Now You’re All Alone och den verkliga slutmusiken i The Hateful Eight

Tre olika ögonblick blandas ofta ihop när man söker efter musiken i slutet. David Hess låt hör till massakern före Ruths ankomst; Lincolns brev ackompanjeras av Morricone.

David Hess låt ackompanjerar inte brevet

Now You’re All Alone är en låt av David Hess från The Last House on the Left, filmen från 1972 i regi av Wes Craven. Tarantino använder den i The Hateful Eight under tillbakablicken som visar Domergues gängs övertagande av sybehörsbutiken. Den förknippas med Charlys död, då Gage dödar honom. Det är inte stråkstycket som ackompanjerar den avslutande uppläsningen av Lincolns brev, och det ska inte heller tillskrivas Ennio Morricone.

Skillnaden handlar om två scener med mycket olika funktioner. Tillbakablicken återskapar ett våld som åskådaren inte kände till och visar hur den falska gästfriheten förbereddes. Brevet läses upp när identiteterna och allianserna redan har avslöjats. Om man blandar ihop musiken suddas skillnaden ut mellan att upptäcka ett tidigare svek och att betrakta det som återstår efter konfrontationen.

Det officiella albumet innehåller Now You’re All Alone med Hess angiven som upphovsman. Mot slutet finns La lettera di Lincoln i både en instrumental version och en version med dialog, samt There Won’t Be Many Coming Home, framförd av Roy Orbison. Att låtarna ligger nära varandra på ett album kan underlätta sammanblandningar, men det gör inte de tre styckena till ett enda sluttema. Vart och ett har sin egen upphovsperson, bakgrund och placering.

Hess låt för dessutom in en koppling till skräckfilm som inte har med Morricone eller The Thing att göra. Dess ursprung breddar filmens referenskarta. Westernfilmen hämtar ett stycke från en annan berättelse om grymhet och utsatthet, men dess nya användning bör analyseras i relation till Charly, inte som en automatisk upprepning av den betydelse den hade i Cravens film.

Charly och ensamheten som låten gör påtaglig

I tillbakablicken är Charly en del av vardagslivet på etablissemanget. Resenärernas ankomst verkar först vara en arbetssituation präglad av gästfrihet, innan den förvandlas till en massaker. När hans överlevnad hänger på Gage förändrar hans försök att be om nåd inte angriparens beslut. Låten riktar uppmärksamheten mot denna obalans: en person ber om att få leva vidare medan en annan behandlar hans död som en nödvändig del av operationen.

Temats relativa mjukhet skapar en kontrast till handlingen. Scenen blir inte en behaglig paus. Musiken kan göra utsattheten tydligare än en uteslutande aggressiv musik skulle göra. Titeln antyder, utan att låttexten behöver återges, att någon är isolerad och har förlorat varje möjlighet att få hjälp. Gänget har kontroll över platsen, och offret har inte längre någon relation som kan skydda honom.

Effekten beror också på vad vi vid det här laget vet om Gage. Under filmens första del hade han upprätthållit bilden av en tillbakadragen man, upptagen med sitt anteckningsblock och sin påstådda återkomst till familjen. Tillbakablicken ersätter den fasaden med konkret handlande. Låten ackompanjerar upptäckten av en grymhet som inte kräver något teatraliskt raseriutbrott. Gage kan agera med ett lugn som står i strid med den lugnande historia han berättade för Ruth.

Den här användningen av redan existerande musik behöver inte beskrivas som ett dokumenterat uttalande från regissören om Charlys psykologi. Förhållandet mellan musikens klang och scenen går att tolka kritiskt i sig. Det är viktigt att hålla isär detta: man kan beskriva vad klippningen åstadkommer utan att hitta på en intervju där Tarantino skulle ha framfört exakt samma tolkning.

Vad som hörs under uppläsningen och i eftertexterna

Vid uppläsningen av brevet används Morricones La lettera di Lincoln. Musiken ger utrymme för en känslomässig förskjutning efter våldet, men gör inte brevet sant och rentvår inte männen som lyssnar på det. Åskådaren vet att Warren hade avslöjat att det var falskt. Musiken påverkar den gemensamma läsupplevelsen, inte äktheten hos ett dokument från presidenten.

Den skillnaden gör slutets känsloläge instabilt. Orden kan förmedla en bild av respekt och samförstånd som står i kontrast till det som hände i sybehörsbutiken. Samtidigt kommer de från en lögn som använts för att överleva bland rasister. Stycket kan förstärka stundens intimitet utan att lösa motsättningen. En berättelses känslomässiga verkan beror inte alltid på att dess ursprung är sant, även om lögnen fortfarande får konsekvenser.

När Roy Orbison hörs i eftertexterna öppnas ett annat känsloläge. There Won’t Be Many Coming Home bär på en känsla av förlust som samspelar med berättelsens utgång. Låten ska inte i efterhand kopplas till hela uppläsningen eller förväxlas med Hess röst. Filmen använder först en instrumental komposition med anknytning till dokumentet och därefter en sång som ackompanjerar berättelsens slut.

The Hateful Eights filmmusik och musikurval blir lättare att förstå om man håller isär dessa tre ögonblick: Hess tillsammans med Charly, Morricone under brevet och Orbison i eftertexterna. Skillnaden gör det lättare att hitta den inspelning man söker och framför allt att se tre sätt att knyta musik till våld: att närma sig ett offer, upprätthålla en gemensam fiktion och ta farväl av en värld med knappt några överlevande kvar.

Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön