viss position. Utbytet kan verka som en utvikning från rånet, men låter oss urskilja deras temperament innan nödläget ställer dem på prov.
Ett samtal som styr blicken
Sekula tillskrev ett förslag från honom själv den cirkelrörelse som gradvis visar middagsgästerna; Tarantino hade tänkt sig att växla mellan bildutsnitt. Så berättade han för Pizzello i American Cinematographer. Kameran kan föra åskådaren in i ett pågående samtal utan att presentera varje deltagare som om det vore deras officiella tur. Gruppen finns redan innan vi vet hur vi ska kategorisera den. Denna ingång fördelar uppmärksamheten mellan den som talar och dem som lyssnar.
Samtalets längd låter ett påstående få svar och svaret förändra stämningen. I en presentation som enbart skulle förmedla rånarnas uppgifter skulle varje replik fördela arbetsuppgifter. Här spelar det också roll vem som lyckas styra ämnet och vem som irriterar de andra. Åskådaren lär sig att skilja rösterna åt, trots att deras bakgrund fortfarande är okänd. Den lediga känslan kommer av att ge utrymme åt dessa slitningar, som senare får betydelse när karaktärerna försöker samordna sig.
Effekten består när brottslingarna hamnar under press. Att prata kan lugna en sårad, ifrågasätta en förklaring eller hejda ett beslut. Ett samtal påverkar då vad någon är beredd att göra. Filmen ger svaren tid, eftersom en vägran, en anklagelse eller en förändrad tillit kan vara lika avgörande som en fysisk handling. Denna läsning av scenerna gör det möjligt att koppla samman formell frihet och dramatisk uppbyggnad utan att tillskriva varje samtal en specifik fransk föregångare.
Gangsterstil och åskådarens förväntningar
Betsy Heimann kopplade kläderna till önskan att hylla Nouvelle Vague och göra rånarna anonyma. De klipp som Tarantino visade henne vägledde kombinationen av mörka jackor, vita skjortor och slipsar: intervju i ”Reservoir Dogs: Gangster Silhouette”, Clothes on Film, publicerad 2017. Den gemensamma framtoningen kontrasterar mot deras mycket olika röster. Gänget verkar samspelt innan diskussionerna avslöjar hur svårt det är att agera som en enhet.
Presentation av männen gör att vi känner igen en filmtyp innan vi känner personerna. Kontrasten blir obehaglig när Orange dyker upp skadad och behöver hjälp: brottslingens hårda fasad möter en sårbar kropp. Förändringen kräver att vi går från att beundra en pose till att lyssna på en vädjan. Det kan analyseras som ett sätt att låta gangsterbilden möta en erfarenhet som bilden i sig inte kan förklara.
Nouvelle Vagues inflytande på Tarantinos regi ger en bakgrund till denna samexistens mellan stilisering och närhet. I Reservoir Dogs, är ett särskilt tydligt grepp att utelämna rånet och låta dess följder stå kvar. Åskådaren ställs inför en kris innan hela förklaringen finns tillgänglig. Filmen behåller kriminalberättelsens intensitet samtidigt som den förändrar vilka ögonblick den utvecklar, vilken information den skjuter upp och vilka karaktärer som kan bära en scen med sina röster.
Valet av täcknamn är ett annat exempel på hur filmen gör en genrekonvention till en komisk situation. Färgnamnen borde förenkla organiseringen av gruppen. I stället väcker de protester och jämförelser, eftersom varje man också bryr sig om vilken bild hans namn förmedlar. En praktisk regel ger upphov till en scen om stolthet. Greppet kan kopplas till en blick som uppskattar kriminalfilm och samtidigt finner komik i dess ritualer.
Anekdoten som Orange förbereder för att verka övertygande väcker en annan fråga: en karaktär måste lära sig att berätta. Intresset riktas mot hur en föreställning byggs upp inuti själva fiktionen. Den lilla berättelsen har ett syfte för den som berättar den och får konsekvenser för dem som tror på den. När samhörigheten med Godard övervägs är denna kombination av fiktion och känslomässig effekt mer träffande än att tillskriva varje iögonfallande klipp ett franskt ursprung. Kopplingen blir givande när den hjälper oss att beskriva vad en scen gör, utöver att identifiera en referens.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
