Kurt Russell och Walton Goggins möts i The Hateful Eight efter att ha kommit in i Tarantinos filmvärld på olika vägar. En jämförelse mellan dem visar hur en ensemble kombinerar erfarenhet, verbal energi och motsatta sätt att hävda auktoritet.
De tidigare rollerna var inte samma slags uppdrag
Kurt Russell spelar Stuntman Mike i Death Proof och John Ruth i The Hateful Eight. I Once Upon a Time... in Hollywood syns han som Randy, stuntkoordinator i filmens värld, och står även för berättarrösten. Hans samarbete med Tarantino omfattar därmed en hotfull huvudperson, en central ensemblefigur och en mindre roll med berättarröst.
Walton Goggins spelar Billy Crash i Django Unchained och Chris Mannix i The Hateful Eight. Förändringen innebär ett större ansvar i berättelsen: han går från en antagonist i en biroll till en av de personer som präglar en stor del av filmen. Ett fortsatt professionellt samarbete innebär inte att man behåller samma position eller uttryck.
I Death Proof måste Russell använda sin image som erfaren underhållare och göra den kuslig. Stuntman Mike berättar om sitt yrke och kan verka social innan hans handlingar avslöjar en annan sida. Skådespelarens välbekanta framtoning gör att rollfiguren verkar vara någon man gärna lyssnar på, även om den tillgängligheten inte ger några garantier.
Goggins insats som Billy Crash utgår från en mer direkt fientlig situation. Hans roll i Candylands värld är knuten till våld och övervakning. Tolkningen måste snabbt etablera en närvaro i en berättelse som ger andra rollfigurer mer tid att förklara sina idéer och relationer.
John Ruth och Chris Mannix: hävdad och ifrågasatt auktoritet
I The Hateful Eight anländer John Ruth med ett tydligt uppdrag och en fånge i sitt förvar. Russell ger honom en påtaglig närvaro: han tar plats, ställer villkor och reagerar kraftfullt på det han uppfattar som ett hot. Rollfiguren försöker styra de andra, trots att hans förmåga att förstå helheten är begränsad.
Tolkningen av John Ruth måste göra hans övertygelse trovärdig utan att förväxla den med visdom. Han kan tro starkt på ett tillvägagångssätt och ändå missta sig om en person. Russell synliggör skillnaden genom en auktoritet som inte framstår som lugnt ofelbar. Hans energi kan fånga uppmärksamheten och samtidigt visa att han är på sin vakt.
Mannix gör anspråk på en annan sorts legitimitet: han hävdar att han ska bli sheriff. Goggins måste bära upp ett påstående som de andra inte omedelbart kan kontrollera. Rollfigurens ställning bygger på att övertyga, irritera eller få de andra att låta honom stanna. Hans auktoritet är inte fastslagen bara för att han säger det i sin första replik.
I en intervju med Den of Geek berättade Goggins att han frågade Tarantino om Mannix verkligen var sheriff och fick frihet att själv bestämma det utan att avslöja svaret. Uppgiften belyser ett val i gestaltningen: skådespelaren kan arbeta utifrån en privat visshet samtidigt som filmen håller frågan öppen. Förberedelserna behöver inte stämma överens med all information som publiken får.
Två energier i ett gemensamt rum
Russell och Goggins tar inte plats på samma sätt. Ruth verkar behöva att rummet erkänner hans regler; Mannix kan provocera och känna sig fram tills han hittar en position. Skillnaden skapar friktion innan misstankarna reds ut. Den ene skådespelaren förkroppsligar en tung auktoritet; den andre bidrar med rörelse, repliker och variationer som gör gruppen mindre stabil.
Ruths relation till Daisy Domergue tillför ett ständigt fysiskt villkor till hans rolltolkning. Att vara fastbunden vid en annan person förändrar rörelsemönstret och innebär att varje gest får konsekvenser för båda kropparna. Russells insats går inte att skilja från Jennifer Jason Leighs reaktioner. Paret fungerar som en konfliktfylld enhet i ensemblen.
Utvecklingen för Chris Mannix kräver en annan förvandling. Goggins måste låta rollfigurens inledande övertygelser prövas av sådant han inte kan reda ut genom att bara upprepa sina fördomar. Gestaltningen förändras med situationen, men behöver inte sudda ut rollfigurens förflutna över en natt. Förändringen får kraft eftersom den utgår från en tydligt etablerad position.
Bådas tidigare erfarenheter från tv och genrefilm bidrar till en ensemble med olika slags igenkänning, även om man inte behöver känna igen dem för att följa filmen. Hänvisningarna till tidigare roller fungerar som ett extra lager. Det viktiga är att varje person har ett eget sätt att tala, lyssna och reagera, så att de går att skilja åt i en gemensam scen.
När Russell senare dyker upp som Randy i Once Upon a Time... in Hollywood förändras skalan: auktoriteten hör nu hemma i filmbranschen och måste utövas under ett kort samtal. Hans uppgift är inte att upprepa Mike eller Ruth, utan att göra ett beslut begripligt på en filminspelning. Återkomsten kan sammanfatta erfarenhet utan att kräva huvudrollen.
Mötet mellan Russell och Goggins i The Hateful Eight visar hur Tarantino kombinerar skådespelare vars förmågor han redan har prövat var för sig. Han gör dem inte till likvärdiga delar: den ene kommer med en rättfram kraft, den andre med en rörlighet som ifrågasätter den inledande fördelningen av positioner. Filmen hämtar spänning ur skillnaden och ur bådas förmåga att förändra den genom att lyssna på vad som händer omkring dem.
Gå tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.
Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras
