Manuset till Reservoir Dogs gör det möjligt att se förändringar som påverkar hur rollfigurerna presenteras och hur en handling skildras. Vissa skillnader gäller vem som håller ett tal, andra ett namn eller vad kameran till slut visar. En igenkännbar dialog kan behålla sitt innehåll men få en annan funktion när den flyttas från en rollfigur till en annan.
Jämförelsen utgår från en identifierad version: Quentin Tarantinos text daterad den 22 oktober 1990 och återgiven av IMSDb. I den utvecklar Pink sin tolkning av Madonna, och White vägrar att lämna dricks. I den färdiga filmen framförs dessa repliker i stället av Brown respektive Pink. Det är en av de tydligaste förändringarna mellan dokumentet och filmen.
Manusets tillkomsthistoria kräver också att man håller reda på datum och upphov. Minnet av en kort arbetsperiod är inte detsamma som en fullständig kronologi över bearbetningar, förberedelser och inspelning. Den här versionen gör det möjligt att studera hur vissa konkreta beslut såg ut före premiären och hur de förändrades.
Den daterade versionen och skrivtiden
Referensdokumentet är daterat den 22 oktober 1990 och bär Quentin Tarantinos namn. Den återgivna texten hos IMSDb ger ett konkret underlag för jämförelse med Reservoir Dogs, som hade premiär 1992. Datumet identifierar den versionen; det fastslår inte att den var det första utkastet eller att alla senare publicerade exemplar återger exakt samma innehåll. Skillnaderna som följer gäller jämförelsen mellan det här dokumentet och filmen.
I ”Cinema Tarantino: The Making of Pulp Fiction”, Mark Seals muntliga historia som publicerades i Vanity Fair i februari 2013, mindes Tarantino en skrivperiod på tre och en halv vecka. En kriminalhistoria som var tänkt för ett novellprojekt utvecklades till Reservoir Dogs. Uppgiften om tidsåtgång kommer från detta återblickande vittnesmål och räcker inte i sig för att fastställa startdagen eller knyta arbetets slut till datumet på det bevarade dokumentet.
Texten bygger upp en film kring följderna av ett rån. De överlevandes ankomst och samtalen om det som hänt bildar en situation som vidgas genom tillbakablickar. Reservoir Dogs kronologiska ordning gör det möjligt att studera hur tiden fördelas; här är det viktiga att manuset redan kombinerar krisen med deltagarnas bakgrund. Strukturen nöjer sig inte med att återge händelserna som ledde fram till mötet i kronologisk ordning.
Frukostscenen får nya röster och polisen ett nytt namn
I 1990 års version utvecklar Mr. Pink den sexuella tolkningen av Madonnas låt. I den färdigklippta filmen tillhör talet Mr. Brown, spelad av Tarantino. Förändringen påverkar hur de båda rollfigurerna introduceras. Brown får ett långt inlägg som tar plats i samtalet, medan Pink senare förknippas med ett annat sätt att säga emot. Jämförelsen bygger på det daterade manuset och filmens inledningsscen från 1992.
I det dokumentet är det Mr. White som vägrar lämna dricks, medan det i filmen är Mr. Pink. När repliken flyttas förändras vem vi ser försvara ett undantag inför gruppen. I filmen måste Pink motivera sin ståndpunkt för de andra innan vi möter honom under rånets press. Den första diskussionen ger honom ett tydligt sätt att argumentera. Förändringen gör det möjligt att studera rollfigurens karaktärisering utan att göra rollfigurens åsikt till ett personligt uttalande från skådespelaren.
De båda förflyttningarna samverkar: de omfördelar uppmärksamheten runt bordet. En ensembleöppning behöver skilja deltagarna åt utan att genast förklara deras bakgrund. Ett inläggs längd och de svar det framkallar hjälper till med det. Att behålla ett samtalsämne innebär inte att gruppen skildras på samma sätt, eftersom replikerna beskriver andra relationer när personen som får eller framkallar dem byts ut.
En annan variant förekommer när den tillfångatagna polisen talar med Orange. I 1990 års manus identifieras han som Jeffrey Andrews; i filmen heter han Marvin Nash och spelas av Kirk Baltz. Det är en namnändring i den här jämförelsen, inte två olika fångar. Scenen behåller kontakten mellan den skadade polisen och Orange, men namnet på rollfiguren i filmen kommer från filmens dialog, inte från det tidigare dokumentet.
Att skriva handlingen och vad kameran visar
Öronstympningen gör det möjligt att jämföra ett visuellt beslut. I 1990 års text beskrivs avskärningen ur den tillfångatagnes perspektiv; filmen vänder bort kameran från amputationen och visar resultatet efteråt. Greg Nicotero mindes denna förflyttning när han berättade om effekterna de hade förberett: Ken Lewis intervju med honom i Ain’t It Cool News, den 28 maj 2020. Skillnaden påverkar tittarens upplevelse: tittaren får tillräcklig information om övergreppet utan att se det utföras direkt.
En skriven anvisning kan slå fast handlingen och föreslå hur den ska ses, men inspelning och klippning avgör till slut hur länge kameran stannar vid något och vart den riktas. I det här fallet finns händelsen kvar i berättelsen, medan skildringen förändras. Jämförelsen gör det möjligt att skilja mellan två beslut: vad rollfiguren gör och vilken del av handlingen publiken får se. Det behövs ingen rekonstruktion av hela sekvensen för att se skillnaden mellan sida och skärm.
Tarantino beskrev sitt skrivande som ett arbete som också var visuellt. I Paul Zimmermans intervju för Orbit 1992, återgiven av Quentin Tarantino Fan Club, förklarade han att han hade skrivit biljaktsscenen bildruta för bildruta. Vittnesmålet konkretiserar en sida av hur Tarantino skriver: manussidorna kan förebåda rörelser och bildutsnitt, utöver att innehålla dialog. Scenanvisningar har en annan funktion än replikerna och bör inte tillskrivas en rollfigurs röst när man diskuterar manuset.
Historien som Orange lär sig för att vinna brottslingarnas förtroende skapar ett samband mellan skrivande och skådespeleri inne i själva filmen. Rollfiguren förbereder en berättelse och måste få den att låta som en upplevelse han själv har varit med om. Scenen lägger vikt vid hur berättelsen framförs, vilken detalj som håller kvar uppmärksamheten och hur säker talaren verkar. Orden har ett tydligt syfte: att låta honom ta plats i gruppen.
Den episoden hjälper till att förstå varför manuset behöver vara mer än en samling minnesvärda repliker. Ett inlägg har en mottagare, en situation och en avsedd effekt. Innehållet kan verka övertygande eftersom det framförs i rätt ögonblick och med en attityd som stämmer med lyssnarnas förväntningar. När filmen tillför kroppar, pauser och reaktioner blir de här villkoren synliga. Manuset till Reservoir Dogs erbjuder material för den omvandlingen: samtalen presenterar rollfigurer, fördelar information och får någon att fatta ett beslut om en annan person.
Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder
