Pianot spelar en välbekant melodi i ett rum som blir allt mindre fridfullt. Bob spelar medan de andra pratar, så musiken delar utrymmet med en provokation som den inte kan neutralisera.
Ljudkällan finns inne i rummet
I The Hateful Eight spelar Bob Stilla natt på pianot i sybehörsbutiken. Musiken är diegetisk: den kommer från en person och ett instrument som befinner sig på platsen där samtalet äger rum. Det handlar inte om ett Morricone-stycke som lagts till som en yttre kommentar eller om en låt som spelas från en osynlig radio.
Det är viktigt att känna igen melodin eftersom dess koppling till julfrid står i kontrast till den fientliga stämningen under mötet. Filmen har placerat personerna i en miljö där firandet och skyddet skulle kunna framstå som former av gemenskap. Pianot bevarar den kulturella möjligheten, medan orden som utväxlas runt omkring gör den allt mindre trovärdig.
Framförandet kan uppfattas som trevande, men att kalla instrumentet ostämt är ett annat slags påstående. Ett osäkert framförande, en skrovlig klang och en bristfällig stämning är inte samma sak. Utan en särskild musikalisk analys eller teknisk dokumentation är det bäst att beskriva intrycket av skörhet och undvika att slå fast att stämningen är fel som ett faktum om produktionen.
En fridfull melodi intill en provokation
Pianot hänger samman med spänningen mellan Warren och general Smithers, innan kaffeförgiftningen får sina följder. Att händelserna ligger nära varandra i tid räcker inte för att hävda att stycket komponerades för att förebåda giftet. Dess omedelbara funktion blir tydlig genom att en välbekant melodi samexisterar med ett samtal som syftar till att framkalla en våldsam reaktion.
Warren behöver generalens uppmärksamhet. Pianoljudet bryter inte den koncentrationen, men påminner om att de befinner sig i samma rum. Provokationen äger rum inför andra människor, som kan höra, ingripa eller låtsas att de fortfarande är upptagna med något annat. Musiken hindrar samtalet från att bli ett abstrakt tomrum som enbart är reserverat för de två männen.
Bob deltar från sidan. Genom att spela kan han fylla tiden och hålla fast vid en till synes normal syssla inne i lokalen. Gesten bevisar i sig varken oskuld eller likgiltighet. En person kan utföra en vardaglig uppgift samtidigt som hen vet mer om situationen än hen ger sken av. Filmen använder den möjligheten för att visa att vardagliga handlingar inte fungerar som garantier för att någon går att lita på.
Sången ger också ett annat tempo än talet. Warren portionerar ut detaljer och pauser för att påverka sin lyssnare; melodin fortsätter på sitt eget sätt. Överlappningen kan kännas obehaglig eftersom inget av lagren upphäver det andra. Den fred som sången kulturellt förknippas med och berättelsens grymhet förblir samtidigt närvarande för tittaren.
Julvisan för in en tidsmarkör som inte kräver att en kalender syns i bild. Den för tankarna till ett välbekant firande och möjligheten att samlas inomhus. Scenen använder förväntningarna på gemenskap för att göra avståndet tydligare mellan stämningen som melodin antyder och beteendet hos dem som delar rummet.
Pianot gör inte skyddet till ett hem
Ett instrument i sybehörsbutiken antyder att det fanns ett liv där innan huvudpersonerna kom dit. Butiken finns inte bara till för att hysa ett gräl: där kan det finnas musik, samtal och stunder av väntan. Den vardagliga dimensionen gör det mer betydelsefullt att platsen tas i anspråk av människor som spelar falska identiteter. De använder byggnaden och de vanor som får den att framstå som ett trovärdigt skydd.
I berättelsen är det Bob som spelar, men det bevisar inte hur varje ton spelades in under inspelningen. Utan en källa som dokumenterar det bör man inte hävda att Demián Bichir spelade hela inspelningen live, att han använde ett visst historiskt instrument eller att inspelningen saknar senare ersättningar. Ljudets ursprung i berättelsen och hur det skapades för filmen är två olika frågor.
Jämförelsen med filmmusiken hjälper oss att se den skillnaden. Morricones musik kan upprätthålla ett hot som personerna inte hör; pianot är en del av det någon väljer att göra inför de andra. Dess närvaro innebär ett ansvar och en möjlighet att avbryta. En person skulle kunna sluta spela, protestera eller kräva uppmärksamhet på ett sätt som inte är möjligt gentemot en orkester som bara hörs utanför berättelsens värld.
Scenen kräver inte heller att alla reagerar uttryckligen på melodin för att den ska vara hörbar i berättelsens värld. Personerna kan koncentrera sig på något annat samtidigt som publiken uppfattar kontrasten. Så fungerar ofta ett gemensamt utrymme: något kan höras utan att bli samtalsämnet. Filmen utnyttjar den skillnaden för att skapa relationer som personerna inte sätter ord på.
Minnies piano bevarar ett löfte om normalitet samtidigt som rummet förlorar den. Melodin förklarar inte våldet och framkallar det inte; den erbjuder en välbekant fond som gör det lättare för tittaren att uppfatta fientligheten. Greppet är kraftfullt eftersom ljudet hör till samma plats som hoten. Det kommer inte utifrån för att döma dem: det fortsätter att höras mellan människor som snart kommer att göra den fred det väcker till liv omöjlig.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
