Icke-linjärt berättande: hur Tarantino ändrar ordningen för att ändra betydelsen

Att ändra händelsernas ordning påverkar vad vi förväntar oss, vem vi tror på och hur vi tolkar ett beslut. Tarantinos icke-linjära berättande fungerar på flera sätt och ska inte förväxlas med vilken växling som helst mellan olika rollfigurer.

Händelsernas ordning och filmens ordning

En berättelse kan rekonstrueras kronologiskt även om filmen inte berättar den på det sättet. Skillnaden mellan de båda ordningarna gör det möjligt att hålla inne information, återvända till en händelse eller placera ett beslut i slutet på grund av dess känslomässiga tyngd. Hos Tarantino förändrar den här organiseringen tittarens relation till rollfigurerna. Att få veta något sent är inte detsamma som att få veta det från början, även om de händelser vi till slut får reda på är desamma.

Reservoir Dogs börjar i anslutning till ett rån som långfilmen inte visar som en stor central sekvens. De överlevandes nutid avbryts av tidigare händelser som förklarar relationer och förberedelser. Att själva rånet saknas riktar uppmärksamheten mot följderna: skador, misstankar och oförenliga versioner. Strukturen är inte ett pussel som enbart skapats för att dölja en lösning; den låter oss först uppleva krisen och sedan ompröva grunderna för tilliten.

Fallet med Mr. Orange är avgörande. Informationen om hans identitet förändrar hur vi uppfattar hans relation till Mr. White. En scen som verkade visa yrkesmässig solidaritet får en annan innebörd när vi känner till infiltrationsuppdraget. berättarordningen i Reservoir Dogs styr den här förändringen: publiken följer inte alla rollfigurer med samma kunskap genom hela filmen.

En tillbakablick behöver inte heller förklara det förflutna uttömmande. Den kan välja ut den händelse som förändrar en viss relation och utelämna andra år i livet. Det urvalet håller berättelsens fokus. Intresset ligger inte i att komplettera personporträtt, utan i att ge den information som förändrar det som sker framför oss. Kronologin används som ett perspektivverktyg.

Pulp Fiction och Kill Bill: två olika sätt att strukturera om

I Pulp Fiction får vi se Vincent efter att ha bevittnat hans död, eftersom klippordningen återvänder till ett tidigare ögonblick. Han återuppstår inte i berättelsen. Förflyttningen i tiden skiljer en scens slutliga placering i filmen från dess kronologiska placering. Det gör att slutet kan kretsa kring Jules och möjligheten till förändring, i stället för att nödvändigtvis avslutas med den sista händelsen i kalendern.

Återkomsten till restaurangen förändrar också vår uppfattning om en händelse som redan har börjat. I början får vi lära känna paret som förbereder rånet; i slutet vet vi mer om dem som sitter vid ett annat bord. den kronologiska ordningen i Pulp Fiction kan tydliggöra den faktiska händelseföljden, men filmens upplevelse bygger just på att vi inte får den som en obruten linje. Mötet samlar känslomässig information som byggts upp vid olika tillfällen.

Kill Bill organiserar hämnden genom hopp som presenterar mål, delresultat och bakgrund i en medvetet fragmenterad följd. Listan ger en grundläggande orientering samtidigt som berättelsen ändrar ordningen på konfrontationerna. Publiken kan följa huvudpersonens vilja även om den ännu inte känner till alla detaljer om hennes förflutna. Målet fungerar som en stadig referenspunkt i en berättelse som skiftar i tid och stil.

Träningen hos Pai Mei visar en annan funktion hos tillbakablicken. En kunskap som förvärvats tidigare kan introduceras när den hjälper oss att förstå en senare förmåga eller ett senare beslut. kronologin i Kill Bill och presentationsordningen fyller olika uppgifter: den ena förklarar när träningen ägde rum, den andra avgör när det passar att vi får veta om den. Effekten av en färdighet beror också på när dess förberedelser avslöjas.

Att återvända till en tidpunkt för att avslöja ny information

The Hateful Eight återvänder till tidigare händelser på samma plats för att visa vad vissa rollfigurer dolde. Platsen förändras inte nödvändigtvis, men vår position i förhållande till den gör det. Personer som verkade ha träffats av en slump visar sig ha en gemensam historia. Det förflutna gör detaljer i nutiden till tecken som vi tidigare inte kunde tolka korrekt, och tittaren går mentalt tillbaka till scener som redan visats.

kapitelordningen i The Hateful Eight kombinerar den här tillbakablicken med en instängd situation som fortsätter att utvecklas. Tillbakablicken gör inte nutiden mindre viktig, utan mer betydelsefull, eftersom den förändrar möjligheterna att överleva och bedra. Avslöjandet gör det möjligt att förstå en plan, men garanterar inte att vi vet hur den kommer att sluta. Mer kunskap kan skapa större spänning i stället för att lösa den helt.

Andra filmer kräver en mindre kategorisk beskrivning. Att växla mellan rollfigurer som upplever samma dag är parallellklippning, inte nödvändigtvis en kronologisk oordning. Once Upon a Time... in Hollywood kombinerar gemensamma dagar med minnen och ellipser, men huvudstrukturen behåller en igenkännbar utveckling. Django Unchained går också till stor del framåt, även om den innehåller tillbakablickar. Att göra hela filmografin till en enda modell skulle dölja de här skillnaderna.

Den cirkulära strukturen är en annan möjlighet, som hänger ihop med den här men skiljer sig från den. En film kan återvända till en inledande scen och ändå innehålla en komplicerad tidslinje; den kan också vara icke-linjär utan att sluta där den började. Ett användbart sätt att bedöma det är att se vad som förändras när ordningen ändras: vår sympati, en misstanke, innebörden av en handling eller känslan i slutet. Hos Tarantino får tiden kraft när dess fördelning förändrar de här relationerna och dessutom ber publiken att rekonstruera en händelseföljd.

Läs guiden om Tarantinos dialog och berättarstruktur.

Visa alla artiklar i Quentin Tarantinos dialoger: ord, tid och karaktärer