The Hateful Eight följer nästan hela tiden resan till sybehörsaffären och den slutliga konfrontationen. Två väl avvägda tillbakablickar förändrar vad vi vet om sådant som redan har hänt.
Resan och ankomsten
The Hateful Eight är indelad i sex kapitel. Deras ursprungliga titlar är Sista etappen till Red Rock, En jävel, Minnies sybehörsaffär, Domergue har en hemlighet, De fyra passagerarna och Svart man, vitt helvete. Det sista presenteras uttryckligen som det avslutande kapitlet. Översättningarna kan variera mellan utgåvor, så de engelska titlarna gör det möjligt att identifiera strukturen utan att förlita sig på en viss svensk formulering.
Det första kapitlet för samman Warren med John Ruth och Daisy under diligensresan. Stormen gör behovet av transport till en brådskande förhandling. Innan mysteriet kring sybehörsaffären tar vid visar filmen hur förtroende uppstår mellan beväpnade män som knappt känner varandra. Vapen, lik, belöningar och dokument spelar alla en roll i den första fördelningen av trovärdighet.
I det andra kapitlet tillkommer Chris Mannix. Hans påstående att han är Red Rocks nye sheriff innebär både en möjlig auktoritet och omedelbar osäkerhet. Kapitlet lyfter också tydligare fram de motsättningar som lever kvar efter inbördeskriget. Resan blir ett rörligt rum där personerna diskuterar sitt förflutna innan de blir instängda på en och samma plats.
Det tredje kapitlet för gruppen till Minnies sybehörsaffär. Där träffar de andra män och får en förklaring till varför de vanliga ansvariga inte är där. Berättelsen skildrar kroppar, föremål och vanor med en tålamodsprövande noggrannhet som verkar gå utöver vad som behövs för att föra handlingen framåt. Denna ansamling blir viktig: det som först verkar vara vardaglig miljö kan senare få betydelse som ledtråd eller motsägelse.
Två tillbakablickar med olika funktioner
I det fjärde kapitlet går berättelsen kort tillbaka i tiden och avslöjar att någon har förgiftat kaffet. Tillbakablicken är kort och väljer ut en handling som ägde rum medan uppmärksamheten var riktad åt ett annat håll. Den ersätter inte hela den tidigare scenen och visar inte någon oförenlig version. Den tillför en samtidig händelse som klippningen hade hållit utanför vårt synfält.
Det tillägget förändrar spänningen. Tidigare handlade det om att ta reda på vad de närvarande kunde dölja; nu vet vi att ett angrepp pågår. Publiken ser de möjliga offren med ett informationsövertag som gör deras vardagliga rörelser hotfulla. Berättelsen kan dröja vid en sång eller en kopp eftersom den redan har etablerat faran som följer med väntan.
Det femte kapitlet gör ett betydligt större tidshopp. De fyra passagerarna går tillbaka till Domergues gängs ankomst, innan Ruth och hans följeslagare dyker upp. Sybehörsaffären visas med sina invånare och sin verksamhet som de såg ut före ockupationen. Åskådaren får veta hur den situation som först verkade vara berättelsens utgångspunkt hade skapats.
Skillnaden mellan de två tillbakablickarna är avgörande. Kaffescenen avslöjar en dold handling i en scen vi redan känner till. Tillbakablicken om de fyra passagerarna återskapar förutsättningarna som gjorde nästan hela mysteriet möjligt. Den ena skapar förväntan inför en omedelbar fara; den andra omorganiserar i efterhand vår tolkning av personer, föremål och frånvaro.
Den rekonstruerade kronologin och återkomsten till nuet
I kronologisk ordning kommer gänget först till sybehörsaffären, dödar dem som befinner sig där och förbereder identiteterna de ska använda. Därefter anländer Ruths diligens, med Warren och Mannix som har anslutit under resan. Samtalen utvecklas, konfrontationen med Smithers äger rum och kaffet förgiftas. Förhöret och skottet från golvet leder fram till den punkt där berättelsen avbryter nuet för att förklara det förflutna.
Det sista kapitlet tar vid efter skottets följder. Nu känner vi till förhållandet mellan konspiratörerna och vet vem som höll sig gömd. Huvudfrågan är inte längre vilka gästerna egentligen är, utan vem som kan överleva och vilka överenskommelser som är möjliga. Den samlade informationen förändrar spänningens karaktär, trots att miljön i stort sett är densamma.
Tarantinos icke-linjära berättande har här en relativt återhållsam form. Filmen tvingar oss inte att hela tiden ordna om fragment som ligger långt ifrån varandra. Den håller fast vid ett utdraget händelseförlopp och sparar sina tidshopp till tillfällen då ny information kan förändra tolkningen av miljön radikalt. Denna återhållsamhet låter publiken känna väntans tyngd innan förklaringen kommer. Den gör det också möjligt att omvärdera ett helt samtal utan att se det igen: det räcker att få veta vem som låtsades för att de återkallade replikerna ska ändra innebörd och nya samband mellan tystnaderna ska framträda.
Kapitelrubrikerna påverkar också tempot. Var och en markerar ett skede med en tydlig mittpunkt: resa, ankomst, tillflyktsort, hemlighet, förflutet och upplösning. Det inledande landskapet, med sin religiösa gestalt i snön, skapar en högtidlighet som står i kontrast till det mänskliga våld som följer. Strukturen gör en till synes slumpartad ankomst till en förberedd fälla och tvingar sedan personerna att agera när sanningen inte längre kan återge någon livet.
Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
