John Ruths smeknamn beskriver det öde han reserverar åt sina fångar. Hans beslutsamhet att föra dem levande går hand i hand med en brutalitet som gör det svårt att enkelt identifiera hans yrke med rättvisa.
Varför han kallas Bödeln
John Ruth, som spelas av Kurt Russell, får smeknamnet Bödeln eftersom han för sina fångar levande till galgen. Han är prisjägare, inte den officiella bödel som sköter avrättningen. Den yrkesmässiga skillnaden är viktig: hans uppgift är att överlämna en person för ett senare straff, medan andra i samma bransch kan få betalt genom att visa upp ett lik.
Det valet innebär ytterligare svårigheter. En levande fånge kan rymma, lura någon, attackera eller få hjälp. Ruth accepterar riskerna och gör dem till en del av sin stolthet. När filmen börjar är Daisy Domergue fastkedjad vid honom och på väg till Red Rock. Den fysiska närheten gör hans arbete till en ständig övervakning som påverkar varje rörelse i diligensen och senare i sybehörsaffären.
Hans relation till Warren förklarar skillnaden utan någon utomstående redogörelse. Båda känner till prisjägarbranschen, men de utövar yrket på olika sätt. Warren för med sig sina måltavlor döda; Ruth håller fast vid färden som slutar med en offentlig avrättning. Dialogen skildrar yrket som en ekonomisk verksamhet med olika stilar, rykten och personliga koder, inte som en enhetlig institution.
Ryktet hjälper honom också att hävda sin auktoritet. Den som känner honom vet att han inte väntar sig att få sitt byte frigivet genom förhandling. Hans smeknamn fungerar som ett hotfullt löfte: gripandet förebådar redan slutet och är tänkt att slå undan varje hopp om flykt i förväg. Filmen ägnar dock en stor del av sin speltid åt att visa att det mellan löftet och dess uppfyllelse finns ett utrymme fyllt av ovisshet.
Lagen han åberopar och våldet han utövar
Ruth vill att Daisy ska hamna i galgen, men hans respekt för det förfarandet går hand i hand med slag och förnedring. Han misshandlar henne under resan och inne i sybehörsaffären, ofta i scener som blandar våld och svart humor. Kontrasten gör det svårt att framställa honom som en opartisk väktare. Hans fånge är fortfarande vid liv, men det garanterar varken ett mänskligt bemötande eller en relation fri från sadism.
Kedjan som förenar dem gör motsägelsen konkret. Den står för övervakning och en påstådd skyldighet att hålla fången i förvar, men gör också att varje angrepp sker i en påtvingad närhet. Daisy kan inte komma undan den som slår henne; Ruth kan inte heller glömma personen han transporterar. Föremålet håller dem båda kvar i en fysisk konflikt som inte upphör när andra börjar prata.
Den påstådde bödeln Oswaldo Mobrays tal om lagen och hämnden får en särskilt betydelsefull åhörare i Ruth. Prisjägaren vill överlämna sitt byte till en myndighet som fullbordar straffet. Samtalet tycks erbjuda en välordnad rättfärdigande för hans yrke, trots att publiken ser att känslor och personliga intressen redan påverkar fångvården.
Det sätt som Ruth talar om galgen gör förfarandet till ett hot riktat mot Daisy. Han kan beskriva ett framtida öde samtidigt som han njuter av den omedelbara effekten av sina ord. Filmen placerar därmed den åberopade rättvisan och det utövade våldet i en och samma gestalt. Åskådaren måste se båda sidorna, i stället för att låta den första automatiskt sudda ut den andra.
En intensiv övervakning som inte räcker
Ruth misstänker att någon kan försöka befria Daisy. Hans försiktighetsåtgärder visar att han förstår hur utsatt hans position är. Han granskar främlingarna, håller uppsikt över vapnen och försöker ordna rummet så att han kan reagera. Hans misstänksamhet är befogad: i sybehörsaffären finns ett gäng som faktiskt väntar på honom. Misstaget är inte att han föreställer sig fiender som inte finns.
Problemet är att hans åtgärder inte täcker alla slags angrepp. Det förgiftade kaffet når hans kropp utan att ta formen av en synlig duell. Drycken är en del av skyddsrummets normala verksamhet och undgår hans koncentration på vapen och rörelser. Scenen visar att det är två olika uppgifter att kontrollera en fånge och att kontrollera en omgivning.
Hans reaktion när han förstår vad som har hänt präglas fortfarande av det våldsamma förhållandet till Daisy. Kroppen börjar svika honom, men han försöker ändå göra något åt henne. Fången skjuter honom till slut och bryter därmed en auktoritet som tycktes oskiljaktig från kedjan. Ruth dör innan han hinner slutföra uppdraget som format hans rykte, medan hans lik fortfarande rent fysiskt begränsar Daisys rörelser.
Russells tolkning förenar hög röst, råhet och ögonblick av godtrogenhet. Hans känslomässiga reaktion på Lincolnbrevet visar att hans misstro inte är konsekvent: han kan entusiastiskt tro på en historia som stämmer med något han vill tro på. I Kurt Russell och Walton Goggins arbete med Tarantino, bidrar Ruth med den blandningen av hotfull närvaro och känslomässig blind fläck. Han lever vidare i den metod som väljs för att avrätta Daisy, även om den slutliga avrättningen sker långt från en domstol.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
