De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön

De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön

De hatfulla åtta förvandlar en fjällstuga till en plats där varje presentation måste ifrågasättas. De som befinner sig där har ett omedelbart gemensamt behov: att skydda sig mot ovädret. Men de kommer dit med intressen och minnen som gör det svårt att leva tillsammans. Skyddet gör det möjligt att överleva kylan och tvingar dem samtidigt att stanna nära människor som kan bli ett hot.

Filmen förenar inslag från westernfilmen med den slutna intrigfilmen. Rollfigurerna talar om belöningar, ämbeten och militära förflutna för att slå fast vem som förtjänar lydnad och vem som kan kräva svar. Den kampen tar lika stor plats som vapnen. En självsäker röst kan övertyga, skrämma eller dölja en motsägelse; att lyssna innebär att avgöra vilken del av en berättelse som verkar trovärdig.

Det vidsträckta landskapet i början följs av ett allt större fokus på positionerna i ett rum. Blickar, avstånd och små förändringar i beteendet skapar en känsla av vaksamhet. Den kärva humorn och våldsutbrotten bryter av väntan utan att erbjuda någon moraliskt bekväm utgångspunkt för att döma de andra. Misstron påverkar både människorna och sättet de försöker förklara världen på.

De hatfulla åtta, som hade premiär 2015, utspelar sig i Wyoming efter det amerikanska inbördeskriget. En diligens är på väg till Red Rock medan en snöstorm närmar sig. Resan för samman flera främlingar och slutar med att de hamnar på Minnies handelsbod, där andra resenärer redan befinner sig.

Rollfigurer som kämpar om auktoriteten

I rollistan som BFI har sammanställt spelar Kurt Russell John Ruth och Jennifer Jason Leigh Daisy Domergue. Han är prisjägaren som transporterar henne som fånge; hon utsätts för en bevakning som också styr hennes rörelser. Den fysiska närheten gör deras agerande oupplösligt sammanflätat: Daisys reaktion kan motsäga den självsäkerhet med vilken Ruth vänder sig till de andra. Att kontrollera en kropp innebär inte att man förstår vad personen ser eller väntar sig.

Samuel L. Jackson spelar major Marquis Warren, tidigare unionssoldat och prisjägare. Walton Goggins spelar Chris Mannix, som presenterar sig som den nye sheriffen i Red Rock. Identiteterna de åberopar för in kriget och rasismen i en till synes praktisk förhandling om resan. Att veta vilket ämbete någon haft eller vilken sida personen tillhörde säger inget om nästa beslut. De närvarande måste erkänna auktoriteten, och det erkännandet är ständigt omstritt.

Ensemblen byggs upp genom skillnader i röst, hållning och tålamod. Vissa rollfigurer kräver uppmärksamhet med långa berättelser, medan andra verkar nöja sig med att lyssna från ett hörn. Skillnader i hur mycket de talar innebär inte att de är olika viktiga. En person som förblir tyst kan påverka samtalet eftersom de andra inte vet vad personen har förstått eller vem hen misstror. Filmen gör det lika viktigt att iaktta lyssnarna som att följa den som talar.

Skyddet och kontrollen över informationen

Minnies sybehörsaffär erbjuder mat, värme och vila – vardagliga funktioner som omständigheterna gör problematiska. Att dela ett bord eller röra sig mellan möblerna innebär att acceptera en närhet som ingen helt kan kontrollera. Stormen begränsar möjligheterna att ta sig därifrån och gör det svårt att lämna en diskussion. Platsen ser ut som vilken vardaglig lokal som helst, men används taktiskt; en förändrad position påverkar vem som kan se, höra eller avbryta någon annan.

Kapitelindelningen styr tillgången till det förflutna och till sådant som händer utan att vissa rollfigurer känner till det. Berättelsen presenterar inte all information på en gång eller ur ett och samma perspektiv. När en ny uppgift dyker upp måste tittaren ompröva förtroendet för en tidigare förklaring. Den omprövningen är en del av spänningen: det är viktigt att ta reda på vad som händer, men också att förstå varför en viss version hade verkat övertygande.

Föremål blir betydelsefulla när de övergår från vardagsbruk till att bli föremål för en diskussion. En ägodel kan fungera som en statussymbol; ett påstående om den kan kräva att man blir trodd. Filmen låter oss läsa dessa utbyten som en kamp mellan bevis, berättelser och anseenden. Allt som sägs blir inte bekräftat, och ett ivrigt framförande räcker inte för att göra det till en tillförlitlig beskrivning. Den svarta humorn gör osäkerheten obekväm, eftersom den kan få oss att skratta samtidigt som någon försöker utöva sin makt.

Ett brett format i ett begränsat utrymme

American Cinematographers reportage om inspelningen dokumenterar 65 mm-filmnegativ och 70 mm-visningskopior, med bildförhållandet 2,76:1. I De hatfulla åtta i Ultra Panavision 70gör bredden det möjligt att hålla flera personer i bild samtidigt. Ett ansikte kan dra till sig uppmärksamheten medan en annan kropp syns på avstånd. Formatet låter oss alltså iaktta relationer, utöver att visa det vidsträckta landskapet.

Morricones musik till De hatfulla åtta bidrar till en känsla av hot som kan föregå varje synlig aggression. Oscarsakademin noterade att han fick en Oscar för bästa filmmusik vid ceremonin 2016. Musiken samspelar med röster, vind och ljud från lokalen: faran hör också till den omgivning vi hör medan kameran stannar inomhus. Ljudbildens väntan behöver inte genast avslöja vem som utgör hotet.

Versionerna av De hatfulla åtta påverkar hur filmen visas. American Cinematographer dokumenterar roadshowvisningen med ouvertyr och paus, samt en senare och kortare biografversion. Bildformat och klippning hänger ihop, men är olika saker: att behålla en bred bild bevisar inte i sig vilken version man ser. Den planerade pausen påverkar också upplevelsen av en berättelse som kretsar kring väntan.

Ordet ”rättvisa” får olika betydelser beroende på vem som uttalar det i De hatfulla åtta. En rollfigur kan åberopa ett ämbete, en belöning eller ett förfarande för att framställa det hen vill göra som legitimt. Filmen uppmanar oss att se avståndet mellan den motiveringen och det faktiska beteendet. Att tala för en institutions räkning suddar inte ut talarens personliga intressen.

Den här konflikten låter oss reflektera över gruppens samvaro utan att likställa varje rollfigur med en bestämd politisk idé. Personerna kommer dit med sina historier och fördomar, men deras allianser formas också av omedelbara behov. Ett tillfälligt sammanfallande av intressen kan föra samman människor som fortsätter att förakta varandra. Samarbete suddar inte automatiskt ut det som skiljer dem åt.

Det moraliskt obekväma ligger i den blandningen. Berättelsen ger skäl att misstro motstridiga budskap och visar hur förödmjukelse kan följa med ett påstått försvar av ordningen. För att bedöma en handling måste man se till vem som har makten, vilka valmöjligheter var och en har och vilka följder handlingen får för andra. Lagretorik och upplevelsen av att vara underställd lagen går inte alltid hand i hand.