L'Ultima Diligenza di Red Rock: Morricones oroande framåtrörelse

L’Ultima Diligenza di Red Rock förvandlar diligensens färd till en marsch laddad med misstänksamhet. Morricones musikstycke förbereder en värld där det inte är någon garanti för att undkomma faran bara för att man fortsätter framåt.

Albumtiteln och musikstyckets funktion

Den officiella utgåvan av soundtracket anger musikstycket som L'Ultima Diligenza di Red Rock. I vissa referenser förekommer prepositionen «per», men Deccas katalog använder «di». Skillnaden i namn betyder inte att det rör sig om två separata kompositioner. Den fullständiga versionen och albumets numrerade varianter behöver däremot skiljas åt: en och samma materialfamilj kan förekomma med olika längd och utveckling, utan att alla delar nödvändigtvis har samma plats i filmen.

Musikstycket är förknippat med förtexterna och inledningen av filmens första kapitel. Det är inte korrekt att automatiskt identifiera det med all musik som ackompanjerar snö: filmen använder också annat material redan i sina första bilder. En spårtitel ger viss vägledning, men ersätter inte den konkreta relationen mellan musik och klippning. Här ligger intresset i den musikaliska marsch som introducerar diligensen som en färd mot ett farligt möte.

I Morricones filmmusik till The Hateful Eight etablerar musikstycket en förväntan om hot innan vi känner till alla i gruppens identiteter. Musiken vet mindre om enskilda personer än vad berättelsen senare avslöjar, men den kan förbereda lyssnaren på en viss hållning. Åskådaren känner att färden inte kommer att bli ett enkelt äventyr på väg någonstans. Upprepningen förstärker känslan av något som närmar sig, vars natur ännu inte går att avgöra.

Det snöklädda landskapet skulle kunna få musik präglad av ljus rymd eller kontemplation. Morricone tillför en tyngd som förändrar den möjligheten. Den vita vidsträcktheten behåller sin visuella skönhet, men är inte längre ett löfte om frihet. Diligensens färd kan tolkas som en gradvis väg in i en fälla. Den tolkningen kräver inte att man tillskriver kompositören en verbal förklaring till varje bildruta: den uppstår ur kontrasten mellan vad bilden öppnar upp för och vad musiken får oss att vänta oss.

Låga instrument, upprepning och stegring

Morricone betonade fagotternas och andra mörka träblåsinstruments betydelse för karaktären i hans musik. Fagott, kontrafagott och tuba bidrar med en annan tyngd än den blanka fanfar som skulle kunna förknippas med en mer jublande western. Det låga registret har kropp och en viss strävhet, men kan också skapa något närmast groteskt främmande. Hotet presenteras inte med en genomgående högtidlighet; det behåller något av det obehag som senare präglar samtalen.

Upprepningen strukturerar vår uppfattning av tiden. När ett motiv återkommer kan man förutse nästa gång det dyker upp och samtidigt lägga märke till små förändringar i ljudbilden. Spänningen behöver inte bygga på en ny melodi i varje ögonblick. Den kan växa eftersom samma gest återkommer medan texturen blir allt tätare. Denna ihärdighet passar en film som dröjer vid frågor och tvingar oss att vänta innan den avslöjar vad de betyder.

När fler lager tillkommer växer musikstyckets omfång. Musiken går från en igenkännbar figur till en närvaro som tar större plats, utan att förlora sin drivkraft. Effekten kan upplevas som en anhopning: det som först verkar vara en antydan blir till slut ett klimat som tar över. Man behöver inte koppla varje instrumentinsats till en av de åtta. Materialet fungerar mer öppet, som en förberedelse för en kollektiv situation präglad av fientlighet och hemligheter.

Pulsen är inte heller en exakt imitation av hovslag. Bild och musik kan dela en känsla av framåtrörelse utan att varje accent synkroniseras med en fysisk handling. Den åtskillnaden gör att musikstycket inte reduceras till en mekanisk illustration av fordonet. Diligensen tar sig fram genom snön; musikstycket bygger upp en dramatisk riktning. De båda rörelserna stöder varandra, men har skilda funktioner i sekvensen.

Ett tema som förändras när det återkommer

När musikmaterial återkommer efter att åskådaren fått veta mer om konflikten kan dess betydelse förändras. Ett hot som först var abstrakt får en koppling till handlingar och personer. Filmen återanvänder temat så att dess tyngd kan omtolkas. Det som verkade ackompanjera en resa kan senare uppfattas som en varning om våldet som väntade vid målet. Den musikaliska kontinuiteten knyter samman situationer utan att behöva förklara dem med dialog.

Återkomsten gör inte musikstycket till en fast etikett för en enda skurk. The Hateful Eight fördelar fientligheten mellan personer med olika motiv och positioner. Musik som är alltför starkt knuten till en enda identitet skulle minska ovissheten. Huvudtemat behåller sin förmåga att omfatta helheten: ankomsten, fällans upplägg och intrycket av en värld där skenet inte garanterar någonting. Dess användbarhet kommer av denna bredd, inte av att det löser mysteriet i förväg.

När man lyssnar på albumet går det att följa den fullständiga versionens utveckling med en kontinuitet som filmklippningen kan bryta upp. I filmen förändrar ett samtal, ett klipp eller en ljudeffekt uppmärksamheten på musiken. Utanför filmen framträder relationerna mellan motiv och lager tydligare. Det är två upplevelser som passar ihop, men en albumlängd kan inte automatiskt överföras till en scen som om hela spåret spelades upp utan förändringar.

Musikstycket känns igen på kombinationen av envishet och tyngd. Rörelsen utlovar ingen seger och det orkestrala omfånget garanterar ingen heroism. Morricone använder dessa resurser för att ackompanjera en färd som slutar i ett rum där alla betraktar varandra. Huvudtemat förbereder den förvandlingen redan längs vägen: landskapet är fortfarande öppet, men musiken får oss redan att känna att möjligheterna håller på att krympa.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön