Apple Blossom: The White Stripes i diligensen

Apple Blossom dyker upp långt efter sitt utgivningsdatum och efter att ha lämnat varje musikspelare utanför berättelsen. Låten inleder en kort stund av samförstånd med Daisy när våldet just har satt sina spår i hennes ansikte.

Vilken låt som spelas och när den dyker upp

Apple Blossom är en låt av The White Stripes som gavs ut på De Stijl, gruppens andra album, år 2000. The Hateful Eight använder inspelningen som musiklagd i efterhand till en berättelse som utspelar sig efter amerikanska inbördeskriget. Tidsavståndet är avsiktligt märkbart för den som känner igen gruppen, men scenen visar ingen omöjlig apparat i diligensen: låten tillhör filmens ljudspår som publiken hör, inte resenärernas bagage.

Låtens inträde förknippas med ett särskilt ögonblick i samtalet mellan John Ruth, Daisy Domergue och Marquis Warren. Ruth slår Daisy och hennes ansikte blir blodigt. Fången kastar en blick och en hånfull gest mot Warren, medan låten tillför en obekväm lätthet. Att beskriva den som bakgrundsmusik till vilket samtal som helst missar kopplingen till slaget och Daisys reaktion. Musikvalet spelar in när scenen behöver avgöra hur vi ska betrakta en kvinna som just har utsatts för våld.

Låten ersätter inte hela den talade sekvensen och gör inte färden till ett fristående musikmontage. Den fungerar som ett kort avbrott i ett rum präglat av samtal och vaksamhet. Diligensen tvingar personerna att befinna sig nära varandra: de kan inte komma undan varandras ansikten eller enkelt lämna samtalet. Låten arbetar med den närheten och ger särskild tyngd åt en reaktion som annars kunde ha uppslukats av dialogen.

Filmens soundtrackalbum gör det möjligt att identifiera Apple Blossom bland Morricones kompositioner och de talade fragmenten. Att de samsas på skiva betyder inte att alla spår har samma ursprung. The White Stripes inspelning fanns redan; dess filmiska betydelse kommer av beslutet att placera den i den här situationen. Klippningen får en låt som inte hör till produktionen att för ett ögonblick verka kommentera det som just har hänt.

Musikens lätthet i kontrast till det skadade ansiktet

Låten har en sång och ett komp som är relativt avskalade och lätta att känna igen, i kontrast till den hotfulla tätheten i andra delar av ljudspåret. Den egenskapen gör inte slaget mindre brutalt. I stället uppstår en distans mellan det vi ser och det sätt på vilket musiken tycks ta emot det. Åskådaren kan känna humor, obehag eller båda på samma gång. Scenen tvingar oss inte att inta en enda, entydig hållning till Daisy.

Den tröstande och omtänksamma dimension som finns i låten blir särskilt tvetydig i det här sammanhanget. Daisy är omgiven av män som behandlar henne som en farlig handelsvara, en fånge eller ett problem. När en låt som tycks bry sig om en annan människas lidande spelas öppnas en möjlighet till närhet som relationerna på bild inte garanterar. Den tolkningen uppstår ur kontrasten; den bevisar inte att Tarantino har kopplat en exakt översättning av varje versrad till varje gest.

Leighs reaktion hindrar att karaktären reduceras till ett passivt offer. Gesten mot Warren bevarar hennes fräckhet och förmåga att provocera, även efter slaget. Musiken följer den energin utan att ännu avslöja omfattningen av hennes band till gruppen. Daisy kan vara både rolig och hotfull, sårbar och aggressiv, inom samma bildruta. Låten hjälper till att hålla samman den blandningen i stället för att lösa upp den med en entydig känslomässig signal.

Warren är också en del av effekten. Daisy agerar inte bara för Ruths skull: hon söker en reaktion hos nykomlingen och gör blicken till en liten kraftmätning mellan de tre. Kamerans närhet och det slutna utrymmet ger kommunikationen tyngd. Publiken ser någon som svarar på förödmjukelsen med en ny gest, medan fångvaktaren behåller den fysiska kontrollen. Låten ger gesten en varaktighet och närvaro som inte är beroende av att Daisy vinner samtalet.

En anakronism som hör till berättandet

Årtalet 2000 är inte i sig ett historiskt misstag. Musik som inte tillhör den återgivna världen kan komma från vilken tidsperiod som helst; det avgörande är hur den förhåller sig till bilderna. Här gör det samtida ljudet den filmiska berättarens ingripande synligt. Filmen försöker inte få Apple Blossom att framstå som en låt resenärerna känner till. Den låter publiken uppfatta hur en senare musikalisk känslighet kommenterar en scen från 1800-talet.

Det skiljer låtens funktion från ett framförande av en karaktär. Om någon sjöng i diligensen skulle de andra kunna avbryta personen eller känna igen låten. I Apple Blossom finns ingen sådan kedja av handlingar. Effekten skapas mellan bilden, inspelningen och åskådaren. Därför bör man inte förklara Daisys beteende som om hon hade hört låten och bestämt sig för att röra sig i takt med den: kopplingen hör till iscensättningen.

I The Hateful Eights filmmusik och musikvalöppnar det här inslaget en annan ljudvärld än det hot som Morricone håller vid liv. Det behöver inte konkurrera med det i fråga om längd eller instrumentell komplexitet. Effekten ligger i att för ett ögonblick förändra det känslomässiga avståndet till en karaktär. Låten låter oss betrakta Daisy med en uppmärksamhet som hennes fångvaktare försöker kontrollera med våld.

Ögonblicket förblir tvetydigt även efter att musiken har tystnat. Musiken slår inte fast att Daisy är oskyldig, rättfärdigar inte Ruth och gör inte heller Warren till en beskyddare. Den har format publikens reaktion på ett ansikte som både är skadat och trotsigt. Det begränsade ingreppet förklarar varför ett kort stycke kan bli minnesvärt: det fångar diligensens obekväma ton utan att behöva sammanfatta berättelsen eller förebåda allt som kommer att hända i sybehörsbutiken.

Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön