Schackbrädet hör till sybehörsbutikens vardag innan gänget tar över den. Genom att reda ut vem som sitter vid brädet går det att skilja en scen av vardaglig samvaro från Warrens senare provokation.
Sweet Dave spelar med Smithers, inte Warren
I The Hateful Eight spelar Sweet Dave och general Sanford Smithers schack i tillbakablicksscenen. Marquis Warren spelar inte mot generalen innan han berättar historien om sin son. Förväxlingen gör en möjlig metafor – två motståndare som beräknar sina drag – till en handling som filmen inte visar. Det verkliga schackbrädet hör till en tidigare stund och en annan relation mellan rollfigurerna.
Scenen utspelar sig när berättelsen går tillbaka till gänget Domergues ankomst på morgonen. Sybehörsbutiken har fortfarande kvar sin vanliga verksamhet: Minnie tar emot resenärerna, sysslor utförs och Dave delar bord med Smithers. Schacket bidrar till att platsen känns bebodd innan den förvandlas till en brottsplats. Brädet står inte där enbart för att förebåda en kommande konfrontation; det är en del av vardagens tidsfördriv.
Jody kommer fram och kommenterar spelet. Samtalet visar att han inte är särskilt bra på att flytta pjäserna, medan Dave verkar bekväm med att prata om partiet. Skillnaden möjliggör ett till synes otvunget samtal mellan den nyanlände och dem som redan har slagit sig ner. Dialogen avslöjar ingen plan genom någon hemlig kombination på brädet. Dess omedelbara funktion är att upprätthålla en normalitet som åskådaren vet blir allt skörare.
Filmen ger inte tillräckligt underlag för att med säkerhet identifiera en öppning, ett historiskt parti eller en fullständig följd av drag. Att tillskriva partiet en viss gambit eller utse en vinnare utifrån en flyktig ställning skulle innebära en precision som saknar stöd i det vi faktiskt får se. Scenens intresse ligger i personerna som delar bord och i vad bilden tillför tillbakablicksscenen.
Begränsad samvaro under samma tak
Att Sweet Dave, en svart man, sitter mittemot den före detta konfedererade generalen innebär en tydlig spänning i filmens värld. Att spela ett parti tillsammans är inget bevis för att Smithers har övergett sina rasistiska övertygelser. Han uttrycker dem tydligt i andra samtal. Scenen visar att en praktisk samvaro är möjlig på värdshuset, utan att automatiskt göra den till vänskap, djup respekt eller politisk försoning.
Den skillnaden gör schackbrädet intressantare än en enkel bild av fred. Två personer kan tillfälligt acceptera spelets regler och ändå vara åtskilda av idéer och våldsamma erfarenheter. Bordet skapar en gemensam aktivitet, men avslöjar inte alla villkor för deras relation. Åskådaren kan se närheten utan att tillskriva rollfigurerna en förändring som filmen inte skildrar.
General Sanford Smithers befinner sig dessutom i en annan position än den han senare intar gentemot Warren. Här blir han inte förhörd om sin son eller utsatt för en genomtänkt provokation. Han är en gäst som fördriver tiden med någon som hör till huset. Tillbakablicken låter oss se honom som en del av en tidigare vardag och gör förstörelsen som gänget orsakar när det tar över platsen mer konkret.
Jodys ankomst avbryter den rutinen utan att förändra schackbrädets karaktär. Besökaren kan prata om pjäserna och samtidigt förbereda ett våldsdåd som inte följer de regler spelarna delar. Scenen rymmer därmed en informationsobalans: de som tar emot den nyanlände deltar i ett vardagligt samtal, medan han känner till en avsikt som han håller dold. Schacket följer med i denna skillnad, men förklarar den inte genom någon exakt motsvarighet mellan pjäser och rollfigurer.
Warrens duell bygger på ett annat slags beräkning
Senare major Marquis Warren konfronterar Smithers genom ett noggrant upplagt samtal. Han känner igen generalen, åberopar ett våldsamt förflutet och lägger ett vapen inom räckhåll för honom innan han utvecklar berättelsen om Chester Charles. Den förberedelsen kan beskrivas som taktisk. Att kalla den ett schackparti är dock en kritisk jämförelse, inte en bokstavlig beskrivning av vad rollfigurerna gör.
Skillnaden påverkar den moraliska tolkningen. I ett spel accepterar deltagarna på förhand en gemensam ram och känner till de grundläggande möjligheterna. I Warrens monolog om Smithers, styr den ene mannen informationen, tempot och provokationen för att få den andre att reagera. Den skenbart öppna konfrontationen döljer en ojämn förberedelse. Schackmetaforen kan peka på beräkning, men riskerar också att få en handling byggd på förödmjukelse och våld att framstå som alltför renodlad.
Genom att skilja scenerna åt kan deras särskilda funktioner bevaras. Daves parti visar ett hus med relationer och vanor före massakern. Warrens konfrontation utnyttjar Smithers förflutna och gör en berättelse till ett vapen. Om scenerna smälts samman uppstår en mer symmetrisk scen än den som faktiskt finns, och Sweet Dave försvinner ur en aktivitet som tillhör honom.
Schackbrädet har sitt värde just som ett fragment av ett liv som berättelsens huvudhandling finner redan förstört. När filmen återvänder till den morgonen får vi se vad som fyllde platsen innan förevändningarna och de gömda liken. Bilden av två män som spelar löser inte berättelsens historiska motsättningar; den visar en konkret vardag som våldet avbryter och som ingen kan återuppta när stormen har dragit förbi.
Gå tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
