Joe Gage verkar vilja få skriva i fred. Michael Madsens spel gör hans reserverade sätt till en täckmantel som låter rollfiguren iaktta, vänta och delta i räddningen av Daisy.
En cowboy med en lugnande historia
Joe Gage är namnet som Grouch Douglass använder, en av medlemmarna i Domergues gäng. Michael Madsen gestaltar honom som en fåordig man som sitter i sybehörsbutiken med en anteckningsbok och till synes föga intresse för andra. När John Ruth kräver en förklaring säger han att han har tjänat pengar på ett boskapsjobb och är på väg hem för att fira jul med sin mor. Senare avslöjar filmen att den identiteten är en del av planen för att frita Daisy.
Alibit kombinerar två idéer som borde få honom att verka harmlös: arbetaren som har avslutat ett jobb och sonen som återvänder hem. Ruth misstror just kontrasten mellan den sentimentala historien och mannen som berättar den. Gage försöker inte svara genom att visa upp sin sympatiska sida. Han försvarar sin version med ett ganska bistert lugn, som om misstankarna vore ett intrång i hans privatliv. Hans ovilja att förklara sig bidrar till att han verkar vara en irriterad resenär, inte någon som är angelägen om att övertyga.
Anteckningsboken stärker täckmanteln. Skrivandet ger honom en synlig syssla som motiverar att han drar sig undan samtalet och tittar ner. När han säger att han arbetar med sitt eget liv hävdar rollfiguren en integritet som är oåtkomlig för dem som förhör honom. Filmen visar inte upp sidorna för att intyga att det handlar om en verklig självbiografi. För de andra fungerar föremålet som en förklaring till hans beteende, även om innehållet förblir utom räckhåll för oss.
Här uppstår en särskild ironi: en man som ljuger om sin identitet säger sig skriva sanningen om sitt liv. Motsägelsen behöver inte lösas genom antagandet att alla sidor är tomma eller innehåller en brottsplan. Inget av detta bekräftas. Det vi faktiskt ser är hur Gage styr berättelsen om sig själv, med samma omsorg som han väljer vilka svar han ger Ruth.
Madsens stillhet i gruppen
Gestaltningen bygger på återhållsamma rörelser. Medan andra rollfigurer håller långa utläggningar verkar Gage hushålla med både energi och uppmärksamhet. Skillnaden gör honom lätt att känna igen i en scen med många rollfigurer utan att han behöver tävla om ordet. Berättelsen om Michael Madsen och Tarantino bjuder på andra hotfulla rollfigurer, men här har hans reserverade sätt en konkret funktion: det upprätthåller bilden av en man som inte ingår i någon av de allianser som finns i rummet.
Scenografin låter honom förbli synlig utan att han hela tiden befinner sig i centrum. Åskådaren kan lägga märke till var han står, även när huvudsamtalet tillfälligt leder bort uppmärksamheten från honom. Det är användbart i en intrig som bygger på handlingar som utförs medan alla tittar åt ett annat håll. Den skenbara orörligheten är inte detsamma som passivitet. Gage kan vänta eftersom andra i gruppen deltar i samma plan och eftersom tillfället att ingripa beror på vad Ruth och Warren gör.
Hans relation till Daisy måste också döljas. Ett alltför tydligt igenkännande skulle förstöra den gemensamma täckmanteln. Filmen får oss att tolka blickar och möjligheter utan att från början ge en muntlig förklaring till varje samförstånd. När Domergues gängs förflutna i sybehörsbutiken rekonstrueras får hans reserverade sätt en ny innebörd: den påstådda främlingen hade deltagit i våldet som gjorde den låtsade gästfriheten möjlig.
Tillbakablicken gör det omöjligt att se honom som en enkel cowboy som bara hamnat mitt i omständigheterna. Hans delaktighet i mordet på Charly visar en grymhet som den första presentationen höll utanför berättelsens synfält. Bönen om hjälp och löftet att hålla tyst räcker inte för att rädda arbetaren. Gage agerar för planens skull och röjer undan någon som skulle kunna äventyra den. Avståndet mellan hans julhistoria och det beteendet gör alibit till en särskilt cynisk form av kamouflage.
Bekännelsen och täckmantelns slut
Frågan om vem som förgiftar kaffet når Gage när Warren hotar Daisy. Hans bekännelse gör slut på den observatörsroll han har upprätthållit. Ögonblicket är viktigt för vad det avslöjar om hans prioriteringar: han är beredd att röja sig för att hindra att fången omedelbart råkar illa ut. Det är ingen moralisk bekännelse och inget försök att sona morden. Han reagerar på pressen i konfrontationen och bekräftar att det finns ett gemensamt mål.
När han senare identifieras som Grouch Douglass förlorar namnet Joe Gage sitt sista praktiska värde. Filmen behöver ändå inte ge oss en fullständig biografi över brottslingen. Det nya namnet räcker för att placera honom i ett brottslingrykte som de andra rollfigurerna känner till. Avslöjandet förändrar inte hans personlighet; det låter oss förstå samma lugn vi har sett i ett nytt ljus. Masken var en social berättelse, inte en fysisk förvandling som plötsligt försvann.
När han försöker återta initiativet med ett dolt vapen tar väntan slut i en snabb rörelse. Analysen av revolvern som Joe Gage använder handlar om själva föremålet; här är det viktiga att handlingen bekräftar att hans fientliga avsikt består även efter att han har blivit avslöjad. Samtalet och förhandlingen hade inte gjort honom ofarlig. Hans stillhet var fortfarande en position där han kunde vänta på en möjlighet.
Gage ger därför ett annat intryck än de mer pratsamma antagonisterna. Hans effektivitet bygger på det han inte erbjuder: information, öppna känslor eller motiv som går att verifiera. Anteckningsboken, hemresan och det reserverade sättet skapar en vardaglig yta som låter honom överleva en tid i ett rum fullt av misstankar. Madsen upprätthåller den ytan tills plikterna mot gänget och viljan att agera gör den ohållbar.
Tillbaka till The Hateful Eight-guiden.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
