Daisy verkar vara fastkedjad vid John Ruth, men hon har information som de andra inte känner till. Jennifer Jason Leigh bygger upp hennes hotfullhet genom blickar, humor och ett allt tydligare fysiskt motstånd.
En fånge som vet mer än hon låtsas om
Daisy Domergue reser handfängslad vid John Ruth, som tänker föra henne till Red Rock för att hon ska hängas. Jennifer Jason Leigh gestaltar henne som en person som kan skapa obehag även när hon knappt själv får bestämma var hon ska sitta. Hennes blickar, leenden och provokationer håller henne aktiv trots den fysiska kontroll som prisjägaren utövar. Kedjan begränsar hennes rörelser, men inte hennes förmåga att iaktta. Leigh utnyttjar den skillnaden genom att låta henne lyssna uppmärksamt: en knapp reaktion kan antyda att Daisy har förstått något som hennes fångvaktare har missat, utan att ännu avslöja vilken kunskap hon reagerar på.
Filmen introducerar en obalans som det tar tid för oss att förstå. Daisy ser möjligheter och allierade i sybehörsbutiken som Ruth inte upptäcker. Hennes skenbara passivitet kan rymma väntan, beräkning eller ett beslut att inte avslöja information. När berättelsen visar att hon har sett hur kaffet förgiftades förstår tittaren att några av hennes tidigare reaktioner byggde på att hon visste mer än de andra.
Detta övertag innebär inte att varje gest ingår i en perfekt plan. Daisy får ta emot slag, går miste om möjligheter och måste anpassa sig till dödsfall som förändrar hennes situation. Gestaltningen har en oförutsägbar energi: hon kan vara hånfull när hon är i fara och aggressiv när hon verkar trängd. Hennes motstånd tar sig uttryck i en ihärdig vägran att underkasta sig på det sätt hennes fångvaktare förväntar sig.
Akademin nominerade Leigh till en Oscar för bästa kvinnliga biroll vid ceremonin 2016 för den här rollen. Nomineringen uppmärksammar en insats som kombinerar dialog, lyhördhet och en gradvis fysisk förvandling. Ansiktet får allt fler spår av våld, samtidigt som hennes agerande behåller en avsikt som inte är beroende av att hon är ren, bekväm eller har en synlig maktposition.
Sången och humorn som sätt att ta plats
Scenen där Daisy sjunger Jim Jones at Botany Bay ger henne en annan sorts uppmärksamhet. För en stund styr hon rummets rytm med rösten och gitarren. Den traditionella sången för in ett perspektiv på dom, straff och uppror som samspelar med hennes situation. Man behöver inte återge texten för att förstå att valet låter henne uttrycka en trotsig attityd.
Gestaltningen förändrar förhållandet mellan skörhet och hot. En misshandlad kvinna kan verka sårbar, men lugnet när hon sjunger och den avsikt hon ger ögonblicket gör att hon inte kan reduceras till ett passivt offer. Publiken måste hålla två saker i huvudet samtidigt: hon utsätts för verkligt våld och deltar i en kriminell operation som hotar andra. Inget av detta upphäver det andra.
Avsnittet med Daisys sång använder också tiden som ett grepp. Musiken fyller en stund som, efter avslöjandet om giftet, är laddad med fara. Medan vi lyssnar vet vi att vardagliga handlingar kan sluta med döden. Rösten tycks hejda brådskan, samtidigt som den gör väntan mer intensiv eftersom den inte får det som händer omkring henne att försvinna.
Svart humor präglar många av hennes framträdanden. Leighs leende kan fungera som en liten seger över en auktoritet som tror sig ha kontroll över henne. Men tonen gör inte slagen oviktiga och förvandlar inte skadan till en lek utan konsekvenser. De fysiska följderna är fortsatt synliga, vilket gör humorn allt skarpare ju längre filmen fortskrider.
När information inte längre räcker för att rädda henne
Tillbakablicken på gänget förändrar vår syn på Daisy. Hennes kumpaner har dödat människor som inte varit inblandade i konflikten för att förbereda räddningen. Fången ingår i ett våldsnätverk som sträcker sig längre än hennes konflikt med Ruth. Den vetskapen gör att hjälpen hon får inte bara kan tolkas som en solidarisk handling mot en grym auktoritet.
Jodys död slår sönder nätverkets närmaste stöd. Daisy förlorar sin bror och måste själv hålla fast vid möjligheten att fly. Den efterföljande förhandlingen visar en verbal förmåga som tidigare delvis hållits tillbaka av fångenskapen. Hon erbjuder belöningar, framför hot och försöker ställa Warren och Mannix mot varandra, samtidigt som hon bedömer vilket intresse som kan få någon av dem att byta sida.
Den sista förhandlingen visar skillnaden mellan hennes skicklighet och hennes trovärdighet. Hon kan lägga fram ett erbjudande som passar in i den girighet och rasism hon har lagt märke till, men de andra känner redan till operationen omkring henne. Hennes påståenden om förstärkningar har inte bekräftats och står i konflikt med färska händelser. Informationen som tidigare gynnade henne räcker till slut inte när hon inte lyckas få sin samtalspartner att lita på henne.
Den avslutande scenen fullbordar hennes motstånd med en våldsam avrättning. Leigh håller rollfiguren aktiv ända tills hon inte längre har någon faktisk möjlighet att ingripa. Daisy kan vara grym, kvick, sårbar och farlig i en och samma scen. Gestaltningen låter ingen av dessa egenskaper ensam förklara allt vi ser och gör hennes kedjade närvaro till ett av de mest ihållande spänningscentrumen i sybehörsbutiken.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
