Sambandet mellan Den stora tystnaden och The Hateful Eight handlar om mer än att byta ut öknen mot snö. Båda westernfilmerna frågar vad som händer när pengar gör en annan människas död till ett lagligt arbete.
Snön som hot och gräns för westernfilmen
Den stora tystnaden, regisserad av Sergio Corbucci 1968, utspelar sig i ett vintrigt Utah och ställer en stum revolverman mot prisjägare som förföljer en utsatt befolkning. The Hateful Eight för den snöiga westernfilmen till Wyoming efter inbördeskriget. Sambandet bygger inte enbart på en likhet som publiken har upptäckt: Museum of Modern Art har presenterat Tarantinos film som en hyllning till Corbuccis klassiker och dess instängdhet, prisjägare och snöstorm.
I båda filmerna förändrar det vita landskapet en vanlig förväntning på genren. Den öppna vidsträcktheten lovar inte längre fri rörlighet eller en väg ut mot horisonten. Det är svårt att gå, bära en kropp eller ta sig fram till en byggnad. Snön gör också förflyttningar synliga och skiljer de mörka gestalterna från bakgrunden, så landskapets skenbara renhet innebär inte lugn. Dess skönhet och fientlighet finns sida vid sida, utan att det ena upphäver det andra.
Corbucci upprätthåller ett ständigt samband mellan byn, bergsmiljöerna och dem som har stängts ute från det vanliga livet. Kylan förvärrar de förföljdas utsatthet. Tarantino koncentrerar gradvis handlingen till en diligens och därefter Minnies sybehörsaffär. Där fungerar snöstormen som en regelrätt låsning: att gå ut är ingen rimlig lösning, även om det innebär att stanna inne med människor som kan vara farligare än ovädret.
Den skillnaden förändrar publikens upplevelse. I Den stora tystnaden ser man ett samhälle som hålls nere av en exploaterande struktur. I The Hateful Eight tvingar det begränsade utrymmet publiken att granska positioner, blickar och motstridiga berättelser. Den ena bygger upp ett socialt landskap kring förföljelsen; den andra gör skyddsrummet till en fråga om identifikation. Det visuella släktskapet låter oss känna igen en tradition, men gör inte filmerna till variationer på samma berättelse.
Att få betalt för att döda är inte detsamma som att skipa rättvisa
Prisjägarnas yrke utgör den starkaste moraliska länken. Hos Corbucci kan Loco, spelad av Klaus Kinski, rättfärdiga sin grymhet med att den är ett betalt arbete. Att belöningen är laglig garanterar inte att förföljelsen är rättvis. Silence, Jean-Louis Trintignants rollfigur, konfronterar denna maskin från en position som berättelsen förknippar med offren. Det professionella våldet kopplas till vinning och en ojämlik maktfördelning.
The Hateful Eight skildrar en oenighet inom själva yrket. Warren transporterar lik som han hoppas få betalt för, medan John Ruth är stolt över att föra sina fångar levande till galgen. Skillnaden gör inte automatiskt Ruth medkännande: hans behandling av Daisy visar motsatsen. Men den väcker frågan om det förändrar något att upprätthålla en rättslig process när alla deltar i en ekonomi där tillfångatagande och död har ett pris.
Båda verken skiljer alltså mellan auktoritet och rättskaffenhet. Att bära dokument, känna till en belöning eller åberopa en regel kan underlätta övergrepp. Den iakttagelsen är skarpare än den konventionella bilden av laglösingen som står mot en hederlig lagens företrädare. Faran kommer inte alltid från den som står utanför systemet. Den kan uppstå hos dem som vet hur de ska använda dess regler, kryphål och fasader för att utöva våld som de sedan framställer som legitimt.
Det spelar också roll vem som har möjlighet att försvara sig. Silences stumhet begränsar hans deltagande i den verbala kamp som präglar så många uppgörelser i westernfilmer. Tarantino bygger nästan den motsatta ytterligheten: hans rollfigurer pratar oavbrutet, hittar på historier, förhör och provocerar. Orden kan skydda, distrahera eller leda till ett skott. Där Corbucci låter en frånvarande röst prägla en stor del av duellen, gör Tarantino överflödet av röster till en källa till osäkerhet.
Två olika sätt att avvisa en trösterik seger
Den stora tystnadens vanliga slut är avgörande för att förstå filmens rykte: förföljarnas våld möter inte den förväntade heroiska upprättelsen. Filmen gör oss besvikna på förhoppningen att revolvermannens skicklighet ska räcka för att rätta till en kollektiv orättvisa. Alternativa slut finns bevarade i senare utgåvor, men de bör inte av misstag ersätta det tragiska slutet när filmen jämförs med Tarantinos. Ett ändrat slut förändrar verkets känslomässiga tes.
The Hateful Eight återställer inte heller ordningen på något rent och entydigt sätt. Däremot är sympatierna mindre stabila. Warren kan vara utsatt för rasism och samtidigt utöva beräknande grymhet; Daisy utsätts för misshandel och deltar i en kriminell plan; Mannix är osympatisk men kan bli en allierad. Filmen ställer inte någon enkel motsvarighet till Corbuccis försvarare mot prisjägarna. Instängdheten urholkar möjligheten att hitta en rollfigur som förblir moraliskt oantastlig.
Ennio Morricone komponerade musik till båda filmerna, ytterligare en konkret koppling som inte innebär att deras soundtrack är utbytbara. Kylan, tystnaden i omgivningen och hotet fyller olika funktioner i respektive berättelse. Det räcker inte heller att dela kompositör, landskap och yrke för att kalla en film en nyinspelning. The Hateful Eight tar fasta på möjligheter i westernfilmen som utspelar sig i vinterlandskap och kombinerar dem med ett slutet rum-mysterium, långa samtal och den kvardröjande fiendskapen från inbördeskriget.
Att se filmerna tillsammans visar hur samma inslag kan få olika betydelse. Snön kan visa hur en befolkning övergivits eller hindra en grupp främlingar från att fly undan sina lögner. En belöning kan avslöja en samhällsordning eller utlösa en tvist om tillvägagångssätt vid gripanden. Corbuccis avtryck blir mer intressant när skillnaderna blir tydliga: Tarantino ärver en westernfilm där landskapet och lagen inte längre erbjuder trygghet och bygger sin egen mekanism av misstro med hjälp av dem.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
