Warren berättar en historia för general Smithers om sonens död och skapar förutsättningarna för generalens reaktion. Scenen gör berättandet till en form av våld riktat mot en viss åhörare.
En berättelse utformad för att nå generalen
Warrens monolog har en tydlig mottagare: den konfedererade generalen Sanford Smithers. Efter att ha känt igen honom och konfronterat sitt förflutna tar Warren upp historien om sonen som den gamle mannen letar efter. Informationen berör något djupt personligt och tvingar generalen att lyssna på en man han föraktar. Scenen förändrar därmed förhållandet mellan dem: åhöraren behöver få veta något som bara hans motståndare påstår sig kunna berätta.
Warren hävdar att han hittade Smithers son och beskriver en följd av underkastelse, sexuella övergrepp och död. Innehållet är avsett att krossa varje hedervärd bild som fadern kan ha bevarat av honom. Förödmjukelsen blir oskiljaktig från förlusten. För att analysera berättelsens funktion behöver man inte återge de explicita detaljerna: det avgörande är att Warren väljer sådant som kan förvandla generalens sorg till en omedelbar reaktion.
Talet portionerar ut informationen steg för steg. Först etableras kontakten med sonen, sedan utvidgas den makt Warren säger sig ha haft över honom, och till sist omintetgörs möjligheten till ett trösterikt slut. Varje ny del tvingar Smithers att fortsätta lyssna. Utdragningen är grym eftersom Warren styr tempot och kan förlänga väntan för en person som vill ha ett definitivt svar.
Samuel L. Jacksons tolkning förenar lugn, precision och provocerande njutning. Warren nöjer sig inte med att förmedla ett besked. Han iakttar hur orden påverkar Smithers och använder effekten för att styra mötet. Monologen som dramatisk konstruktion får här ett särskilt aggressivt exempel: att tala är detsamma som att påverka den andres beteende.
Pistolen och den reaktion Warren vill framkalla
Warren placerar ett vapen inom räckhåll för generalen och håller sitt eget redo. Denna fysiska uppställning gör det möjligt att förstå syftet med provokationen. Han vill att Smithers ska försöka skjuta, så att det dödliga svaret kan framstå inför de närvarande som självförsvar mot ett omedelbart hot. Samtalet är uppbyggt kring en förväntad handling och innehåller en fysisk anordning som ska underlätta den.
Generalen reagerar till slut, och Warren dödar honom. Förloppet visar både Smithers rörelse och motståndarens avsiktliga förberedelser. Därför räcker det inte att beskriva händelsen enbart som en oväntad attack från den gamle mannen. Filmen visar en process av uppvigling som föregår handlingen och utgör en central del av dess moraliska innebörd.
Hänvisningen till självförsvar ingår i berättelsens egen motivering. Den är varken ett rättsligt avgörande eller en förklaring som automatiskt kan tillämpas på verkliga situationer. Männen i rummet godtar eller ifrågasätter ett sken av legitimitet samtidigt som de är fångade i en miljö utan utomstående utredning. Den auktoritet som finns tillgänglig beror på vem som kan påtvinga andra sin version och styrka den med vapen. De andra har hört provokationen och sett resultatet, men deras närvaro som vittnen skapar inte i sig någon institution som kan granska det som hänt på avstånd.
Mötet knyter samman det förflutnas krig med våldet i nuet. Smithers representerar en konfedererad tradition som Warren förknippar med mord på svarta soldater. Warren använder nu en anhörigs rädsla och lidande för att vända på maktförhållandet. Omkastningen gör hans fientlighet begriplig, men den neutraliserar inte övergreppen han beskriver eller sättet han gör faderns sorg till ett verktyg.
Hände det Warren berättar verkligen?
Filmen illustrerar delar av berättelsen med bilder, men deras förekomst innebär inte att de måste betraktas som en oberoende bekräftelse. De är knutna till det Warren berättar och kan förstås som en visualisering av hans ord. Berättelsen erbjuder inget utomstående vittne som bekräftar varje detalj. Dessutom känner vi redan till hans förmåga att hitta på användbara historier, vilket brevet som tillskrivs Lincoln visar.
Den osäkerheten innebär inte att allt kan avfärdas som lögn. Warren kan tala sanning, förvränga ett möte eller hitta på detaljer för att framkalla den reaktion han vill ha. Klippningen bevarar berättelsens kraft utan att helt utesluta någon av dessa möjligheter. Under scenen hamnar frågan om sanningshalten i skymundan av den verifierbara effekt berättelsen har på Smithers.
Publiken hamnar i en obekväm position. Den lyssnar på en berättelse om grymheter samtidigt som den märker hur skickligt den används. Den verbala skickligheten hos Warren kan vara fascinerande och hans grymhet motbjudande. Scenen rymmer båda reaktionerna, i stället för att hävda att hans bakgrund som före detta unionssoldat automatiskt gör honom moraliskt överlägsen i varje handling.
Monologen får också en följd som Warren inte känner till: den fångar rummets uppmärksamhet och gör det lättare för en annan person att agera utanför det. Medan han dominerar sin åhörare har han inte kontroll över allt som händer omkring honom. Filmen knyter därmed samman två former av bedrägeri. Warren skapar en situation med ord; gänget utnyttjar föreställningen för att driva sin egen plan framåt. Den verbala triumfen rymmer från början en sårbarhet som vi får kännedom om först senare.
Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
