Reservoir Dogs: så hänger händelserna och tidshoppen ihop

Reservoir Dogs börjar med en frukost och visar efter förtexterna Orange skadad i en bil. Mellan dessa två ögonblick har rånet som för samman personerna ägt rum. Filmen lämnar den händelsen utanför bild och tvingar oss att förstå följderna innan vi känner till en stor del av förberedelserna. Den inledande förvirringen uppstår ur avståndet mellan det som har hänt och det som åskådaren har fått se.

Den kronologiska ordningen gör det möjligt att placera varje fragment i förhållande till rånet. Klippordningen förklarar varför en viss information dyker upp just när någon grälar, misstänker något eller behöver försvara någon annan. Det är två olika relationer mellan samma scener: den ena ordnar orsak och verkan, den andra avgör vad publiken vet medan den bevittnar följderna.

Skillnaden blir avgörande när det gäller Orange. Om vi kände till hans identitet från början skulle vår relation till den skadade mannen och dem som skyddar honom förändras. Tarantino portionerar ut den kunskapen inom en handling som fortsätter att utvecklas i lagret, även när berättelsen lämnar den för att visa det förflutna.

Lagret fungerar som berättelsens nutid. Tillbakablickarna förklarar hur personerna har hamnat där, medan återgångarna tar oss tillbaka till en situation som blir allt svårare. Att ordna fragmenten klargör händelsekedjan, men lämnar en lucka: insidan av juvelerarbutiken under rånet blir aldrig en synlig sekvens.

Kronologin: förberedelser, rån och återförening

Händelserna följer på varandra i fem faser. Förberedelserna äger rum före det som sker i lagret, men deras placering på skärmen fastställer ingen exakt tidsordning mellan alla möten.

  1. Förberedelser. Joe samlar ihop gruppen, Blonde återupptar sin relation med Cabot-familjen och Orange förbereder sin infiltration. Dessa förlopp sammanstrålar före rånet, utan att det behövs någon konstlad kronologisk ordning mellan varje möte.
  2. Gemensam plan och frukost. Gruppen får sina uppgifter och alias. Frukosten som inleder filmen äger rum efter förberedelserna och före intrånget i juvelerarbutiken.
  3. Rån och flykt. Rånet sker utanför bild. Flyktvägarna skiljer gruppen åt; White kör den skadade Orange till lagret.
  4. De första händelserna i lagret. Pink anländer och därefter Blonde. Eddie ger sig av med White och Pink; Blonde blir kvar med gisslan och Orange, som ingriper mot honom.
  5. Återkomst och upplösning. Eddie återvänder med White och Pink. Sedan kommer Joe, vars anklagelse mot Orange utlöser den slutliga konfrontationen.

Händelseförloppet gör det möjligt att rekonstruera handlingen i Reservoir Dogs och se vilka händelser som redan har inträffat när någon kommer in i en scen. Eddie återvänder till exempel till ett lager där saker har hänt medan han varit borta. Publiken har sett detta förlopp, så den vet något annat än den nyanlände innan förklaringarna börjar.

Klippningen växlar mellan lagret och tre kapitel

I Paco Plazas analys från 1997, återgiven av Filmoteca de Catalunya, kombineras prologen, sekvenserna från lagret och kapitlen om White, Blonde och Orange. Han lyfter också fram den korta tillbakablicken som visar Pinks flykt medan han berättar om den. Minnesbilden knyter en muntlig förklaring till en tidigare handling, utan att utveckla en biografisk introduktion motsvarande de tre namngivna avsnitten.

Kapitlet om White skildrar hans tidigare relation till Joe. Placeringen gör att publiken får veta om den kopplingen när tilliten till ledaren redan har betydelse i konflikten. Tillbakablickens information ger ett motiv som hjälper oss att förstå ett beteende i nuet. Om alla bakgrundsuppgifter hade presenterats från början skulle samma information ha kommit innan vi visste vad som kunde sätta den på prov.

Avsnittet om Blonde introducerar hans band till Joe och Eddie efter att han har anlänt till lagret. Åskådaren måste då förena två bilder av personen: mannen som tas emot som en del av en förtroendefull relation och deltagaren vars agerande under rånet väcker fientlighet. Förskjutningen i tiden gör det möjligt för båda omdömena att samexistera. Att känna till en tidigare vänskap förklarar en lojalitet, även om det inte gör de handlingar som andra personer klandrar honom för rimliga.

Tillbakablicken på Orange kommer när publiken redan känner till att han är polis. Ian Farrington lyfte fram denna placering i sin recension från september 2016: den längsta tillbakablicken följer efter avslöjandet. Därefter förklarar hans förflutna hur han lyckades infiltrera gruppen. När berättelsen återvänder till nutiden vet åskådaren något som vissa män i lagret fortfarande avvisar eller inte känner till; spänningen beror på när de kommer att agera utifrån det.

Det verkliga förflutna och anekdoten som Orange hittar på

Det finns ett undantag som gör att alla bilder inte kan ordnas som sanna minnen. AFI:s synopsis beskriver droghistorien som Orange övar in för att imponera på brottslingarna som påhittad. Att lära sig och berätta anekdoten är en del av hans förberedelser; det han berättar är ingen verklig upplevelse som ska läggas till i hans biografi. Visualiseringen visar hur effektiv lögnen är. En bild kan skildra innehållet i en berättelse utan att intyga att det som berättas verkligen har hänt.

Charles Deemer kopplade i sin studie av Tarantinos manus för Creative Screenwriting från vintern 1994 samman de utdragna samtalsscenerna med våldsutbrotten omkring dem. Hans iakttagelse om manuset till Reservoir Dogs bidrar till att förklara hur strukturen också organiserar rytmväxlingar. Det förflutna kan få ta stor plats i berättelsen samtidigt som ett hot i nuet fortfarande hänger över personerna; denna väntan är en del av samtalets effekt.

Den icke-linjära berättartekniken hos Tarantino skapar här en konkret förändring av spänningen. Först saknas information för att tolka anklagelserna; sedan får publiken veta något som gör Whites tillit smärtsamt skör. Om scenerna placerades om i kronologisk ordning skulle denna förändring av åskådarens position försvinna. Händelserna skulle fortfarande ha sina orsaker, men samma förtroendefulla ord skulle redan från början höras med en annan kunskap om den som tar emot dem.

Oranges skada ger en annan måttstock för tiden: kroppslig brådska. Medan en tillbakablick kan breda ut sig och visa lugna samtal har åskådaren fortfarande bilden av mannen som behöver hjälp i minnet. Att gå över till en tidigare scen löser inte det behovet. Därmed uppstår en spänning mellan tiden som finns för att berätta om bakgrunden och den tid personerna verkar ha på sig att agera.

Den skillnaden gör att längden på ett kapitel inte kan användas som en klocka för vad som händer i lagret. Tio minuters speltid ägnade åt det förflutna bevisar inte att de som befinner sig där har väntat exakt tio minuter längre. Filmen förmedlar press genom den skadade mannens tillstånd och uppskjutna beslut, utan att ge någon ständig motsvarighet mellan skärmtid och berättelsens tid. Varje återgång tar oss tillbaka till denna konkreta brådska: vi kan förstå personen bättre när vi har fått veta mer om hans förflutna, men publikens kunskap förändrar inte den hjälp han får i scenen.

Visa alla artiklar i Reservoir Dogs: rånet berättat genom dess följder