Storyboards för Reservoir Dogs: så planerades bilderna

Quentin Tarantino förklarade att han förberedde Reservoir Dogs med hjälp av skriftliga bildlistor. När han berättade om arbetet med Andrzej Sekula sa han att han inte använde ritade storyboards, utan beskrev de bildutsnitt och kamerarörelser han ville ha. Det vittnesmålet gör det möjligt att precisera vilket planeringsmaterial som kan tillskrivas filmen.

En storyboard organiserar en sekvens med hjälp av rutor; en bildlista kan lösa en del av förberedelserna i ord. Regissören använde skriftliga beskrivningar för att förutse vad kameran skulle göra och diskuterade sedan lösningarna med filmfotografen. Resultatet berodde också på vad skådespelarna gjorde inom det utrymme och den tid som fanns tillgängliga för inspelningen.

Att så många samtal utspelar sig på lagret gör förberedelserna särskilt viktiga. Att lyssna på någon kan innebära att titta på den som talar, observera en reaktion eller hålla flera personer i samma bild. När scenen planeras måste man bestämma vilken relation som är viktig att visa i varje ögonblick. Intervjuerna och anvisningarna i manuset ger exempel på det arbetet, utan att man behöver anta att det fanns en samling ursprungliga skisser.

Svaret på frågan om storyboards finns i Tarantinos eget vittnesmål. I en intervju som gjordes i Cannes och publicerades av Positif i september 1992, återgiven i Blu-ray Downlows recension av Reservoir Dogs från december 2022, förklarade han att han inte ritade dem: han gjorde detaljerade bildlistor och stämde av sina förslag med Sekula. Han beskrev kamerans placering och rörelser i text.

Skriftlig planering före inspelningen

En bildlista gör det möjligt att ordna de bilder som behövs för att täcka en scen. Den kan ange vilka som syns, varifrån de betraktas och när bildutsnittet ändras. Beskrivningen fokuserar på en uppgift under inspelningen; en storyboard lägger till en grafisk framställning. Det är olika dokument, även om båda kan bidra till att utforska förhållandet mellan en handling och kameran.

Tarantino berättade om ytterligare en sida av förberedelserna för Paul Zimmerman i intervjun för Orbit från 1992, som bevaras av Quentin Tarantino Fan Club. Han sa att han hade skrivit jakten bild för bild. Exemplet visar att vissa visuella beslut redan kunde skrivas in i manuset, innan de fördes över till ett särskilt verktyg för inspelningen.

Den version som är daterad den 22 oktober 1990 och återges på IMSDb innehåller anvisningar om synvinkel och rörelse. Under Pinks flykt föreslås till exempel att kameran följer löpningen. Anvisningen beskriver en skriven avsikt. För att avgöra vad som finns kvar i den färdiga filmen måste man granska klippningen, eftersom även handlingar och lösningar i ett tidigare manus kan ändras senare.

Manussidorna och intervjuerna ger alltså belägg för visuella förberedelser. De identifierar inte i sig ett blad som flera år senare cirkulerar som originalmaterial. En teckning som bygger på en filmruta kan återskapa en bild med stor precision och ändå vara en senare tolkning. För att veta hur den förhåller sig till produktionsarbetet behöver man känna till dess datering och proveniens.

Att bestämma vad man ska titta på under ett samtal

Planeringen får en konkret utmaning i lagret i Reservoir Dogs: en stor del av handlingen består av att prata och lyssna. Kameran kan hålla två män i bild så att en anklagelse och svaret på den delar samma utrymme. Den kan också gå närmare den ene och låta den andres röst höras utanför bild. De alternativen förändrar var åskådaren söker information.

Ett inlägg kräver inte att man omedelbart byter bild. Ibland förklarar den lyssnandes reaktion situationen bättre än talarens ansikte. Att låta Orange ligga kvar i bild påminner dessutom om en brådska som de andra kanske skjuter upp. Bilden förmedlar information även när dialogen handlar om något annat.

De skriftliga bildlistorna kunde förutse hur uppmärksamheten skulle fördelas, men arbetet med Sekula gjorde det möjligt att diskutera andra lösningar. Det samarbete som Tarantino beskriver lämnar utrymme mellan den första idén och den färdiga bilden: ett förslag kan omprövas om en annan placering eller rörelse tydligare visar relationen mellan skådespelarna. Kunskap om platsen och skådespelet tillför förutsättningar som planeringen måste omsätta i praktiska beslut.

Filmen låter oss studera resultatet av dessa beslut; vittnesmålen förklarar delar av arbetssättet. Skillnaden är viktig när man söker efter dess storyboards: det material som regissören har dokumenterat är en planering i ord, utvecklad i dialog med teamet. Att det slutliga bildutsnittet är exakt innebär inte att varje bild måste ha funnits som en ritad ruta i förväg.

En dialogscen gör det möjligt att uppfatta förberedelserna även när kameran står stilla. Det spelar roll vem som kommer in i bild, vilket avstånd personen håller till en annan rollfigur och vad som händer medan hen lyssnar. Stillheten kan bevara en maktrelation som ett klipp skulle skilja åt. Genom att studera den fördelningen kan man förstå vilken typ av beslut bildlistan behövde lösa.

Det är också viktigt att skilja mellan berättelsens förlopp och arbetsordningen. En lista kan organisera vad som behöver filmas utan att ännu ange den slutgiltiga längden på varje bild. I klippningen används det inspelade materialet för att avgöra hur länge en reaktion dröjer kvar och när ny information kommer. Därför räcker det inte att beskriva ett bildutsnitt för att återskapa hela dess funktion.

Reservoir Dogs är ett användbart exempel när man vill studera kontinuiteten mellan skrivande, inspelning och klippning. Orden förebådar en bild, skådespelarna tar plats i rummet och filmen avgör hur länge vi ser den. Varje fas tillför konkreta förutsättningar till en planering som regissören hade påbörjat skriftligt.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder