Vad förändrar Reservoir Dogs i kriminalberättelsen?

Den största skillnaden mellan Reservoir Dogs och en berättelse med fokus på polisutredningen är vem som försöker rekonstruera händelseförloppet. Här är det rånarna själva. De vill veta varför rånet gick snett och vem som tipsade polisen. Svaret kan rädda dem eller få dem att döda varandra; uppklarandet av fallet tjänar deras behov som brottslingar.

Polisen finns fortfarande med: en polis arbetar undercover, en kollega hålls fången och en insats pågår utanför. Men ingen av dem ger tittaren en position där hen kan förstå allt och tryggt styra handlingen. Att veta vem som tillhör lagen löser inte heller frågan om hur man ska bedöma varje persons agerande.

För att göra jämförelsen måste man skilja mellan olika traditioner inom kriminalfilmen. Berättelser om utredningar, rånarfilmer och historier om infiltratörer skapar olika förväntningar. Film noir hade gett brottslingar och moraliskt tvetydiga personer huvudroller långt före Tarantino. Filmens särart blir tydlig när man undersöker hur den fördelar informationen och vem den låter utöva auktoritet.

Vem utreder och vad försöker hen ta reda på?

The Naked City, regisserad av Jules Dassin 1948, är ett konkret exempel på en polisprocedurfilm. Criterion beskriver den så i sin katalog och lyfter fram att den spelades in i New York. I den modellen driver utredningen handlingen framåt: poliserna följer ledtrådar, kopplar samman vittnesmål och försöker identifiera den skyldige. Polisens arbete ger berättelsen dess framåtrörelse.

I lagret i Reservoir Dogs gör rånarna en del av det arbetet med att rekonstruera händelseförloppet. Pink tolkar polisens snabba reaktion som ett tecken på att någon har tjallat. White går igenom vad han vet om sina kumpaner; till slut pekar Joe ut en av dem. Deras frågor påminner om en utredning, men syftet är att skydda rånet och dem som begick det. För dem är den möjliga infiltratören hotet de måste hitta.

Männen känner till brottet eftersom de själva deltog i det. Det de inte vet är hur informationen nådde polisen. Den utgångspunkten förskjuter publikens intresse: det är mindre viktigt att ta reda på vem som rånade vem än att se hur de anklagar varandra. Dessutom visas inte rånet. Berättelserna om hur det gick till kommer från personer som var inblandade och har skäl att rättfärdiga sitt eget agerande eller lägga skulden på någon annan.

Filmen sparar inte heller infiltratörens identitet som ett sista svar. Den avslöjas för tittaren medan det fortfarande återstår beslut att fatta i lagret. Från och med då vet vi något som rånarna inte känner till. Förhören skapar spänning eftersom vi ser vem de kan lita på och vilka följder det skulle få om de tog miste. Nöjet i att lösa en gåta får ge plats åt oron i att se en misstanke närma sig sitt mål.

En polis utan kontroll över situationen

Orange tillhör polisen, men måste uppträda som en brottsling för att stanna kvar i gänget. Hans tillgång till information beror på att de andra accepterar den identiteten. Det begränsar hans auktoritet: han kan inte beordra sina kollegor att samarbeta eller öppet förklara varför han är där. När han är skadad gör hans fysiska beroende av White det ännu svårare att utföra uppdraget.

Träningen med Holdaway visar vilken sorts skicklighet han behöver. Han lär sig att återge en påhittad upplevelse på ett övertygande sätt. Förberedelserna handlar om ord, detaljer och övning; polisen måste kunna spela en roll inför dem han vill utreda. Den förmågan kan öppna en dörr, men låter honom inte förutse alla gängets reaktioner eller kontrollera vad som händer efter rånet.

Polisen Marvin Nashs situation visar en annan begränsning. Det är känt att han är polis, och han är försvarslös inför sina fångvaktare. Hans närvaro visar att tillhörighet till en institution inte är detsamma som att ha kontroll över scenen. Publiken kan känna med honom och hoppas att han blir räddad utan att ha en fri utredare som leder berättelsen mot den lösningen. Att vänta på hjälp får ett pris för någon som redan befinner sig i lagret.

Infiltration och splittrad lojalitet hade förekommit i kriminalfilmen tidigare. Reservoir Dogs och City on Fire delar situationen där en polis knyter band till de män han utreder. I sin katalog placerar Criterion den infiltratör som spelas av Chow Yun-fat i centrum av Ringo Lams film, som hade premiär 1987. Jämförelsen hindrar oss från att tillskriva Tarantino en konflikt som redan ingick i en äldre tradition.

Professionalism, lojalitet och resultatet av insatsen

Rånarna använder professionalism som måttstock när de bedömer varandra. Pink förebrår dem för handlingar som ökar faran och försvårar flykten, men hans mål är fortfarande att genomföra ett brott. I en intervju av Ella Taylor som publicerades i LA Weekly 1992 förklarade Tarantino att det här språket hjälpte rollfigurerna att ge respektabilitet åt det de gjorde. Att kräva disciplin gör dem inte till försvarare av dem som de skadar.

White väcker en annan fråga: hans omsorg om den skadade framstår som ett igenkännbart sätt att skydda någon, även om vi också ser honom använda våld. Filmen låter oss uppmärksamma den handlingen utan att göra hela rollfiguren till en moralisk förebild. Konflikten mellan hans känslor och hans tillhörighet till gänget komplicerar uppdelningen mellan allierade och fiender. En person kan hjälpa en annan och samtidigt utsätta tredje part för fara.

Att ge brottslingar huvudroller var inte heller något helt nytt. The Killing, av Stanley Kubrick, hade redan 1956 byggt en berättelse kring planeringen av ett rån och dess misslyckande. Det exemplet gör det nödvändigt att precisera jämförelsen med polisfilmen: här saknas inte en hjälte för att Tarantino för första gången skulle ha upptäckt att en brottsling kan vara huvudperson i en film. Utredarens roll, huvudpersonens och den moraliska auktoritetens kan falla på olika personer.

Enligt Marvin ska poliserna som väntar utanför lagret ingripa när Joe Cabot anländer. Det går inte ihop med den akuta situationen för dem som behöver hjälp där inne. Polisens ingripande når till slut fram till platsen, men filmen lägger inte till ett efterspel på polisstationen, en officiell förklaring av fallet eller ett firande av insatsen. Polisernas ankomst knyts till slutet på konflikterna mellan de personer som tittaren har följt medan de väntat.

Ordet ”tjallare” placerar misstanken inom gängets eget språk. När rånarna letar efter den som läckte informationen talar de framför allt om ett svek mot dem. Samma person kan vara en förrädare för sina rånarkumpaner och en polis som utför ett uppdrag. Skillnaden märks i orden som de olika grupperna använder för att beskriva personens roll.

Det spelar också roll vem som riktar en anklagelse. Pink håller flera möjligheter öppna; Joe pekar ut Orange och tänker agera mot honom. Att tala med säkerhet är inte detsamma som att lägga fram mycket bevisning. Publiken har tillgång till ytterligare information och kan därför se att någon har rätt utan att godta metoden som ledde fram till det.

Oenigheten mellan ordval, kunskap och auktoritet gör det möjligt att läsa dialogen utan att automatiskt anamma den talandes perspektiv. Uttryck för tillit eller professionalism används av personer som försöker övertyga andra. Hur väl de fungerar i samtalet kan skilja sig från deras värde som förklaring till vad som hänt.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder