Daisys förhandling och hennes slutliga avrättning

Daisy försöker överleva genom att skilja Warren från Mannix. Hennes sista förhandling bygger på pengar, hot och löftet om en utväg, men den förutsätter att en av hennes motståndare går med på att förråda den andra.

Erbjudandet syftar till att splittra en fortfarande ny allians

När The Hateful Eight går in i sin sista del har Daisy Domergue förlorat en stor del av det som tidigare stärkte hennes självförtroende. Jody är död, hennes följeslagares identitet har avslöjats och Warren kan fortfarande ställa villkor trots sin skada. Mannix är också svårt skadad, men kan fortfarande agera. Daisy ser en möjlighet att förändra utgången i honom: hon måste göra honom till sin partner eller åtminstone få honom att vända sig bort från Warren.

Förslaget kombinerar en praktisk utväg med en berättelse om vad som kommer att hända om hon får nej. Daisy talar om män ur sitt gäng och hotar med följderna av deras ankomst. Hon använder också belöningarnas värde och möjligheten att lämna platsen. Hon framställer samarbetet som ett beslut grundat på egenintresse, som kan vara mer fördelaktigt än att hålla sig till en skadad man som knappast kan skydda honom.

Uppgiften om femton män kommer från Daisy. Filmen visar inte gruppen och bekräftar inte att den väntar under de förhållanden hon beskriver. Åskådaren vet att det finns ett gäng och att flera av dess medlemmar har deltagit i fritagningen, men den kunskapen gör inte varje efterföljande hot till bekräftad information. Förhandlingens trovärdighet beror just på hur stor risk Mannix är beredd att ta utifrån ett påstående som inte går att kontrollera.

Daisy behöver inte säga något som är helt sant för att erbjudandet ska vara farligt. Det räcker att så ett rimligt tvivel hos sin samtalspartner: kanske är det en dödsdom att stanna hos Warren, och kanske kan hon erbjuda ett alternativ. Scenen undersöker kraften i ett löfte när ingen har tillräckligt med tid, hälsa eller information för att granska det.

Pengar, rasism och en felbedömning av Mannix

Fången vädjar till intressen som har funnits med under hela filmen. Lik har ett ekonomiskt värde för prisjägare; offentliga ämbeten ger möjlighet att hävda auktoritet; rasism kan underlätta allianser mellan vita. Daisy försöker ordna dessa faktorer till sin fördel. Hon hoppas att Mannix tidigare fientlighet mot Warren ska göra det acceptabelt att överge eller döda honom.

Men bandet mellan de två männen har förändrats genom konkreta händelser. Warren hindrade Mannix från att dricka det förgiftade kaffet, och båda har sett hur de påstådda resenärerna agerade samordnat. Daisys erbjudande ställs mot den här färska erfarenheten. Hennes kalkyl tar hänsyn till verkliga fördomar, men underskattar betydelsen av en livräddande skuld och de bevis som just har visat sig inför den påstådda sheriffens ögon.

Mannix kan fortfarande vara misstänksam även när förslaget utlovar fördelar. Hans nej kräver inte att han plötsligt har blivit en man utan rasistiska åsikter. Det räcker att han betraktar Daisy som mindre pålitlig och inser att pakten med Warren vilar på en konkret grund som hon inte kan sudda ut med ord. Rollfigurens utveckling sker mitt i hans motsägelser, utan att lösa dem alla.

Förhandlingen påverkas också av kropparnas tillstånd. Skadorna, medvetslösheten och svårigheten att röra sig skapar möjligheter som inte skulle finnas i ett vanligt samtal. Daisy kan invänta att någon förlorar medvetandet eller försöka nå ett vapen. Därför rymmer varje replikväxling en andra, underliggande handling: vem som fortfarande har kraft att utnyttja ett förbiseende och vem som inte längre kan svara.

Hängningen och minnet av John Ruth

Warren och Mannix beslutar till slut att hänga Daisy för att uppfylla det öde som John Ruth ville för henne. Minnet av prisjägaren ger dem ett gemensamt motiv och en välbekant metod. Ruth utmärkte sig genom att ta sina fångar levande, så galgen sammanfattar hans yrkesidentitet även efter hans död.

Att använda samma metod gör inte avrättningen till en rättegång. Daisy ställs inte inför en domstol och får ingen dom från en myndighet utanför konflikten. Männen som beslutar om hennes död har blivit angripna, är skadade och vill besegra sin motståndare. Scenen låter oss se Daisys brottsliga ansvar och samtidigt lägga märke till den hämndlystnad som präglar beslutet.

Våldet i slutet hindrar segern från att framstå som rättfram. De två överlevande måste samarbeta fysiskt för att avrätta henne och betraktar resultatet utmattade. Den gemensamma tillfredsställelsen uppstår sida vid sida med blodet och risken att de själva ska dö. Den blandningen bevarar det moraliska obehag som filmen hade förebådat i samtalen om straff och rättvisa.

Daisys motstånd upphör när hon inte längre kan göra information, släktskap eller girighet till en användbar allians. Filmens slut fortsätter med Lincolns brev, men förhandlingen har slagit fast förutsättningen: Warren och Mannix kan dela en fiktion om respekt efter att ha delat en avrättning. Närheten mellan dem knyts till den handlingen, och filmen erbjuder inget bekvämt avstånd från vilket man kan fira den utan förbehåll.

Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön