Daisy sjunger en fångballad som låter henne ta plats mitt i rummet i några minuter. Valet av Jim Jones at Botany Bay gör den musikaliska pausen till ett trotsigt ställningstagande.
En australisk ballad i handelsboden
Sången som Daisy Domergue framför på gitarr är Jim Jones at Botany Bay, en traditionell ballad med koppling till deporteringen av brittiska fångar till Australien. Den är inte komponerad av Ennio Morricone för filmen. Albumet till The Hateful Eight innehåller Jennifer Jason Leighs framförande och anger även Kurt Russell som medverkande. Den uppgiften gör att man inte förväxlar stycket med Botany Bay, en annan sång ur den australiska traditionen med en liknande titel, men som inte är samma sång.
Berättelsen om Jim Jones ställer en dömd man mot straffet, landsförvisningen och den auktoritet som vill kuva honom. Perspektivet tillhör fången och lämnar utrymme för tankar om flykt och hämnd. Det räcker för att förstå varför sången passar in i scenen: Daisy är också fånge och vägrar acceptera att mannen som för henne till galgen ska få bestämma hennes öde. Likheten är dramatisk; den gör inte deras livshistorier likvärdiga.
Traditionella sånger sprids i olika varianter av text, melodi och framförande. Det är mer precist att här identifiera Leighs filmversion än att automatiskt tillskriva den alla kännetecken hos en tidigare inspelning. Det går inte heller att dra slutsatsen att Daisy är australisk bara för att hon kan sången. En sång kan färdas längre än sin hemort, och filmen använder inte den här stunden för att slå fast rollfigurens nationalitet eller förklara var hon lärde sig spela.
Bland musikinslagen skiljer sig balladen från Morricones musik till The Hateful Eight. Källan finns på bild: vi ser Daisy skapa musiken. De andra kan höra den, reagera på den och avbryta den. Det gör framförandet till en handling som förändrar relationen mellan rollfigurerna, samtidigt som publiken får höra en sång.
En fånges röst får en publik
Fram till dess har en stor del av Daisys tillvaro styrts av Ruth: han bestämmer hur hon ska föras bort, när hon ska tystas och hur långt hon får röra sig. Gitarren öppnar upp för en aktivitet som hon själv kontrollerar en stund. Hennes misshandlade kropp är fortfarande synlig, men uppmärksamheten riktas mot hennes röst och händer. Scenen visar en förmåga hos rollfiguren som inte kräver några förklaringar om hennes brott eller anklagelserna från hennes fångvaktare.
Jennifer Jason Leighs gestaltning av Daisy Domergue i The Hateful Eight gör inte stunden till en sentimental bekännelse. Leigh förenar koncentration med en kärvhet och trotsighet. Sången kan börja som en sysselsättning som tolereras och sluta som en tydlig provokation. Den förändringen spelar roll, eftersom hotet inte kommer i form av ett fristående tal: det växer fram ur en aktivitet som verkade acceptabel medan de väntade ut stormen.
Texten Daisy sjunger knyter an till hennes situation och till mannen som håller uppsikt över henne. Möjligheten att undkomma bödeln kommer så nära att Ruth inte kan avfärda den som en avlägsen berättelse. Framförandet rymmer därmed två nivåer samtidigt: en ballad som vem som helst skulle kunna lyssna på och ett budskap riktat till mannen som sitter bredvid sångerskan. Man behöver inte återge texten för att se hur den traditionella berättelsen förskjuts till en omedelbar konfrontation.
Det finns också en materiell ojämlikhet som musiken inte suddar ut. Daisy kan fånga uppmärksamheten, men hon är fortfarande handfängslad och beroende av att Ruth låter henne behålla instrumentet. Scenen skildrar inte en återvunnen frihet, utan ett litet initiativ inom fångenskapen. Den skillnaden förklarar varför framförandet får ett så abrupt slut: fångvaktarens makt att avbryta finns kvar så snart han tröttnar på leken.
Framförandet och avbrottet
I en intervju med NPR berättade Jennifer Jason Leigh att hon lärde sig spela gitarr för filmen och att den använda tagningen fångar ett liveframförande. Uppgiften hjälper oss att uppskatta scenens fysiska arbete utan att hitta på att hon spelade skickligt redan tidigare eller göra henne till professionell utövare av traditionell musik. Samspelet mellan röst, instrument, kroppshållning och reaktionen på Russell är en del av skådespeleriet. Trovärdigheten kommer av att Daisy verkar veta vad hon gör och att sången behåller det uttrycksfulla ojämna hos en person som faktiskt befinner sig i rummet.
Slaget som John Ruth, bödeln avslutar framförandet med är en reaktion på hennes tillfälliga självständighet. När gitarren slås sönder försvinner det redskap Daisy använt för att rikta uppmärksamheten mot sig och framföra sin utmaning. I berättelsen går instrumentet från att vara en möjlighet till uttryck till att visa att fångvaktaren kan förstöra den. Anekdoten om föremålet som användes under inspelningen är en annan fråga; handlingens funktion går att förstå utan att blanda ihop fiktion och inspelningsolycka.
Scenen är ett tydligt exempel på diegetisk och icke-diegetisk musik hos Tarantino. Här hör musiken till rollfigurernas värld, och den får ett synligt, fysiskt slut. Tystnaden efteråt beror inte bara på ett klippningsbeslut: någon har hindrat sången från att fortsätta. Våldet förändrar ljudbilden och gör musikens avbrott till en del av konflikten.
Daisy behöver inte sjunga klart balladen för att framförandet ska få effekt. Hon har visat att hon kan ta en stund i besittning, göra Ruth obekväm och uttrycka en annan förväntan än den dom han kungör. Den sönderslagna gitarren avslutar framförandet, men bekräftar inte att fången har accepterat nederlaget. Avståndet mellan att bli avbruten och att bli kuvad bevarar spänningen när filmen återvänder till föremålen, blickarna och samtalen i handelsboden.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
