Bruce Dern spelar en konfedererad general som behåller sin rang i andras minne. Hans orörlighet vid brasan rymmer en historia av våld och en sorg som Warren gör till en sårbar punkt.
Kriget som generalen bevarar i rummet
General Sanford Smithers framstår som en gammal man som slagit sig ner vid brasan i sybehörsbutiken. Han verkar mindre aktiv än de nyanlända resenärerna, men uniformen och bemötandet han får håller hans rang vid liv. Chris Mannix känner igen honom och visar honom en vördnad som inte delas av de andra. Rummet rymmer därmed en auktoritet som inte längre bygger på faktisk befälsrätt över soldater, utan på det konfedererade minnet och på dem som fortfarande tillskriver det betydelse.
I dialogen knyts konfrontationen med Marquis Warren till slaget vid Baton Rouge. Det är inte Chickamauga som utgör ramen för deras relation i filmen. Warren anklagar honom för att ha mördat svarta soldater som hade kapitulerat. Anklagelsen placerar konflikten i ett mer konkret sammanhang än en allmän rivalitet mellan nord och syd. För Warren står den gamle mannen inte bara för en besegrad sida, utan för ett våld som förvägrade vissa stridande status som krigsfångar.
Smithers svarar med en rasism som åldern inte har mildrat. Hans vägran att bemöta Warren som en jämlik samtalspartner bekräftar att det militära nederlaget inte har lett till någon acceptans av jämlikhet. Han kan vara trött, behöva värme och vara beroende av andras hjälp utan att ge upp den hållningen. Derns tolkning håller samman kroppslig skörhet och fientlighet. Det ena upphäver inte det andra, och filmen framställer inte ålderdomen som en automatisk ursäkt för tidigare beteende.
Mannix beundran blottlägger också hur minnen förs vidare. Den yngre mannen känner till generalen genom familjeberättelser och en tradition av sydstatsmotstånd. Hans entusiasm står i kontrast till veteranens kärvhet. Samtalet visar hur ett rykte överlever personen som förkroppsligar det: Smithers behöver inte längre berätta om allt han gjort för att andra ska hylla honom. Hans fysiska närvaro väcker en historia som de andra har lärt sig att återberätta.
Den frånvarande sonen och Warrens provokation
Han har gett sig av av privata skäl. Hans son Chester Charles försvann i Wyoming, och Smithers har kommit att acceptera att han är död. Han vill ta hand om en symbolisk grav, ett sätt att ge en förlust utan kropp en plats och ett namn. Den situationen blottar en sårbarhet som inte har med hans rang eller ideologi att göra. Han kan vara säker på sin syn på kriget och samtidigt sakna en förklaring till vad som hänt hans egen son.
Warren utnyttjar frånvaron för att bygga upp den monolog om Smithers son. Berättelsen han framför rymmer förödmjukelse, sexuellt våld och ett löfte om beskydd som inte infriades. Dess sanningshalt bekräftas inte av någon oberoende källa i berättelsen. Den visuella gestaltningen som hör till berättelsen innebär inte att den ska uppfattas som ett neutralt minne: scenen kretsar kring vad Warren vill få generalen att föreställa sig och vilken reaktion han försöker framkalla.
För porträttet av Smithers är det viktigt hur han lyssnar. Dern låter honom gå från föraktfullt motstånd till en allt mindre kontrollerad uppmärksamhet. Möjligheten att få veta vad som hänt sonen håller honom kvar, även när han avvisar den andres ord. I scenen blir nyfikenhet, smärta och vrede oskiljaktiga. Warren kan fortsätta eftersom den gamle mannen måste bemöta en bild som angriper både hans faderskärlek och hans rasistiska syn på makt.
Pistolen som placeras inom räckhåll förvandlar den verbala pressen till en fysisk situation. Smithers kan försöka ignorera berättelsen, men möjligheten att skjuta ger honom ett omedelbart svar. När han tar pistolen dödar Warren honom. Det ska inte förväxlas med en överenskommen duell på lika villkor. Provokationen har bäddat för en reaktion som låter majoren framställa sitt skott som ett svar på ett hot. Den gamle mannen förlorar kontrollen över både tidpunkten och reglerna för konfrontationen.
Ett vittne som visste mer än det verkade
Återblicken på morgonens händelser förändrar en annan del av hans porträtt. Smithers hade bevittnat hur sybehörsbutiken togs över och hade fått behålla livet genom en överenskommelse med gänget. Hans tystnad bidrog till att situationen framstod som trovärdig för de nyanlända besökarna. Han var inte en av rånarna, men inte heller en gäst som var helt ovetande om vad som hänt. Den informationen förklarar varför hans lugna närvaro vid brasan är användbar för dem som har tagit över platsen.
Det schackbräde hör till sybehörsbutikens tidigare liv: Smithers spelar med Sweet Dave, inte en hel omgång mot Warren. Skillnaden är betydelsefull. Före brottet kan han ägna sig åt en vardaglig aktivitet i butiken; efteråt blir han en bricka i inkräktarnas bedrägeri. Filmen förenar i honom politisk bitterhet, en social rutin och en överlevnadsstrategi som inte passar in i någon entydig bild av ädelhet eller hjälplöshet.
Bruce Derns samarbete med Tarantino ger honom här en roll som framför allt bygger på reaktioner. Ansiktet och rösten låter generalen behålla sin hårdhet utan att han behöver röra sig särskilt mycket. Den inledande stillheten gör ögonblicket då han kastar sig mot pistolen desto tydligare. Hans död avbryter en närvaro som verkade stadig i rummet och visar hur krigets förflutna kan bli en omedelbar kraft där inne.
Smithers får ingen slutlig försoning och ingen fullständig förklaring om sin son. Han förblir fångad mellan ett auktoritetsminne som andra håller vid liv och en förlust han inte kan bearbeta. Hans betydelse ligger i den motsägelsen: han verkar vara en kvarleva från det förflutna, men hans övertygelser och sår fortsätter att påverka handlingar i nuet. Warren hittar ett sätt att angripa honom genom dem som varken rocken, fåtöljen eller Mannix beskydd kan neutralisera.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
