Sybehörsaffärens spikade dörr och krossade fönster

Minnies dörr kräver en provisorisk reparation varje gång någon går igenom den. Det återkommande arbetet gör en del av scenografin till ett fysiskt mått på isoleringen.

Att gå in innebär att stänga världen ute igen

I sybehörsaffären i The Hateful Eight krävs det mer än att öppna och stänga dörren för att ta sig in. Den trasiga stängningen gör att man måste regla den med plankor, och varje nytt inträde fyller rummet med vind, instruktioner och hammarslag. Upprepningen gör ett praktiskt behov till ett igenkännbart motiv. Innan mysteriet får sin lösning känner åskådaren redan till ansträngningen som krävs för att hålla omvärlden ute.

Situationen blir komisk eftersom nykomlingarna måste lära sig en procedur som de andra förklarar otåligt. Samma problem dyker upp igen och kräver uppmärksamhet när samtalet verkade vara på väg in på något annat. Denna envishet ger platsen en vardaglig konkretion: rollfigurerna måste åtgärda ett fel, även när de är upptagna med att misstro, förhandla med eller hota varandra.

Det gemensamma arbetet förändrar också positionerna i scenen. Någon måste hålla fast, spika eller vänta; andra betraktar det hela från värmen. De praktiska sysslorna fördelar kropparna i rummet och skapar små allianser som inte bygger på någon djupare samhörighet. En rollfigur kan hjälpa till att stänga dörren och ändå vara en fiende så snart det är gjort. Det materiella behovet hejdar vissa motsättningar för stunden, utan att undanröja dem.

Hammarslagen fungerar som interpunktion och riktar uppmärksamheten tillbaka mot byggnaden. Sybehörsaffären är inte ett abstrakt rum där vilken dialog som helst skulle kunna utspela sig. Den har en skadad gräns som behöver underhållas. ljudet av den spikade dörren undersöker denna ljudmässiga närvaro, som är särskilt användbar för att uppfatta hur skyddsrummet värjer sig mot stormen genom ett arbete som både syns och hörs.

Ett skydd som är beroende av bräckliga ytor

Inomhus finns mat, dryck, ljus och ett visst skydd mot kylan. Det gör det möjligt för resenärerna att stanna till, ta av sig en del av ytterkläderna och prata. Men dörren påminner hela tiden om hur bräcklig gränsen mellan värme och utsatthet är. Det räcker med en öppning för att vädret ska tränga in i rummet och tvinga alla att inse att de är beroende av samma plats.

Det trasiga fönstret förlänger denna bräcklighet. Glaset verkar vara en stabilare barriär än den provisoriska dörren, men våldet kan krossa det och skapa ännu en öppning mot omvärlden. Huset skyddar så länge dess ytor räcker till för att upprätthålla skyddet. När de skadas blir kylan inte längre bara ett hot i landskapet, utan en närvaro inne på den plats där rollfigurerna försökte behärska sig.

snön och dess ljud hjälper oss att föreställa oss en omgivning där det inte är någon enkel lösning att ge sig av. Stormen begränsar rörligheten och gör till och med nödvändiga sysslor utanför sybehörsaffären riskabla. Instängdheten beror inte på ett lås som en rollfigur kan öppna vid ett lägligt tillfälle. Den beror på förhållanden som består oberoende av vad de som är inomhus vill.

Denna isolering upprätthåller mysteriet. De misstänkta kan inte utan vidare skingras, och informationen cirkulerar mellan människor som tvingas hålla sig nära varandra. Varje inträde får betydelse eftersom det för in en kropp, en historia och en förändring av jämvikten. Ansträngningen att stänga dörren efter att ha gått igenom den understryker att den som kommer in i rummet blir en del av dess spänningar.

Upprepningen gör rummet till en scen

Sybehörsaffären har en teatralisk dimension: rollfigurer kommer och går, intar välbekanta platser och lyssnar från olika håll. Dörren utgör en tröskel som ordnar dessa entréer. Åskådaren lär sig var den finns och förutser ljudet som följer med när den öppnas igen. Denna förtrogenhet gör det möjligt att fokusera på hur relationen mellan dem som befinner sig där förändras när samma gest upprepas under andra omständigheter.

Till en början kan felet verka som en komisk egenhet hos platsen. Senare bidrar upprepningen till känslan av att vara fångad. Rollfigurerna har ingen elegant utväg som låter dem behålla bekvämligheten och slippa konflikten. Att öppna dörren innebär att utsätta sig, och att stänga den igen tar tid. Byggnaden påverkar handlingens rytm eftersom den orsakar förseningar som en vanlig dörr inte skulle ge upphov till. Under de sekunderna kan de andra titta, lyssna eller byta plats innan samtalet fortsätter.

Vardagsföremålen förstärker intrycket av ett rum som användes redan innan gruppen kom dit. maten i sybehörsaffären, kärlen och viloplatserna antyder gemensamma vanor. Upptäckten av vad som hänt Minnie och Sweet Dave gör denna hemtamhet smärtsam: skyddsrummet rymmer fortfarande spår av ett liv som dess nuvarande invånare har avbrutit med våld.

Den spikade dörren uttrycker därmed en konkret paradox. Alla behöver skydda samma rum mot vädret, men några har redan förstört relationerna som gjorde det till en välkomnande plats. Ansträngningen att stänga vinden ute pågår sida vid sida med ett hot som finns inomhus. Filmen gör en upprepad reparation till en bild av instängdheten: gruppen kan hålla stormen ute en stund, medan samvaron bryts sönder runt elden.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön