Det publicerade manuset till The Hateful Eight: öppningen på sidan och på filmduken

The Hateful Eight publicerades som manus, inte som roman. Inledningen gör det möjligt att jämföra kameraanvisningar, personintroduktioner och synliga val i filmen utan att blanda ihop den kommersiella utgåvan med en tidigare läcka.

Vilken utgåva jämförs och hur långt räcker undersökningen?

Grand Central Publishing gav ut Quentin Tarantinos The Hateful Eight den 22 december 2015. Pocketutgåvan har ISBN 9781455537334 och anges i förlagets katalog som en volym på 176 sidor; e-boken har ISBN 9781455537327. Det här är användbara uppgifter eftersom de gör det möjligt att skilja en identifierbar förlagsprodukt från manusfiler som cirkulerade under andra omständigheter. Utgivningsdatumet säger inte i sig när varje scen skrevs.

Jämförelsen nedan är begränsad till det digitala utdraget ur utgåvan som finns tillgängligt på BingeBooks och början av den kommersiella bioversionen från 2015. Utdraget omfattar presentationen av landskapet, diligensen och mötet med Warren, men gör det inte möjligt att jämföra de senare kapitlen i sin helhet. Det är alltså ingen förteckning över alla skillnader mellan boken och filmen. Jämförelsen blandar inte heller ihop biopremiären med den senare episodiska presentationen eller särdragen hos roadshow-visningen.

Att kalla den här volymen en roman skulle skapa förväntningar på en självständig litterär berättelse som skildrar inre liv och händelser i sammanhängande prosa. Det vi möter är filmiskt skrivande: scenrubriker, handling, visuella anvisningar och repliker som tillskrivs olika karaktärer. Scenanvisningarna kan ha en uttrycksfull röst och vara en njutning att läsa, men de är fortfarande uppbyggda kring en tänkbar film. Att författarens namn står på omslaget förändrar inte textens karaktär.

Den här kommersiella utgåvan måste också hållas isär från händelsen då ett utkast läckte 2014. En läcka beskriver obehörig spridning; en utgåva är en text som ett förlag erbjuder allmänheten. Att anta att varje PDF med samma titel exakt motsvarar boken suddar ut möjliga skillnader i revidering, sidnumrering och ursprung. För en noggrann jämförelse är formatet och omfattningen av det material som undersöks lika viktiga som verkets namn.

Det skrivna landskapet och krucifixet som dominerar bilden

Utdraget inleds med en panoramavy över Wyomings snöklädda berg och en diligens dragen av sex hästar. Berättelsen placeras också ungefär efter inbördeskriget. Filmen behåller den här vintervärlden, men ger det snötäckta krucifixet en framträdande plats när bildkompositionen långsamt tar form. Föremålet förekommer inte i de första scenanvisningarna i det granskade utdraget.

Skillnaden är konkret och avgränsad: det tillgängliga publicerade utdraget och den filmade inledningen riktar vår uppmärksamhet på olika sätt. På sidan blir fordonet genast utgångspunkten för färden mot resenärerna. På duken får den orörliga gestalten oss först att vistas i landskapet och vänta. Diligensen får en viss skala mot en omgivning som tycks ha funnits före dess passagerare och vara likgiltig inför dem. Man behöver inte tillskriva krucifixet en enda bestämd betydelse för att se hur det påverkar tempot.

Den skrivna öppningen innehåller redan ett slags kameratänkande. Rörelsen delas upp i bilder av hästar, hjul, kusk och passagerare, i stället för att nöja sig med att berätta att någon är på resa. När man läser anvisningarna blir det tydligt att den visuella planeringen inte uppstår först under inspelningen. Samtidigt anger en kort instruktion inte exakt hur lång tid publiken upplever, snöns struktur eller det slutliga samspelet mellan musik, rörelse och figurernas storlek.

Därför bör jämförelsen inte reduceras till frågan om filmen följer eller avviker från boken. Samma skrivna handling kan utföras i olika tempo. En kamerarörelse kan göra en förflyttning som bara tar några rader högtidlig, oroande eller funktionell. Krucifixet visar på en annan visuell konkretisering; landskapets och fordonets närvaro visar att grundidén består. Båda iakttagelserna kan vara sanna utan att man hittar på en historia om förändringar under produktionen.

Att presentera Warren med ord och genom hans närvaro

Scenanvisningen beskriver Warren med en hänvisning till Lee Van Cleefs kroppstyp. Jämförelsen leder läsarens tankar till en tradition av westernansikten, men gör inte rollen till en bokstavlig imitation. Samuel L. Jackson bidrar med en närvaro som är hans egen. Skillnaden mellan en skriftlig referens och en konkret skådespelare påminner oss om hur rollbesättningen förvandlar allmänna anvisningar till en unik kombination av kropp, röst, blick och filmisk erfarenhet.

Det första mötet behåller en tydlig dramatisk struktur: Warren behöver skjuts, kusken kan inte fatta beslut fritt och John Ruth ställer villkor inifrån diligensen. Innan männen kan föra ett obekymrat samtal förhandlar de om vapen, avstånd och auktoritet. På sidan följer handlingarna på varandra genom anvisningar och repliker; på duken innebär varje väntan möjligheten till en våldsam reaktion. Samtalet förklarar en del av situationen och visar samtidigt vem som kan kontrollera tillträdet till det rörliga skyddet.

Utdraget gör det möjligt att studera den här förhandlingen, men ger inte stöd för slutsatser om slutet, kapitlens fullständiga ordning eller alla scener som påstås ha strukits. Värdet ligger i att iaktta en verifierbar omvandling på nära håll. Utgåvan bevarar ett sätt att föreställa sig och förmedla filmen; klippningen förvandlar en del av skrivandet till en upplevelse av tid, ljud och skådespeleri. Genom att läsa början och se motsvarande bilder framträder sambandet utan att en begränsad undersökning utges för att vara en heltäckande jämförelse.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön